Tack och adjö
Jag har slutat blogga, tack ni typ 20 pers som har följt mig. Eller typ 40 kanske, som har följt mig varannan dag.
Säkert återkommer jag, jag älskar ju min Sisu-blogg, men tills dess, sköt om er!
Säkert återkommer jag, jag älskar ju min Sisu-blogg, men tills dess, sköt om er!
Smådjur på bibblan!
Jag och de tre barnen jag jämt släpar på (mild överdrift) var på bibblan idag för en liten gettogether med massa andra mammor. Bibblan i vår stad är bra, för de har ett kafé! Som är billigt! Så det bidde en fika, innan dagens höjdpunkt - smådjurstitten!!
Eskil hängde Mannen-i-den-blårutiga-skjortan-med-en-kameleont-på-huvudet i hasorna mest hela tiden, för nämnd man hade en orm som man fick klappa! Kan det vara en ascool grej i en nästan-femårings ögon eller? PÅ bilden nedan sade jag "Eskil, klappa ormen igen så får jag fota!", därav den pliktskyldiga minen.
Lilja lånade min mobil och tog massa foton på alla djur. Här är kameleonten! Nu på axeln!
Sköldpadda. Och sen massa andra djur som liksom inte är sååå intressanta eller bra i bildkvaliten...
Och så var det leksaksbytardag också! En supertrevlig idé - man tar med sig någon leksak man har tröttnat på, och så lägger man den i en låda, och tar något annat, som man tycker ser skoj ut. Och såklart ska leksakerna vara i bra skick. Ja, typ så att man själv skulle vilja ta med den hem.
Lilja valde sin rosa cykelsits för dockor, en sån där plåtgrej ni vet, plåttrådar liksom... Aldrig använd. Eskil valde en jättefin, fräsch grävmaskin för folk i kanske... 2-årsåldern. Den susar iväg när man trycker på gubben som kör. Båda två var fina saker i lagom storlek tyckte jag.
Så kommer vi till byteslådorna. OH. MY. GOD. Vad folk har tagit med sig SKRÄP! McDonald´s-leksaker, en nopprig poliskeps, en trasig (!) pruttkudde, en jojo med massa knutar på snöret... På riktigt? Noll respekt för denna fina idé! Hoppas dessa puckon inte hittade något fint!
Eskil hittade ialllafall en tiger att leka med. En McDonald´s-leksak. Jaja, han var glad iallafall. Och Lilja, hon fyndade stort (dock litegranna på min inrådan), en leksak till hennes bebis (docka) därhemma! Som Mira får låna när bebisen sover! Tack och lov valde pojken som lämnade denna leksak Eskils fina grävmaskin, annars hade jag haft galet dåligt samvete...!
LCHF
Jag och Robert är sockerfria sedan tisdags. Ja, förutom att vi hade fikagäster i lördags och då åt vi nötkakor och Mercichoklad, och sen på kvällen, eftersom vi redan hade börjat, så åt vi mera godis... Meeen nu är det inte lördag längre, så nu äter vi noll socker! Heja oss!
Jag har dessutom alldeles nyligen konstaterat att jag förutom sockret, kommer lägga ner brödet. Bröd är som knark för mig, Valjes grova, den kan ROPA på mig från skafferiet, verkligen ropa! "Moooonaaaa, kom och äääät miiiig... Ta den där vassa brödkniven och skääär mig... ta min ändsnutt och bre massa Bregott påååååå...." och jag bara tokfaller för dess lockrop och trycker i mig ändsnutten. Och en skiva. Och en skiva till. Och så en till bara för att det är gott. Tänker att jag ska lägga på en skiva hamburgerkött för det borde ju bli jättegott, men jag når liksom aldrig kylskåpet för jag sitter på min ända på en stol och trycker i mig mackor med bara massa smör.
Eller som igår, vi skulle käka varma mackor. Det ÄR redan bröd i varma mackor, men inte nog med dem som jag skulle äta, utan jag tog ändsnutten (Ja, jag gillar ändsnuttar...) och bredde på tjockt med Bregott. Sedan tog jag en vanlig skiva, återigen, tjockt med Bregott. KAN INTE LÅTA BLI!
Och efter att jag har ätit bröd, så mår jag precis som efter att jag har ätit godis. Jag blir trött, lite snurrig, det pirrar i kroppen (på ett dåligt vis) och magen känns uppsvullen.
Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv följt en diet, helt enkelt för att jag inte har varit tvungen, tack och lov. Dock börjar jag lite här, lite där, lite här, nosa på LCHF nu. Inte för att följa som en diet, utan för att helt enkelt få tips om vad jag kan äta för att må bra! Och för att se vad jag kan äta istället för det jag nu ratar! För att alla vägar och stigar jag vandrar och hoppar och släpar mig fram på leder bannemej till en och samma sak - LCHF!
Så nu är det sockerslut för min del, och brödslut. Dock tänker jag som sagt inte följa LCHF som en diet, så jag kommer fortsätta äta frukt (förutom de allra sötaste äpplena, de mår jag också konstigt av), tänker äta de grönsaker jag gillar (även om det inte är ovan-jord-grönsaker) och jag tänker inte sky ketchup eller burkmajs eller godis. Jag tänker bara med LCHF som en liten ledsagare och recepthjälp hitta en väg till ett bättre mående!
Jag har dessutom alldeles nyligen konstaterat att jag förutom sockret, kommer lägga ner brödet. Bröd är som knark för mig, Valjes grova, den kan ROPA på mig från skafferiet, verkligen ropa! "Moooonaaaa, kom och äääät miiiig... Ta den där vassa brödkniven och skääär mig... ta min ändsnutt och bre massa Bregott påååååå...." och jag bara tokfaller för dess lockrop och trycker i mig ändsnutten. Och en skiva. Och en skiva till. Och så en till bara för att det är gott. Tänker att jag ska lägga på en skiva hamburgerkött för det borde ju bli jättegott, men jag når liksom aldrig kylskåpet för jag sitter på min ända på en stol och trycker i mig mackor med bara massa smör.
Eller som igår, vi skulle käka varma mackor. Det ÄR redan bröd i varma mackor, men inte nog med dem som jag skulle äta, utan jag tog ändsnutten (Ja, jag gillar ändsnuttar...) och bredde på tjockt med Bregott. Sedan tog jag en vanlig skiva, återigen, tjockt med Bregott. KAN INTE LÅTA BLI!
Och efter att jag har ätit bröd, så mår jag precis som efter att jag har ätit godis. Jag blir trött, lite snurrig, det pirrar i kroppen (på ett dåligt vis) och magen känns uppsvullen.
Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv följt en diet, helt enkelt för att jag inte har varit tvungen, tack och lov. Dock börjar jag lite här, lite där, lite här, nosa på LCHF nu. Inte för att följa som en diet, utan för att helt enkelt få tips om vad jag kan äta för att må bra! Och för att se vad jag kan äta istället för det jag nu ratar! För att alla vägar och stigar jag vandrar och hoppar och släpar mig fram på leder bannemej till en och samma sak - LCHF!
Så nu är det sockerslut för min del, och brödslut. Dock tänker jag som sagt inte följa LCHF som en diet, så jag kommer fortsätta äta frukt (förutom de allra sötaste äpplena, de mår jag också konstigt av), tänker äta de grönsaker jag gillar (även om det inte är ovan-jord-grönsaker) och jag tänker inte sky ketchup eller burkmajs eller godis. Jag tänker bara med LCHF som en liten ledsagare och recepthjälp hitta en väg till ett bättre mående!
Smartson-grejer!
Ja! Jag har ju blivit testpilot för Smartson, det hade jag nästan glömt ju! Och som testpilot får man såklart gärna blogga om det man testar, så det måste jag ju göra nu!
Jag fick ett tips av en FB-vän om att de sökte testpiloter för Smartsons mjölkfria gröter och vällingar, och jag anmälde mig glatt och hade inga planer på att hoppas på "antagning". Men se på sjutton, jag fick vara med! Så jag fick ett mejl om att jag hade blivit utvald som testpilot (antagligen för att det var så få som sökte, hej neggo...) och ett par dagar senare trillade det ner en kupong i brevlådan, som sade att med den kunde jag gå till en affär och plocka med mig ett paket gröt eller ett paket välling.
Det tog ett par dagars velande på vilken produkt vi skulle välja... Gröt kändes närmast till hands eftersom Mira ännu inte hade börjat med välling, men å andra sidan hade Hemköp haft utförsäljning på mjölkfri gröt (icke Semper dock) så vi hade handlat på oss 6 paket för halva priset så det behovet är ju mättat ett tag framöver kan man säga...
Men så gjorde vi upp planer på att gå på bio under påsken, bara jag och Robert, och vad passar väl bättre då än att ha en flaska välling som de kärleksfulla svärisarna (+mormormormor) kan pytsa i lilla luran...?! Så svägerska Julia och mormormormor Ruth fick med sig kupongen när de skulle åka till Vetlanda för storhandling och så kom de hem med paketet!
Jag vet inte vad jag gjorde när hon fick den vällingflaskan, men jag var inte där iallafall. Ryktet säger dock att flaskan gick ner utan några bekymmer. Mira hade inte fått "riktig" välling innan, bara havremjölk + grötpulver (sött!), så det var trevligt att denna äkta välling slank ner på första försöket! Vår stora tjej!
Dock har jag läst andra testpiloters åsikter om produkterna, och blev lite nedslagen av faktumet att ingredienserna inte riktigt är 100 % önskvärda i mat till små älsklingar... Maltodextrin och soja har jag sett, och det är ju inte så skoj... Maltodextrin ska jag vara ärlig och säga att jag inte vet något om (än, ska googla!) men soja är väldigt dumt att ha med i en produkt för mjölkallergiker, då det finns höjd risk att en person med mjölkallergi även blir soja-allergisk... Nu är ju inte just Mira allergisk mot mjölk, utan bara känslig, så jag gissar att risken för sojaallergi inte är så stor i hennes fall heller.
Så: Positivt att hon gillade den, negativt med innehållet... Dock hoppas jag att kunna amma såpass mycket att välling bara ska behövas i undantagsfall, och då väljer jag att "strunta" i att det är dåliga saker i vällingen, för det borde ju inte vara helt livsfarligt... gissar jag...
Mindfulness
Jag hamnade i en diskussion om mindfullness i påsk och förklarade att uppe i min skalle snurrar det ständigt tankar på sedan, snart och måste, det är aldrig lugnt och mindfulnessigt... Enligt mindfullnesstänket ska man vara här och nu, bara fokusera på det som händer nu, men när i hela friden ska man hinna med att tänka på allt som måste göras, planera allt som ska hända och fundera på alla bekymmer man har?!
När jag diskar, då står jag inte och tänker på bubblorna i diskhon, utan då påminner jag mig själv om att jag efter disken ska packa Liljas gympapåse.
När jag dammsuger, då tänker jag inte på hur gruset rasslar i röret, utan då är jag redan på nästa steg i städandet, typ toalettskrubb.
När jag lagar mat, står jag VERKLIGEN inte och studerar hur tomatsåsen blandar sig med persiljan, utan då dukar jag, hänger tvätt, matar Mira och lyssnar på Eskil, samt funderar på om barnen ska duscha ikväll eller om de gjorde det igår.
När jag tittar på film med Eskil sitter jag inte och känner hur mjuk soffan är mot min rumpa, utan då ser jag Miras lära-gå-stol som jag påminner mig själv om att jag måste leta efter skruvarna till.
Jag kan inte se när man ska planera sin framtid, om man hela tiden ska tänka på nuet. Det går inte ihop isåfall, eller är det meningen att man ska avsätta en halvtimmes "tänkande" varje dag?
När jag diskar, då står jag inte och tänker på bubblorna i diskhon, utan då påminner jag mig själv om att jag efter disken ska packa Liljas gympapåse.
När jag dammsuger, då tänker jag inte på hur gruset rasslar i röret, utan då är jag redan på nästa steg i städandet, typ toalettskrubb.
När jag lagar mat, står jag VERKLIGEN inte och studerar hur tomatsåsen blandar sig med persiljan, utan då dukar jag, hänger tvätt, matar Mira och lyssnar på Eskil, samt funderar på om barnen ska duscha ikväll eller om de gjorde det igår.
När jag tittar på film med Eskil sitter jag inte och känner hur mjuk soffan är mot min rumpa, utan då ser jag Miras lära-gå-stol som jag påminner mig själv om att jag måste leta efter skruvarna till.
Jag kan inte se när man ska planera sin framtid, om man hela tiden ska tänka på nuet. Det går inte ihop isåfall, eller är det meningen att man ska avsätta en halvtimmes "tänkande" varje dag?
Lika delar trött på mig själv och imponerad
Jag är rätt spontan av mig i beslut. Ältar inte allför mycket, och kommer jag på något som borde hända, vill jag att det ska hända NU.
Jag gillar den sidan av mig. Oftast. Jag ser det som en tillgång att vara spontan ,ivrig (ibland naiv...) och bara se fördelar. Men när det gäller vissa saker, slår det aldrig fel, och jag är lika delar trött på mig själv för det, och lika delar imponerad.
Nu står jag återigen inför en sådan sak. Jag är SÅ taggad, SÅ glad, SÅ peppad. Men när det väl kommer till kritan kommer jag ångra mig, älta, angsta. Det kommer sluta bra, som alltid, jag kommer vara nöjd i slutändan, som alltid, men vägen dit kommer bestå i att vara nöjd, men då och då ångra mig och skälla på mig själv för att jag kastar mig in i sånt här. Det slår aldrig fel. But I love myself for that! I just have to!
Jag gillar den sidan av mig. Oftast. Jag ser det som en tillgång att vara spontan ,ivrig (ibland naiv...) och bara se fördelar. Men när det gäller vissa saker, slår det aldrig fel, och jag är lika delar trött på mig själv för det, och lika delar imponerad.
Nu står jag återigen inför en sådan sak. Jag är SÅ taggad, SÅ glad, SÅ peppad. Men när det väl kommer till kritan kommer jag ångra mig, älta, angsta. Det kommer sluta bra, som alltid, jag kommer vara nöjd i slutändan, som alltid, men vägen dit kommer bestå i att vara nöjd, men då och då ångra mig och skälla på mig själv för att jag kastar mig in i sånt här. Det slår aldrig fel. But I love myself for that! I just have to!
Åtta kilo lycka!
För ett år sedan låg Mira i min mage och flöt. Som en liten kanelbulle låg hon där med armarna och benen i en enda röra och höll sig i navelsträngen. Eller nåt. Just vår lilla fina, fantastiska, alltid glada, alltid high on life Mira, låg i min mage. Och var bara en liten pyttebebis.
En svindlande tanke.
En svindlande tanke.
Vi ses på andra sidan välmåendet...!
I närmare två veckor nu har jag moffat i mig godis och kakor så att det har stått härliga till, och av en enda, urdålig anledning - att jag IKVÄLL kommer äta "synligt socker" för sista gången på ettbratagframöver...! Jag har tryckt i mig så himla mycket skit, helt tvångsmässigt för att jag har vetat att det snart är slut, att jag i några dagar har LÄNGTAT efter denna dag! Längtat efter att sluta tvinga i mig socker och annat skit.
Imorse när jag vaknade var jag så trött på godis och sunk, att jag funderade på att ta min avslutardag en dag tidigare, det vill säga, den dagen var redan gjord, igår. Men jag bestämde mig för att genomlida även denna sista dag, och det visade sig att jag gjorde rätt i det. För när jag kom upp på morgonen låg posten från jobbet på diskbänken - massa påskgodis. Och i eftermiddags kom Eskils kompis förbi med ett dundermegabegapåskägg, som jag hade DÖTT om jag hade varit tvungen att avstå.... så nu jäääävlar blir det frossa av, för imorgon börjar VÅRT NYA LIV!
Japp, ni läste rätt, VÅRT nya liv! Även min käre make ska köra på detta! Inget godis, ingen Nutella på mackan, ingen Red bull... Det kommer bli SÅ skönt. Det är en avsevärt skillnad att vara proppmätt på brysselkål och te, än att vara proppmätt på cola och smågodis. Och att få längta efter att göra slut på sitt hatkärleksförhållande med godis och bullar, är nog en rätt bra väg att gå.
Ikväll blir det tv och GODISFROSSA! Vi ses på andra sidan välmåendet!
Imorse när jag vaknade var jag så trött på godis och sunk, att jag funderade på att ta min avslutardag en dag tidigare, det vill säga, den dagen var redan gjord, igår. Men jag bestämde mig för att genomlida även denna sista dag, och det visade sig att jag gjorde rätt i det. För när jag kom upp på morgonen låg posten från jobbet på diskbänken - massa påskgodis. Och i eftermiddags kom Eskils kompis förbi med ett dundermegabegapåskägg, som jag hade DÖTT om jag hade varit tvungen att avstå.... så nu jäääävlar blir det frossa av, för imorgon börjar VÅRT NYA LIV!
Japp, ni läste rätt, VÅRT nya liv! Även min käre make ska köra på detta! Inget godis, ingen Nutella på mackan, ingen Red bull... Det kommer bli SÅ skönt. Det är en avsevärt skillnad att vara proppmätt på brysselkål och te, än att vara proppmätt på cola och smågodis. Och att få längta efter att göra slut på sitt hatkärleksförhållande med godis och bullar, är nog en rätt bra väg att gå.
Ikväll blir det tv och GODISFROSSA! Vi ses på andra sidan välmåendet!
Massa timmar!
Halv fem gick jag, Lilja, Mira och Robert in genom porten till jourcentralen här i stan. Nu är klockan halv tio och Lilja är inte hemma än. Jag och Mira är hemma, eftersom Robert kom kuskandes tillbaka för att byta av mig. Eskil låg hemma och sussade sött, i tryggt förvar under hökögonen av vår granne, tack grannen!
Läkaren hävdade efter en titt i röntgensvaren att det var fraktur på Liljas långfinger som klämdes i en dörr vid lunch idag, men jag veeeeet inte... Hon känns VÄLDIGT smärtfri för att det ska vara en fraktur..
But what do I know, Robert och hon är inte hemma än, det ska bli spännande att se när de behagar anlända. Och då ska hon dessutom ha pannkakor, det lovade mamman och pappan...
Läkaren hävdade efter en titt i röntgensvaren att det var fraktur på Liljas långfinger som klämdes i en dörr vid lunch idag, men jag veeeeet inte... Hon känns VÄLDIGT smärtfri för att det ska vara en fraktur..
But what do I know, Robert och hon är inte hemma än, det ska bli spännande att se när de behagar anlända. Och då ska hon dessutom ha pannkakor, det lovade mamman och pappan...
Vart tog jag vägen?
Ibland undrar jag vad som har hänt med mig? Det känns som att den glada, spralliga, tralliga carefree Mona är borta, och istället är det en mer allvarlig, eftertänksam och funderande Mona som har tagit plats. Jag tycker det märks i mina blogginlägg, det var inte lika allvarligt förr, för flera år sedan, då var det mer vardagliga småsaker som jag skrev om, lite småkul, lite spännande och skoj att läsa. Tror jag. Och nu... det enda jag skriver, eller tänker att jag vill (tiden är inte alltid på min sida) skriva om nu, det är funderingar, orosmoment och känslor.
Vad hände?
Någon sade en gång om mig att jag verkade så mycket mer allvarlig, att den "gamla glada" Mona försvann efter att Lilja hade fötts. Jag var 24 år och carefree, såg mig fortfarande som 24 år och carefree, bara det att jag nu även hade en liten dotter också. En liten dotter med klumpfot, otaliga läkarbesök, matningsproblem och framöver även kromosomtester och habiliteringsbesök. Jag kände det inte själv, men kanske var det det som puttade mig ur min tralliga rosa värld en gnutta?
Och nu... 7 år och ytterligare 2 barn senare. Jag känner mig som den vanliga tralliga Mona, men innehållet i min blogg vittnar om annat. Vad händer? Är det jag som helt enkelt "mognar", blir äldre... eller ÄR jag (hemska tanke!) äldre på något vis, och ser inte världen genom en bekymmerslös tjugoårings ögon längre? Jag vill inte det! Jag VILL vara en bekymmerslös 20-åring!
Vad hände?
Någon sade en gång om mig att jag verkade så mycket mer allvarlig, att den "gamla glada" Mona försvann efter att Lilja hade fötts. Jag var 24 år och carefree, såg mig fortfarande som 24 år och carefree, bara det att jag nu även hade en liten dotter också. En liten dotter med klumpfot, otaliga läkarbesök, matningsproblem och framöver även kromosomtester och habiliteringsbesök. Jag kände det inte själv, men kanske var det det som puttade mig ur min tralliga rosa värld en gnutta?
Och nu... 7 år och ytterligare 2 barn senare. Jag känner mig som den vanliga tralliga Mona, men innehållet i min blogg vittnar om annat. Vad händer? Är det jag som helt enkelt "mognar", blir äldre... eller ÄR jag (hemska tanke!) äldre på något vis, och ser inte världen genom en bekymmerslös tjugoårings ögon längre? Jag vill inte det! Jag VILL vara en bekymmerslös 20-åring!
Världens längsta status!
Imorse när jag vaknade var det så många saker jag ville berätta för världen (Läs: Mina FB-vänner) så jag blev alldeles vimmelkantig när jag tänkte på allt! Det slutade med att jag inte berättade något alls utan bara ynkade mig om hur mycket jag hade att berätta...
Men nu så! På FÖRFRÅGAN, ska jag berätta vad jag ville berätta! Vi börjar med Miras bajs!
Mira har det mest luktfria bajset jag någonsin har varit med om, och då har jag ändå två barn till och jag har jobbat på X antal förskolor och bytt jag-vill-inte-tänka-på-hur-många-blöjor! Åtta gånger av tio får man sig en liten bajschock - för att använda sig av ett ord som skulle kunna passa i en rubrik i Aftonbladet - eftersom man bara tänkte byta en kissblöja, och så är det alldeles bajsigt också! Det passar inte alltid så bra eftersom jag ännu inte har lärt mig detta fenomen, utan glatt sliter av henne blöjan på vardagsrummsmattan och så blir det panik eftersom jag måste tejpa fast den bajsig blöjan på ungstackarn igen... Men det brukar gå bra, för SÅPASS mycket koll har jag ändå, att jag oftast öppnar försiktigt. Ja, jag överdrev, jag "sliter" aldrig av blöjan, det gör jag inte. Så ännu inga bajshögar på mattor, men en vacker dag så lovar jag att det sker!
Japp, det var det! Miras oluktande bajs!
Sen var det min dröm! Ajajaj, jag drömde något otäckt inatt, och det var en lite udda dröm, eftersom den kändes så verklig, den var inte sådär luddig som drömmar brukar vara. Ja, typ "Jag stod på en äng, sen gick jag och badade vid stranden bredvid, då kom det en båt, och sen var jag plötsligt hos Barack Obama och stekte plättar." Nej, det var inte så, det var väldigt sakligt, väldigt vardagligt och väldigt o-drömmigt.
Jag drömde dårå att jag skulle föda barn. Mitt fjärde barn, bara det är ju ologiskt logiskt för att vara en dröm, att det inte var typ första eller tjugoförsta! Fjärde barnet skulle födas, jag hade inga värkar än eller så, så jag tror jag skulle sättas igång. Jag var SJUKT nervös och grät för att jag var så rädd för smärtan. Jag tycker det är jordens tripp att föda barn, men dessvärre har det gjort ondare och ondare för varje gång, och i min dröm kände jag "AAaahhh, det kommer göra ÄNNU ondare NUUUU!" och jag var ledsen. Men Robert och den snälla doktorn tröstade mig och plötsligt (ja, det här som kommer nu var väl lite drömmigt, det medger jag) hade jag bebisen i min famn och det visade sig att det hade gått så snabbt att jag inte hade hunnit känna att det gjorde ont! Sweet!
Och så sista, min dejt (Okejdå, storseans...) med Terry Evans! Oooohhh så spännande det ska bli! Jag hyser inga större förhoppningar dock, jag har varit på lite seanser och hos medium ett par gånger, jag räknar inte med att bli "uppropad" tyvärr... men om jag skulle bli det har jag ingen särskilt jag skulle vilja "träffa". Vem som helst skulle vara awesome...! Lilla pappa kanske, eller farmor. Kanske Roberts morfar. Ja, jag skulle till och med bli glad av att höra att en nätväns hund letar sig fram, förstå glädjen i att kunna ge ett meddelande till en sörjande matte från en älskad hund...!
Ja, jag ska iallafall dit ikväll med en kompis-till-Eskils-mamma. Det ska även bli spännande eftersom jag åker vid 17, och på den tiden jag kommer vara borta brukar Mira ammas en gång, samt ammas till sömns. Spännande för Robert... Hade liksom räknat med att Mira inte skulle vara så tuttberoende så hääär sent, när jag beställde biljetten... Men vi önskar honom lycka till, inte sant?
Så! Nu vet ni! =D
Men nu så! På FÖRFRÅGAN, ska jag berätta vad jag ville berätta! Vi börjar med Miras bajs!
Mira har det mest luktfria bajset jag någonsin har varit med om, och då har jag ändå två barn till och jag har jobbat på X antal förskolor och bytt jag-vill-inte-tänka-på-hur-många-blöjor! Åtta gånger av tio får man sig en liten bajschock - för att använda sig av ett ord som skulle kunna passa i en rubrik i Aftonbladet - eftersom man bara tänkte byta en kissblöja, och så är det alldeles bajsigt också! Det passar inte alltid så bra eftersom jag ännu inte har lärt mig detta fenomen, utan glatt sliter av henne blöjan på vardagsrummsmattan och så blir det panik eftersom jag måste tejpa fast den bajsig blöjan på ungstackarn igen... Men det brukar gå bra, för SÅPASS mycket koll har jag ändå, att jag oftast öppnar försiktigt. Ja, jag överdrev, jag "sliter" aldrig av blöjan, det gör jag inte. Så ännu inga bajshögar på mattor, men en vacker dag så lovar jag att det sker!
Japp, det var det! Miras oluktande bajs!
Sen var det min dröm! Ajajaj, jag drömde något otäckt inatt, och det var en lite udda dröm, eftersom den kändes så verklig, den var inte sådär luddig som drömmar brukar vara. Ja, typ "Jag stod på en äng, sen gick jag och badade vid stranden bredvid, då kom det en båt, och sen var jag plötsligt hos Barack Obama och stekte plättar." Nej, det var inte så, det var väldigt sakligt, väldigt vardagligt och väldigt o-drömmigt.
Jag drömde dårå att jag skulle föda barn. Mitt fjärde barn, bara det är ju ologiskt logiskt för att vara en dröm, att det inte var typ första eller tjugoförsta! Fjärde barnet skulle födas, jag hade inga värkar än eller så, så jag tror jag skulle sättas igång. Jag var SJUKT nervös och grät för att jag var så rädd för smärtan. Jag tycker det är jordens tripp att föda barn, men dessvärre har det gjort ondare och ondare för varje gång, och i min dröm kände jag "AAaahhh, det kommer göra ÄNNU ondare NUUUU!" och jag var ledsen. Men Robert och den snälla doktorn tröstade mig och plötsligt (ja, det här som kommer nu var väl lite drömmigt, det medger jag) hade jag bebisen i min famn och det visade sig att det hade gått så snabbt att jag inte hade hunnit känna att det gjorde ont! Sweet!
Och så sista, min dejt (Okejdå, storseans...) med Terry Evans! Oooohhh så spännande det ska bli! Jag hyser inga större förhoppningar dock, jag har varit på lite seanser och hos medium ett par gånger, jag räknar inte med att bli "uppropad" tyvärr... men om jag skulle bli det har jag ingen särskilt jag skulle vilja "träffa". Vem som helst skulle vara awesome...! Lilla pappa kanske, eller farmor. Kanske Roberts morfar. Ja, jag skulle till och med bli glad av att höra att en nätväns hund letar sig fram, förstå glädjen i att kunna ge ett meddelande till en sörjande matte från en älskad hund...!
Ja, jag ska iallafall dit ikväll med en kompis-till-Eskils-mamma. Det ska även bli spännande eftersom jag åker vid 17, och på den tiden jag kommer vara borta brukar Mira ammas en gång, samt ammas till sömns. Spännande för Robert... Hade liksom räknat med att Mira inte skulle vara så tuttberoende så hääär sent, när jag beställde biljetten... Men vi önskar honom lycka till, inte sant?
Så! Nu vet ni! =D
Text till nedanstående inlägg
Jädra blogg-app, att man varken kan radera skrivet inlägg eller editera...! Grr!
Okej, texten som jag hade tänkt skulle höra till är alltså:
Den här plankan som alla pratar så väldigt varmt om. Jag har gjort den idag, men jag tycker liksom att magen putar ut ÄNNU mer då... Finns det risk att jag gör fel?!
Jag ser att jag har armen för långt bak, men prova själv att göra plankan helt otränad OCH fota sig själv med mobilen...! Ren överlevnadsinstinkt...!
Om armen skulle vara korrekt, skulle jag se mer normal och rätt ut då? Tycker även att jag ser ut att svanka? Eller? Jag har kjol på mig, kanske är det svårare att se då? Jag tycker själv inte att jag har någon särskild planka-form på kroppen, snarare stormande hav, lite upp, lite ner. Gör jag väldigt fel?
Folk som kan, vill ni hjälpa mig?
Okej, texten som jag hade tänkt skulle höra till är alltså:
Den här plankan som alla pratar så väldigt varmt om. Jag har gjort den idag, men jag tycker liksom att magen putar ut ÄNNU mer då... Finns det risk att jag gör fel?!
Jag ser att jag har armen för långt bak, men prova själv att göra plankan helt otränad OCH fota sig själv med mobilen...! Ren överlevnadsinstinkt...!
Om armen skulle vara korrekt, skulle jag se mer normal och rätt ut då? Tycker även att jag ser ut att svanka? Eller? Jag har kjol på mig, kanske är det svårare att se då? Jag tycker själv inte att jag har någon särskild planka-form på kroppen, snarare stormande hav, lite upp, lite ner. Gör jag väldigt fel?
Folk som kan, vill ni hjälpa mig?
Den däringa Plankan....
Inte fel, bara en annan sorts rätt.
För ett år sedan, när Mira låg i min mage och växte sig större och större, gick jag i vår trädgård i vårsolen och njöt. Såg framför mig hur jag, när värkarna startade, skulle gå ut, njuta av solen och vara en riktig urmoder som hämtar kraft i naturen (ja, gräsmattan, nyponbuskarna och åkern bredvid alltså) och andas mig igenom värk efter värk.
Hähä. Så blev det inte.
Det blev snarare "Hmm, nåt känns konstigt. Inte värkar, mer... luddigt?" "Okej, DETTA är värkar." "NU åker vi in!" och allt gick i ett tills lillbruttan var ute 8 timmar senare.
Liksom, hallå, min trädgård då, jag skulle ju vandra i timtal och vara ljuv och vän och urmoderlig och jag skulle få lite näring från vinbären jag skulle plocka mellan värkarna. Vad faaaan...! Bättre lycka nästa gång blir det inte, för här blir det inga fler barn gjorda, men jag får väl gå och vara ljuv i sommar istället och tänka tillbaka till när jag låg kallsvettig i en sjukhussäng och ynkade mig "Det gör så ont... jag vet inte vad jag ska göra..."... Ja, jag får nog göra det. Det är ju inte fel det heller. Bara ett annat sorts rätt. Typ.
Mira alldeles nyfödd. Lilla hjärtefjunet.
Hähä. Så blev det inte.
Det blev snarare "Hmm, nåt känns konstigt. Inte värkar, mer... luddigt?" "Okej, DETTA är värkar." "NU åker vi in!" och allt gick i ett tills lillbruttan var ute 8 timmar senare.
Liksom, hallå, min trädgård då, jag skulle ju vandra i timtal och vara ljuv och vän och urmoderlig och jag skulle få lite näring från vinbären jag skulle plocka mellan värkarna. Vad faaaan...! Bättre lycka nästa gång blir det inte, för här blir det inga fler barn gjorda, men jag får väl gå och vara ljuv i sommar istället och tänka tillbaka till när jag låg kallsvettig i en sjukhussäng och ynkade mig "Det gör så ont... jag vet inte vad jag ska göra..."... Ja, jag får nog göra det. Det är ju inte fel det heller. Bara ett annat sorts rätt. Typ.
Mira alldeles nyfödd. Lilla hjärtefjunet.
FEMTONDE MAJ!!
Gott folk, häng på låset till alla skivaffärer ni har i närheten den FEMTONDE MAJ! Alternativt var lite moderna och förhandsboka på nätet...
Trespassing, Adam Lamberts nya CD, kommer då! Jag vet MINST två som kommer se till att göra en hel del ärenden då man behöver åka bil...! LOOKING FOOOOOOORWARD TO MAY!!!
Trespassing, Adam Lamberts nya CD, kommer då! Jag vet MINST två som kommer se till att göra en hel del ärenden då man behöver åka bil...! LOOKING FOOOOOOORWARD TO MAY!!!
