sisu

Liljas fötter

Kategori: Allmänt

Liljas fötter, tolv år senare känns de som en evighetshistoria. Men kanske kanske är vi klara nu. Vi får se. Blir det inte bra efter operationen hon gjorde nu i maj blir det steloperation av högerfoten. Hoppas inte.
 
Jag var med henne under operationen den 11 maj i år. Jag har varit med på alla hennes andra operationer och sövningar och inte påverkats alls känslomässigt. Jag har varit den där "lugna, coola" mamman som alla sköterskor på ortopedklinikerna i Västervik och Linköping berömde mig för under Liljas första, värsta, fot-år. Jag var alltid den lugna mamman, hon som inte grät när hon såg sin lilla flickas kämp mot de stora doktorhänderna, hon som inte blev skärrad för något, hon som lugnt smekte sin lilla dotters kind medan hon droppade i sockerlösning i den ledsna lilla munnen för att läkarnas tänjande av hennes fötter skulle göra ett uns mindre ont.
 
Och de hade rätt. Jag var den lugna, coola mamman. Det var jag. Det var som att jag gick in i något slags omvårdnadsläge, något slags koll-på-allt-läge när livet med Lilja startade. När hon föddes med sneda fötter till exempel. Mona nickar och står bredvid 8 timmar senare, nyförlöst, medan läkare gipsar de små benen. Mona helt oberörd. Lilja måste till sjukhuset en eller flera gånger per vecka, Mona packar in sig och Lilja i bilen och kör. Lilja skriker i bilen för hon börjar koppla ihop bilåkning med sjukhus och ont, men Mona kör. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Lite som en robot. Bara en gång minns jag att känslorna tog överhanden och jag grät. Det var när jag hade åkt 16 mil med en skrikande Lilja, tagit henne till ortopeden som tog bort gipset, bände och vred hennes fötter och gipsade dem, och Lilja hade just lugnat sig när vi satte oss i bilen för att åka de 16 milen hem igen - och sedan började hon skrika igen. Då var jag tvungen att parkera bilen strax utanför Linköping och gråta en stund.
 
Sedan torkade jag tårarna och körde hem. Lilja skrek hela vägen.
 
Och sedan har det ju varit ett gäng operationer av de små fötterna. Sövning av Lilja för undersökningar av den lilla hjärnan för att se varför hon inte var riktigt som de andra barnen. Blodprov, sjukgymnastbesök, läkarbesök efter misstänkta epilepsianfall. Jag har varit lugn, sansad och hållt huvudet kallt. En gång packade jag in Lilja och en nyfödd Eskil i bilen och åkte 11 mil till Västervik för att sedan bli hemskickade igen. Jag minns inte ens vad anledningen var. Halsfluss med uttorkning eller de där misstänkta epilepsianfallen. Nåt var det. Minnena liksom blandas ihop så här 8-9 år senare.
 
Men jag har hållt mig cool. Jag har inte tyckt att det har varit så jobbigt. Jag har VELAT vara med Lilja vid operationerna, och inte riktigt förstått när Robert har tyckt att det har varit obehagligt att se Lilja på operationsbordet, försvinna bort under sin mask med sovluft. Jag har gått på större delen av Liljas sjukhusbesök, för att det inte har påverkat mig, för att jag har velat ha kontroll, och så såklart för att jag har varit föräldraledig mer än Robert har varit. Men på det stora hela, jag har inte lidit av det. Jag har velat vara där.
 
Och åren har gått. År tenderar ju att göra det.
 
Idag var jag på sjukhuset med Lilja för att ta bort det gips hon har haft på högerfoten i 5 veckor. Och medan jag står där bredvid hennes stol, och tittar på när sjuksköterska tar fram den lilla men väldigt högljudda sågen för att såga upp gipset så kommer minnena över mig som en flodvåg. Inte en jättestor flodvåg, men ändock en flodvåg. Minnen av en liten liten Lilja på en stor stor sjukhusbrits i bara blöja och tröja kommer över mig, hon hålls fast av två till tre personer, medan hennes gips sågas up. Jag mindes plötsligt hennes skrik, och hur ledsen hon kunde vara och hur olyckligt hon kunde gråta. Jag mindes mig själv som 24-årig nybliven mamma med beskyddarinstinkter rasandes inom mig, men som jag tryckte undan fort som tusan, hur jag lutade mig fram mot Lilja och kysste hennes panna om och om igen medan jag viskade att det inte är någon fara, att det är snart över snart över snart över. Jag byggde upp någon slags vägg, mellan mig själv och känslostormarna. Inte gråta, inte vara rädd, inte påverkas, helst inte behöva någon. Jag finns här för dig gumman, ingen fara, mamma är här, snart ska jag krama dig, snart får du vara i min famn igen.
 
Jag drog några djupa andetag, på Ortopedmottagningen i Växjö, 35 år gammal, medan jag försökte le mot min fantastiska tjej som var så spänd på att få bort gipset, och jag hade just lugnat mig, när tången kom fram. Tången, den där liksom, bändtången, som fungerar som en tvärtom-tång på något vis. Man sätter den i sprickan man just har sågat upp, och sedan bänder man upp gipset. Minnena, minnena, minnena! Plötsligt såg jag Lilja 2 veckor, Lilja 2 månader, Lilja 6 månader, få sitt vita, tunga kalkgips uppbänt, jag mindes dofterna av gipset och sjukhus, jag mindes ljudet av gips som bryts upp och vadd innanför gipset som trasas sönder, jag minns SÅ VÄL doften av små svettiga bebisfötter som äntligen får andas en stund innan de ska paketeras in igen. Jag minns hur runda hennes små fötter var, hur hon sparkade sig ut ur sina gips, både planerat och icke-planerat, hennes mjuka små ben, och hur jag led för henne när hon gipsades om och om och om igen. Det kändes som att det var år 2004 igen och jag var en ledsen nybliven mamma med mjölkstinna bröst och trött huvud, som for mellan hem och sjukhus medan jag försökte hålla bort alla tecken på att inte riktigt orka.
 
Jag mindes plötsligt när en sjuksköterska kom med en balja vatten att tvätta av foten med, hur lycklig jag var när jag fick bada Lilja som liten bebis, hur bökigt det var att tvätta av henne under blöjbytena hemma och samtidigt låta bli att skvätta vatten på gipset. Jag mindes den enorma lycko- och tacksamhetskänslan i att kunna bada sitt eget barn utan att tänka på gips, och jag mindes avundsjukan och de svarta känslorna jag kände när jag tänkte på alla som badade sina barn i baljor och badkar som om det vore en självklarhet. Jag mindes hur arg jag blev, och fortfarande lite blir ibland, på folk som köper söta pyttesmå skor till sina nyfödda barn, därför att det för mig var en onåbar önskedröm att få se mitt barns fötter fria, inte instängda i något. För mig var det galenskap att stänga in de små fötterna, för alla andra var det bara gulligt. Jag var ledsen, arg och en aning avundsjuk.
 
Jag badade min vackra lilla bebis i den där vita baljan med doftfria tvålbubblor på ortopedmottagningen i Linköping och samtidigt som jag log åt hur ljuvligt det var att få se henne njuta av det varma vattnet, så tryckte jag undan gråten som ville fram, över att vi bara kunde få dessa fina stunder i ett sterilt rum på ett sjukhus alldeles för många mil hemifrån. Jag ville gråta när jag tog upp henne ur badet, jag ville gråta när jag lindade in henne i landstingets handdukar, jag ville gråta när jag torkade de små små tårna på de små runda fötterna. Jag ville ta mitt lilla barn och springa därifrån, jag ville låta henne njuta av att känna sig helt fri, som alla andra barn får.
 
Men jag svalde gråten, pressade undan tårarna och stannade såklart kvar på sjukhuset. Sedan hjälpte jag till att hålla i henne medan doktorn bände och vred de vackra små fötterna för att sedan linda in dem i gips.
 
Mycket gråt har antagligen pressats undan genom åren. Mycket sorg och mycket känslor av att vara ensam i det hela. Det blev rätt tydligt idag.
 
 
 
 
 

Alla syskon bråkar inte så

Kategori: Allmänt

Alla syskon bråkar inte så. 
 
Jag ligger i soffan och bläddrar i en tidning. Föräldrakraft. En tidning som handlar om de som är som jag. Vi som har barn som inte är som alla andra, vi som har barn som vi kanske behöver kämpa för och vi som har barn som vi lägger hela vårt energiförråd på - och sedan lite till. Jag läser om föräldrars kamp för assistans, om nya rön inom hjärnforskning och om Sören Olsson som förlorade sin son i sjukdom. Det är meningen att jag ska diska undan frukostdisken, men. Orken räcker inte. Den är liksom alldeles borta den här söndagsförmiddagen. Så jag har slängt mig i soffan istället. Plockat upp Föräldrakraft. Jag hittade den i ett väntrum på sjukhuset häromdagen. Tänkte att den kunde vara intressant att läsa. 
 
Alla syskon bråkar inte så.
 
Jag läser en krönika i tidningen med denna rubrik och varje ord går rakt in i själen på mig. 
 
Alla syskon bråkar inte så. 
 
Jag läser om hur en storebror slår sina syskon som inte riktigt vet varför, för allt de gjorde var att säga att de inte ville leka med honom längre, och om en storebror som vägrar komma till matbordet trots att föräldrar lockar, pockar och försöker ordna allt till det bästa, och om en storebror som drar med hela familjen i sin ångest, och när han har kommit ur den är det för honom som om inget har hänt, medan resten familjen tillsammans får resa sig på ostadiga knän, borsta av sig och fortsätta framåt. 
 
Och min själ värker. För att jag så väl känner igen mig. 
 
Alla syskon bråkar inte så.
 
Jag känner en lätt panik virvla upp inom mig medan jag läser, det känns oroligt i mitt bröst, tårarna stiger i ögonen och jag hör hur min kurator, hur en barnmorska jag hade ett ärende hos nyligen och hur många andra i min närhet säger "Du är ju mitt uppe i livet nu, med småbarn och så. Det är tufft. Det ÄR det. Det tycker ju alla." och jag tänker varje gång jag hör det att ja, jo, jag är nog bara klen, jag är nog bara extra känslig, kanske extra lat? Alla småbarnsföräldrar är ju trötta, det vet man ju. Alla med tre ungar i dagis- skolålder känner ju att luften går ur dem ibland. 
 
Alla syskon bråkar. 
 
Det är naivt, klent och lat av mig att tänka att "om vi bara inte hade haft vår äldsta hade våra dagar med barnen gett energi, inte stulit den." 
 
Naivt och lite bortskämt liksom. Vem tror jag att jag är? Det är ju jobbigt att ha barn. Jag är mitt i livet. Det är tufft en tid framöver nu. 
 
När lillasyster på 4 år får ett ilskeutbrott tittar 8-åriga storebror på henne och håller för öronen. Skriker hon länge brukar han blir arg och skriker "Tyst!". Eller så går han bara till ett annat rum. 
 
Vår 11-åring gallskriker inom de första 5 sekunderna av lillasysters utbrott, hon rusar ut ifrån rummet och slänger igen dörren så att fönsterrutor skallrar. Hon låsar in sig på toaletten och skriker ut sin ångest över lillasysters höga skrik och hon en stund senare rusar hon ut från badrummet enbart för att skrika i den lilla människans öra, stående 1 dm ifrån henne. 
 
När våra två minstingar undrar över middagsplanerna och får besked de inte är nöjda över surar de. Jädra ungar, som aldrig är nöjda med vad vi gör till mat. Suck. Men vi tvingar i dem mat och sedan är det inget mer med det.
 
11-åringen undrar över dagens middagsplaner och vi svarar att det blir kyckling, hon vrålar "BLÖÖÖÖÖ!" rakt i mitt ansikte, försöker slå mig, och rusar in i köket med panik i blicken, eftersom en gång för tre år sedan lagade vi en kycklingrätt som hon tyckte var för starkt kryddad. 
 
...
 
Vi satt vid matbordet häromdagen. Vi alla i familjen, utom 11-åringen. Hon var på korttids. 
 
Storebror retades med lillasyster, genom att säga "Lillasyster räckte ut tungan!" för att vi skulle bli arga på henne. 

Lillasyster tittade på storebror, och fortsatte äta. 
 
Jag och maken utbytte en blick som sade "Om samma sak hade hänt vår 11-åring så hade hon blivit vansinnig, skrikit, kastat ihopknögglat hushållspapper på sin bror och räckt ut tungar, visat långfingret och kanske även rest sig från sin plats för att gå och slå honom." 
 
Men alla syskon bråkar ju.
 
Alla småbröder retas. 
 
Det är bara dumt att tänka sig in i hur det hade varit om vår äldsta hade varit normal. Hon hade säkert blivit vansinnig ändå. För alla syskon retas. Alla syskon blir arga då. 
 
Men. Så inser vi att lillasyster inte ens reagerade. Hon åt sin mat. Visste att storebror bara retades. Och hennes icke-reaktion var precis vad som behövdes, för sedan kom det inget mer. 
 
Och då känns det så tungt och mörkt i själen igen. 
 
Ungefär lika tungt och mörkt som det känns när lillebror undrar varför vi måste hämta storasyster från korttids. Varför hon måste komma hem. "Hon är så arg hela tiden." 
 
Och jag försöker förklara, att ja, jo, men hon är ju ändå som vi alla andra, en del av vår familj. Det är klart att hon måste få komma hem igen. 
 
"Man får aldrig titta på henne. Då blir hon arg."
 
Och det skär i mitt bröst när jag måste svara "Jag vet, men det är ju en av reglerna vi har hemma hos oss, eller hur? Man får inte titta på storasyster. Det vet du ju. Du får bara låta bli. Och försök att inte reta henne och så. Försök förstå att hon inte är som andra." 
 
Och en del av mig vill ställa sig upp, protestera, högljutt undra varför det här barnet ska behöva anpassa sig efter sitt syskon, när syskonet aldrig anpassar sig efter honom. Men den andra delen upprepar med död blick "Det är så här det är. Alla syskon bråkar. Vi är mitt i livet. Det ÄR tufft." Och jag försöker intala mig själv att jag bara är lat och bekväm, och att jag letar efter problem.
 
Sedan går jag in i vardagsrummet och hittar mitt skissblock på vardagsrumsbordet, en teckning utriven och ritad på, en annan avriven och ihopvikt till ett litet knöggel och slängd på golvet, och mina pennor utspridda. 
 
Och jag tänker att jag är ju mitt i livet. Det är så här det är att ha barn. Det är så här det kommer vara att ha barn, i 15 år till, tills hon har flyttat hemifrån. Det här är vardagen för alla. 
 
Och när 4-åriga lillasyster kommer gråtandes för att 11-åringen har slitit en docka ur famnen på henne tänker jag att alla syskon bråkar. Krönikan är nog lika överdriven som jag känner mig. 
 
Alla syskon bråkar. 
 
Alla syskon bråkar så. 
 
Alla syskon bråkar inte så. 
 
 
 

You´re not there

Kategori: Allmänt

Sångtexter är en big deal i min värld, de gör mig så lycklig och de gör mig så olycklig! Sångtexten nedan, är som att det danska bandet Lukas Graham har plockat mina tankar och plitat ner dem i sin lilla anteckningsbok för att sedan göra en sång av! 
 
Min pappa dog för snart 13 år sedan och ju äldre jag blir, ju äldre mina barn blir, ju längre jag är tillsammans med Robert och ju bättre jag lyckas i mitt jobb, desto mer sörjer jag att han aldrig får se hur fint liv jag har. Hur fin familj jag har, och hur fint jag trivs med mitt jobb. Han var så stolt över mig, min pappa, och jag tror att han skulle vara så väldigt glad över att se hur vackert mitt liv är och det gör mig så ont att han inte får känna stolthet över mig längre. 
 
Och, jag tror inte ibland att jag ser honom, som i texten härnnedan, men jag ser män, små gubbar med skägg och glasögon (det känns plötsligt som att jag har bloggat om något i stil med detta förut...?) och jag tänker att SÅ skulle min pappa sett ut, om han hade levt fortfarande. (Sedan glor jag på de stackars små gubbarna tills de börjar tro att jag är en galen ung kvinna som kommer att förfölja dem hem och stjäla deras guld...)
 
En vacker dag, när jag känner mig stark nog, ska jag skriva om en låttext av One Direction. Men än så länge får jag ont i magen av låten och hoppar över den så fort jag inser vilken låt det är jag lyssnar på. 
 
Här är iallafall de mest träffande raderna från Lukas Grahams låt You´re not there. 
 
I never got to say goodbye
I wish I could ask for just a bit more time
Every step I take, you used lead the way
Now I'm terrified to face it on my own
You're not there
to celebrate the person that you made
You're not there
to share in my succes and mistakes
Is it fair?
You'll never know the person I'll be
You're not there With me...
As I struggle to remember how you used to look and sound
At times I still think I can spot you in the crowd