Föräldraskap... vilket jädra jobb!
Det sade pang och plötsligt är min förstfödda sju år. Jag svär på att det var igår, högst i förrgår, som hon hölls upp mellan mina ben av barnmorskan och jag kommenterade "Fötterna är sneda.". Sedan dess har MYCKET hänt, och jag kan inte haja vart dessa sju år har tagit vägen!
Det är ett faktum att småbarnsåren går fort. Även om man inte tror på det när man står mitt uppe i det med ena foten i en kisspöl, mjölkstockning och ska packa ner matsäck till skolutflykten dagen därpå... Nej, just i sådana situationer LÄNGTAR man tills en morgon har tydliga rutiner som absolut inget, utom möjligtvis ett brandlarm, kan rubba. Eller en natt där man får sova från det att man lägger sig tills klockan ringer. För att inte tala om hur man längtar efter en lördag som man spenderar i sängen, med enbart uppstigning för att gå på toa och kanske öppna för pizzabudet...!
Nej, när man är mitt uppe i det är det svårt att se allt det ljuvliga med sina älskade små. Iallafall är det det för mig. Lilja är ju som Lilja är, med vredesutbrott och avgrundsvrål som sällan kommer någon annanstans än hemma, men stor del av tiden är hon en supermysig tjej. Samma sak med Eskil, och definitivt samma sak med Mira, vårt solsken.
Men bortsett från att Eskil är en sjukt trevlig och smart liten unge att ha att göra med, så är han rätt så osjälvständig. Han vill antingen titta på tv eller spela på min telefon så fort han är hemma, eller att jag ska leka med honom.
Jag avskyr att leka med mina barn. Jag gör verkligen det.
Det finns massor med saker jag TYCKER OM att göra med mina barn, typ baka, läsa böcker, skriva, rita, handla... men att leka med små gubbar/bilar/djur som bråkas, det gnager små hål i min tålamodbank så att jag tillslut bara vill SKRIKA! Men det gör jag inte. Jag leker som den goda mor jag är, samtidigt som jag funderar på hur många minuter som har gått. Till min förvåning har jag insett att tiden faktiskt går snabbare än jag tror, en halvtimme kan vara avklarad snabbare än väntat, men VARENDA gång jag avbryter leken för att göra något annat (städa) så får man de där hundögonen, de där sluttande axlarna, den där lilla lilla, nästan ohörbara sucken. Ja, den som säger något i stil med "Min mamma, hon som borde se till att jag alltid har det perfekt, att jag alltid känner mig viktigast i världen, som att inget kan konkurrera med mig, hon går nu. Till något som är roligare och mer intressant än jag. Varför är inte jag det viktigaste i världen för henne?".
Det är SKIT att se de där hundögonen och höra sucken. Känna det dåliga samvetet. Jag försöker släta över känslan med att tänka att det minsann förr i tiden aldrig var några föräldrar som lekte med sina barn, det fanns det inte tid till!... men... det är då jag tänker på "Ta vara på småbarnstiden. Den försvinner så snabbt." Och så tänker jag även på att undersökningar har visat att barn vars föräldrar leker med dem, mår mycket bättre, på så många olika sätt och vis.
Grejen är dock den att om jag BARA leker med honom, om jag leker med honom och underhåller honom och gör allt han vill, de få timmar vi ändå har tillsammans, bara han och jag, är jag rädd för att jag skämmer bort honom. Gör så att han missar den dyrbara lektion barn måste få i att ha tråkigt. Men jag är även rädd för att bli komplett galen, för jag KAN inte bara fokusera på honom, trots att det som sagt är få timmar sammanlagt på en vecka, jag skulle lägga på enbart honom, för då äter jag upp mig själv. Det är en HÅRFIN linje mellan att möta sitt barns behov, att möta sina, och att göra vad som faktiskt är BÄST. Jag tror att mitt ego tar lite för stor plats, att jag borde ge Eskil något mer tid och uppmärksamhet. Och jag ska jobba för att bli bättre på det, men lätt är det inte.
Jag är livrädd för att jag ska stå här en dag, alla barn utflugna och tänka "Men herregud. Hade jag inte kunnat leka mer med honom? Nu har jag ett helt liv utan barn i vardagen framför mig. Fan i helvete att jag var så ego! Hur mycket hade det kostat att leka mer med honom?? ".
Men som sagt. Det är en fin linje - jag vill ju inte bli galen heller.
Det är ett faktum att småbarnsåren går fort. Även om man inte tror på det när man står mitt uppe i det med ena foten i en kisspöl, mjölkstockning och ska packa ner matsäck till skolutflykten dagen därpå... Nej, just i sådana situationer LÄNGTAR man tills en morgon har tydliga rutiner som absolut inget, utom möjligtvis ett brandlarm, kan rubba. Eller en natt där man får sova från det att man lägger sig tills klockan ringer. För att inte tala om hur man längtar efter en lördag som man spenderar i sängen, med enbart uppstigning för att gå på toa och kanske öppna för pizzabudet...!
Nej, när man är mitt uppe i det är det svårt att se allt det ljuvliga med sina älskade små. Iallafall är det det för mig. Lilja är ju som Lilja är, med vredesutbrott och avgrundsvrål som sällan kommer någon annanstans än hemma, men stor del av tiden är hon en supermysig tjej. Samma sak med Eskil, och definitivt samma sak med Mira, vårt solsken.
Men bortsett från att Eskil är en sjukt trevlig och smart liten unge att ha att göra med, så är han rätt så osjälvständig. Han vill antingen titta på tv eller spela på min telefon så fort han är hemma, eller att jag ska leka med honom.
Jag avskyr att leka med mina barn. Jag gör verkligen det.
Det finns massor med saker jag TYCKER OM att göra med mina barn, typ baka, läsa böcker, skriva, rita, handla... men att leka med små gubbar/bilar/djur som bråkas, det gnager små hål i min tålamodbank så att jag tillslut bara vill SKRIKA! Men det gör jag inte. Jag leker som den goda mor jag är, samtidigt som jag funderar på hur många minuter som har gått. Till min förvåning har jag insett att tiden faktiskt går snabbare än jag tror, en halvtimme kan vara avklarad snabbare än väntat, men VARENDA gång jag avbryter leken för att göra något annat (städa) så får man de där hundögonen, de där sluttande axlarna, den där lilla lilla, nästan ohörbara sucken. Ja, den som säger något i stil med "Min mamma, hon som borde se till att jag alltid har det perfekt, att jag alltid känner mig viktigast i världen, som att inget kan konkurrera med mig, hon går nu. Till något som är roligare och mer intressant än jag. Varför är inte jag det viktigaste i världen för henne?".
Det är SKIT att se de där hundögonen och höra sucken. Känna det dåliga samvetet. Jag försöker släta över känslan med att tänka att det minsann förr i tiden aldrig var några föräldrar som lekte med sina barn, det fanns det inte tid till!... men... det är då jag tänker på "Ta vara på småbarnstiden. Den försvinner så snabbt." Och så tänker jag även på att undersökningar har visat att barn vars föräldrar leker med dem, mår mycket bättre, på så många olika sätt och vis.
Grejen är dock den att om jag BARA leker med honom, om jag leker med honom och underhåller honom och gör allt han vill, de få timmar vi ändå har tillsammans, bara han och jag, är jag rädd för att jag skämmer bort honom. Gör så att han missar den dyrbara lektion barn måste få i att ha tråkigt. Men jag är även rädd för att bli komplett galen, för jag KAN inte bara fokusera på honom, trots att det som sagt är få timmar sammanlagt på en vecka, jag skulle lägga på enbart honom, för då äter jag upp mig själv. Det är en HÅRFIN linje mellan att möta sitt barns behov, att möta sina, och att göra vad som faktiskt är BÄST. Jag tror att mitt ego tar lite för stor plats, att jag borde ge Eskil något mer tid och uppmärksamhet. Och jag ska jobba för att bli bättre på det, men lätt är det inte.
Jag är livrädd för att jag ska stå här en dag, alla barn utflugna och tänka "Men herregud. Hade jag inte kunnat leka mer med honom? Nu har jag ett helt liv utan barn i vardagen framför mig. Fan i helvete att jag var så ego! Hur mycket hade det kostat att leka mer med honom?? ".
Men som sagt. Det är en fin linje - jag vill ju inte bli galen heller.
Skala morötter, inte alltid så lätt.
Idag var jag på ett möte på ICA där vi skulle prata om hur vi lagar mat hemma och lite andra matrelaterade saker. Personen som höll i det hela frågade oss mötesdeltagare om hur vi tyckte det var att skala morötter. Jag kände mig lite som ett UFO där jag satt i min tysthet och tyckte det var lätt, eftersom alla andra stämde in i en klagosång om hur dåligt det gick med morotsskalandet hemma. Var det inte svårt att hålla i skalaren, så hamnade de bortskalade morotsremsorna på helt fel ställe eller man råkade helt enkelt skala bort hela moroten.
Jag är inte den som gärna tar plats i en grupp med fler än 2-3 personer så jag var tyst, och tackade min lyckliga stjärna att vi hade det lätt med morotsskalandet hemma. Samtidigt kände jag en viss irritation över hur mycket plats andra mötesdeltagare tog. Alltid samma dessutom.
Ett exempel på detta platstagande var när den ICA-anställda slängde ut en fråga om vi tyckte om apelsiner. Jag tycker om apelsiner och tog faktiskt lite plats när jag snabbt som attan svarade, lagom högt tyckte jag, att "Jo, jag gör det, det är gott." och samma sak kom från andra sidan lokalen, en tjej som också gillar apelsiner. Eftersom frågan var om vi tycker OM apelsiner, och alltså inte huruvida vi INTE tycker om apelsiner, störde jag mig på en tjej som vräker ur sig "Jag BRUKADE tycka om apelsiner, men nu gör jag inte det längre!" och vips handlade hela frågan om henne och faktumet att hon inte tycker om apelsiner. Denna tjej tycker väldigt mycket om att prata, gärna om sig själv och sina knivar och skärbrädor därhemma och nu hade alltså turen kommit till hennes ogillande av apelsin.
Jag funderar på att inte gå på matmöte mer för det är ett jädra tjat och gnäll bara om hur svårt det är att laga mat, och att folk håller på och köper papperstallrikar medan jag själv drejar mina egna tallrikar. Jag upplever det som att de bara ser problemen, medan jag bara kör på och hittar lösning, bara för att förenkla det för mig själv. Ja, av ren lathet för att vara ärlig. Sen har vi det som sagt ganska lätt med morotsskalande och annat, och då blir det ännu mindre intressant att sitta och mala svårigheter med andra skalare.
Så kanske att jag går på matmöte en gång till, blir jag lika irriterad då, får det vara. Då får de sitta där och grotta sig i morotsskalning.
(P.S. Jag var aldrig på matmöte. Matmöte är täckord för ett annat möte jag var på. Det var inte morotsskalande heller. Det var ett annat problem folk i min situation kan ha. Men jag är en god medmänniska och pratar inte uppenbart illa om folk utan maskerar mina klagomål. Jag är så himla trevlig.)
Jag är inte den som gärna tar plats i en grupp med fler än 2-3 personer så jag var tyst, och tackade min lyckliga stjärna att vi hade det lätt med morotsskalandet hemma. Samtidigt kände jag en viss irritation över hur mycket plats andra mötesdeltagare tog. Alltid samma dessutom.
Ett exempel på detta platstagande var när den ICA-anställda slängde ut en fråga om vi tyckte om apelsiner. Jag tycker om apelsiner och tog faktiskt lite plats när jag snabbt som attan svarade, lagom högt tyckte jag, att "Jo, jag gör det, det är gott." och samma sak kom från andra sidan lokalen, en tjej som också gillar apelsiner. Eftersom frågan var om vi tycker OM apelsiner, och alltså inte huruvida vi INTE tycker om apelsiner, störde jag mig på en tjej som vräker ur sig "Jag BRUKADE tycka om apelsiner, men nu gör jag inte det längre!" och vips handlade hela frågan om henne och faktumet att hon inte tycker om apelsiner. Denna tjej tycker väldigt mycket om att prata, gärna om sig själv och sina knivar och skärbrädor därhemma och nu hade alltså turen kommit till hennes ogillande av apelsin.
Jag funderar på att inte gå på matmöte mer för det är ett jädra tjat och gnäll bara om hur svårt det är att laga mat, och att folk håller på och köper papperstallrikar medan jag själv drejar mina egna tallrikar. Jag upplever det som att de bara ser problemen, medan jag bara kör på och hittar lösning, bara för att förenkla det för mig själv. Ja, av ren lathet för att vara ärlig. Sen har vi det som sagt ganska lätt med morotsskalande och annat, och då blir det ännu mindre intressant att sitta och mala svårigheter med andra skalare.
Så kanske att jag går på matmöte en gång till, blir jag lika irriterad då, får det vara. Då får de sitta där och grotta sig i morotsskalning.
(P.S. Jag var aldrig på matmöte. Matmöte är täckord för ett annat möte jag var på. Det var inte morotsskalande heller. Det var ett annat problem folk i min situation kan ha. Men jag är en god medmänniska och pratar inte uppenbart illa om folk utan maskerar mina klagomål. Jag är så himla trevlig.)
Ledsamt
Ibland blir jag så ledsen. När jag inte kan vara den där bra mamman till Lilja som jag under hela hennes liv har fått höra att jag är. När orken bara tar slut innan jag ens har hunnit klä på mig på morgonen och Lilja får en monstermamma som sprutar eld och elakheter.
Och så blir jag ledsen för att jag har så kort tålamod. Jag älskar mina barn, vill att de alltid alltid ska känna att de har rätt till sina känslor, och att deras mamma alltid finns där för dem. Men ibland misslyckas jag med den uppgiften och det gnager hål i mig. Stora svarta, ledsna hål. Jag vill alltid räcka till, alltid vara bra mamma, alltid stå stadigt. Men jag gör inte alltid det.
Imorgon är en annan dag. Kanske kan jag börja om då?
Och så blir jag ledsen för att jag har så kort tålamod. Jag älskar mina barn, vill att de alltid alltid ska känna att de har rätt till sina känslor, och att deras mamma alltid finns där för dem. Men ibland misslyckas jag med den uppgiften och det gnager hål i mig. Stora svarta, ledsna hål. Jag vill alltid räcka till, alltid vara bra mamma, alltid stå stadigt. Men jag gör inte alltid det.
Imorgon är en annan dag. Kanske kan jag börja om då?
Jomen det här med dopet förresten
Jo, vi döpte ju stackars Lilja trots att jag egentligen bara hade velat ha en "Välkommen-till-världen-fest" för henne, och så fick Eskil och Mira bli döpta också, för det vore ju orättvist om bara Lilja skulle hängt i kyrkan som spädis, och inte de andra!
Och en annan av anledningarna till att jag faktiskt retirerade och gav upp min icke-tro, om man nu kan kalla det det, var att prästen jag pratade med om mina funderingar, sade en fiffig grej. Han sade nämligen "Jo men TÄNK OM det faktiskt finns en gud, och det faktiskt finns en himmel. Vore det inte då rätt praktiskt att hon redan är döpt när vi alla når slutet av livet på jorden?" och det kunde jag faktiskt inte ignorera. Det gamla fina "Utifallattellerom-argumentet". Det väger jävligt tungt ju! Jag är ju döpt, och Robert är döpt. Så exploderar jorden och alla hamnar i himlen - utom Lilja, som liksom måste stå i KÖ för att bli efter-döpt. Krångligt värre!
Och en annan av anledningarna till att jag faktiskt retirerade och gav upp min icke-tro, om man nu kan kalla det det, var att prästen jag pratade med om mina funderingar, sade en fiffig grej. Han sade nämligen "Jo men TÄNK OM det faktiskt finns en gud, och det faktiskt finns en himmel. Vore det inte då rätt praktiskt att hon redan är döpt när vi alla når slutet av livet på jorden?" och det kunde jag faktiskt inte ignorera. Det gamla fina "Utifallattellerom-argumentet". Det väger jävligt tungt ju! Jag är ju döpt, och Robert är döpt. Så exploderar jorden och alla hamnar i himlen - utom Lilja, som liksom måste stå i KÖ för att bli efter-döpt. Krångligt värre!
Chokladen hägrar...
Det ligger en chokladkaka hemma hos oss. En Marabou med hasselnötter. Ni ska bara HÖRA hur högt den ropar på mig...! Dock lyckas jag utan jättestora problem ignorera dess rop, genom att tänka på Miras mående om jag trycker i mig en bit. Eller tio. Eller typ femton kanske.
Ibland när hon pruttar ett par sekunder och verkar ha ont. eller när hon kräks, så tänker jag på hur ännu sämre hon skulle ha mått om jag hade ätit mjölk, då är det inte alls svårt att hålla sig ifrån choklad. Däremot har hennes läkare på barnmottagningen sagt att när hon är 6 månader och börjar med mat, ska vi prova att ge henne mjölk. Vore det då inte en alldeles utmärkt provokationsmetod, att mamma äter choklad? Jag menar, NÅN belöning ska ju JAG ha för mitt uppoffrande under dessa månader som har varit??
Det lockar SÅ mycket, men jag är inte redo för en ledsen, pruttande, kräkande tjej. När det inte blir av misstag har jag ingen lust att just ordagrant, provocera fram det... Två veckor till väntar jag, för än är hon ju inte 6 månader!
Ibland när hon pruttar ett par sekunder och verkar ha ont. eller när hon kräks, så tänker jag på hur ännu sämre hon skulle ha mått om jag hade ätit mjölk, då är det inte alls svårt att hålla sig ifrån choklad. Däremot har hennes läkare på barnmottagningen sagt att när hon är 6 månader och börjar med mat, ska vi prova att ge henne mjölk. Vore det då inte en alldeles utmärkt provokationsmetod, att mamma äter choklad? Jag menar, NÅN belöning ska ju JAG ha för mitt uppoffrande under dessa månader som har varit??
Det lockar SÅ mycket, men jag är inte redo för en ledsen, pruttande, kräkande tjej. När det inte blir av misstag har jag ingen lust att just ordagrant, provocera fram det... Två veckor till väntar jag, för än är hon ju inte 6 månader!
Jakten på kalorierna
Jag är på kalorijakt. De smiter undan för mig, och jag hajar inte alls hur det går till!
De senaste två veckorna har jag varit yr, matt, haft lätt huvudvärk och fått blodtrycksfall när jag reser på mig. Tog hem en app som räknar kalorier åt mig och döm om min förvåning när det visar sig att jag, fru äter-vad-jag-kommer-över-och-skiter-blankt-i-vikten-för-tillfället, äter för LITE kalorier!
Jag snittar på 1300-1500 kalorier vareviga dag och det är på tok för lite för en som ammar! Kanhända att min kropp är skapad efter BMI-skalan, för det dåliga mående jag har haft, började smyga sig på när jag nådde en vikt på 1 kg från BMI Undervikt. Kanske vill min kropp helt enkelt vara normalviktig, och därför började den sparka bakut.
Det hade inte gjort mig jättemycket att tappa i vikt så som jag gör, hellre väga för lite än för mycket om man måste välja. Men när jag insåg att så lite kalorier som jag får i mig är som att banta, blev jag livrädd! För bantar man under amning frigörs det gifter ut i mjölken - som Mira får i sig! Därav min jakt, jag måste för fasen äta MER!! Idag har jag fått i mig 1576 kalorier. Helst över 2000 ska jag äta. Känns väl sådär, men jag får inte i mig mer, varnärhur ska det gå till, liksom?! Jag äter ju frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och nåt på kvällen. Kanske räknar jag fel när jag fyller i appen?
Jaa... Är det inte det ena så är det det andra... som man brukar säga. Hur som helst angstar jag över kalorierna och roligt är det inte. Inte när det handlar om Miras mående.
De senaste två veckorna har jag varit yr, matt, haft lätt huvudvärk och fått blodtrycksfall när jag reser på mig. Tog hem en app som räknar kalorier åt mig och döm om min förvåning när det visar sig att jag, fru äter-vad-jag-kommer-över-och-skiter-blankt-i-vikten-för-tillfället, äter för LITE kalorier!
Jag snittar på 1300-1500 kalorier vareviga dag och det är på tok för lite för en som ammar! Kanhända att min kropp är skapad efter BMI-skalan, för det dåliga mående jag har haft, började smyga sig på när jag nådde en vikt på 1 kg från BMI Undervikt. Kanske vill min kropp helt enkelt vara normalviktig, och därför började den sparka bakut.
Det hade inte gjort mig jättemycket att tappa i vikt så som jag gör, hellre väga för lite än för mycket om man måste välja. Men när jag insåg att så lite kalorier som jag får i mig är som att banta, blev jag livrädd! För bantar man under amning frigörs det gifter ut i mjölken - som Mira får i sig! Därav min jakt, jag måste för fasen äta MER!! Idag har jag fått i mig 1576 kalorier. Helst över 2000 ska jag äta. Känns väl sådär, men jag får inte i mig mer, varnärhur ska det gå till, liksom?! Jag äter ju frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och nåt på kvällen. Kanske räknar jag fel när jag fyller i appen?
Jaa... Är det inte det ena så är det det andra... som man brukar säga. Hur som helst angstar jag över kalorierna och roligt är det inte. Inte när det handlar om Miras mående.
Den där Gud... det är ju bara hittepå!
Idag diskuterade vi dopet, jag och Robert, dopet för Mira som är om en vecka. Han kläcker ur sig att han tycker det känns lite konstigt... Att ha dop och vilja att Gud tar hand om Mira, yada yada, när ingen av oss har den minsta tro på att någon sådan gud existerar. "Välkommen till min värld" svarade jag då, så kände jag redan för 7 år sedan, när Lilja skulle döpas. Dock blev jag kraftigt nedröstad av den stora åsiktsmaskinen, AKA Roberts familj, för det är ju TRADITIOOOON att döpa sina arma barn...
Jo, tradition ja. Det är mig veterligen tradition att omskära sina söner och döttrar också, i olika sadistiska och mindre vetande land ute i världen, det finns en lång tradition av att slå vett i sina barn istället för att tala med dem, och tradition att ta hål i sina små flickebarns öron med, för att ta en droppe i havet av mindre bra traditioner. Det finns många traditioner i Sverige och i världen, men bara för att det är tradition betyder det inte att det alltid ska följas stenhårt, utan minsta steg utanför stigen.
Jag kan inte på något vis tro att det finns en gud, och jag är inte direkt någon skeptisk människa. Inte heller tror jag då på Jesus eller vad han ska ha sagt och gjort, eller på att människan kom till av att någon skapade oss. Jag tror väl snarare på att vi har blivit till från aporna. Big bang...? Njäe, aporna känns nog mer sannolikt. Det är för mig helt ofattbart hur man kan lära små barn om synder och förlåtelse, eller hur man kan pränta in i någon att GUD accepterar mig som jag är, vad jag än har gjort, vad jag än kommer ifrån. Det är JAG, jag som person som ska acceptera mig som jag är! Accepterar inte jag mig själv, har det ingen som helst betydelse om en person/ett väsen/en gud, gör det. Inget betydelse alls, i mina ögon.
Jag har inte världens största insikt i religion, ska erkännas, varken kristendomen eller någon annan världsreligion, men det jag har uppfattat, är mestadels negativt. Jag vill lära mina barn att tro på sig själv, för att behöva luta sig mot något som inte finns om man känner sig ensam eller rädd, det är bara falskt. Givetvis kommer jag att lära mina barn att VI, deras föräldrar alltid alltid alltid tror på dem, men om de ändå skulle tvivla, vill jag ÄNDÅ inte tuta i dem falsk påhittad trygghet i vad-nu-Gud-är. Se till dig själv, älskade barn, det är DU som är viktig i ditt liv, du och (de riktiga) människorna omkring dig.
Här och där, då och då, läser eller hör jag saker som verkligen får mig att vända mig ifrån religion. En snabb googling gav mig detta, som ett exempel: "Gud, du som ensam räddar från allt ont,
befria NN från mörkrets makt.", taget ur dopakten. Jag vet att det är ältat om och om igen, men för mig som icke-troende, finns det ingen logik alls i att Gud finns, tillsammans med alla dessa krig och eländen, svältande barn, tsunamis och pedofiler som finns i världen...! Jag vill INTE in i någon diskussion om det för jag vet att det finns förklaringar (som jag inte går med på) men denna första google-träff är ett exempel på icke-logiken på att hänga upp sitt liv på en gud.
Slutsats dårå, på detta inlägg. Jag känner mig som en hycklare, som kommer stå där bredvid prästen och nicka och le lite fånigt när han frågar: "Vill ni/du att ert/ditt barn skall döpas till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap?"
För nej - jag vill helst INTE att Mira puttas in i en tro som vi i hennes familj inte själva har. Det känns som totalt hyckleri, och prästen hade lika gärna kunnat vara en sjöjungfru som klapprar med sin stjärt mot en sten på stranden och säger "Vill ni att Mira tas upp i den sjövarelseliga gemenskapen?" för lika mycket som jag tror på sjöjungfrur, tror jag på Gud.
Men, tradition är tradition, och nu när syskonen är döpta enligt konstens alla regler, vore det ju taskigt att låta Mira vara ensam odöpt i familjen. På lördag kör vi, hej och hå!
Jo, tradition ja. Det är mig veterligen tradition att omskära sina söner och döttrar också, i olika sadistiska och mindre vetande land ute i världen, det finns en lång tradition av att slå vett i sina barn istället för att tala med dem, och tradition att ta hål i sina små flickebarns öron med, för att ta en droppe i havet av mindre bra traditioner. Det finns många traditioner i Sverige och i världen, men bara för att det är tradition betyder det inte att det alltid ska följas stenhårt, utan minsta steg utanför stigen.
Jag kan inte på något vis tro att det finns en gud, och jag är inte direkt någon skeptisk människa. Inte heller tror jag då på Jesus eller vad han ska ha sagt och gjort, eller på att människan kom till av att någon skapade oss. Jag tror väl snarare på att vi har blivit till från aporna. Big bang...? Njäe, aporna känns nog mer sannolikt. Det är för mig helt ofattbart hur man kan lära små barn om synder och förlåtelse, eller hur man kan pränta in i någon att GUD accepterar mig som jag är, vad jag än har gjort, vad jag än kommer ifrån. Det är JAG, jag som person som ska acceptera mig som jag är! Accepterar inte jag mig själv, har det ingen som helst betydelse om en person/ett väsen/en gud, gör det. Inget betydelse alls, i mina ögon.
Jag har inte världens största insikt i religion, ska erkännas, varken kristendomen eller någon annan världsreligion, men det jag har uppfattat, är mestadels negativt. Jag vill lära mina barn att tro på sig själv, för att behöva luta sig mot något som inte finns om man känner sig ensam eller rädd, det är bara falskt. Givetvis kommer jag att lära mina barn att VI, deras föräldrar alltid alltid alltid tror på dem, men om de ändå skulle tvivla, vill jag ÄNDÅ inte tuta i dem falsk påhittad trygghet i vad-nu-Gud-är. Se till dig själv, älskade barn, det är DU som är viktig i ditt liv, du och (de riktiga) människorna omkring dig.
Här och där, då och då, läser eller hör jag saker som verkligen får mig att vända mig ifrån religion. En snabb googling gav mig detta, som ett exempel: "Gud, du som ensam räddar från allt ont,
befria NN från mörkrets makt.", taget ur dopakten. Jag vet att det är ältat om och om igen, men för mig som icke-troende, finns det ingen logik alls i att Gud finns, tillsammans med alla dessa krig och eländen, svältande barn, tsunamis och pedofiler som finns i världen...! Jag vill INTE in i någon diskussion om det för jag vet att det finns förklaringar (som jag inte går med på) men denna första google-träff är ett exempel på icke-logiken på att hänga upp sitt liv på en gud.
Slutsats dårå, på detta inlägg. Jag känner mig som en hycklare, som kommer stå där bredvid prästen och nicka och le lite fånigt när han frågar: "Vill ni/du att ert/ditt barn skall döpas till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap?"
För nej - jag vill helst INTE att Mira puttas in i en tro som vi i hennes familj inte själva har. Det känns som totalt hyckleri, och prästen hade lika gärna kunnat vara en sjöjungfru som klapprar med sin stjärt mot en sten på stranden och säger "Vill ni att Mira tas upp i den sjövarelseliga gemenskapen?" för lika mycket som jag tror på sjöjungfrur, tror jag på Gud.
Men, tradition är tradition, och nu när syskonen är döpta enligt konstens alla regler, vore det ju taskigt att låta Mira vara ensam odöpt i familjen. På lördag kör vi, hej och hå!
Galen unge. Hungrig eller bara nyfiken?
På juldagen gav jag Mira lite gröt från min tallrik vid frukosten. Hon verkade rätt belåten. Inga glädjeskutt men inga sura miner heller. Jag vill minnas att hon gapade snällt och såg rätt nöjd ut.
Så har hon fått en broccolibukett att festa loss på i tre dagar nu. (Inte samma varje dag, utan hon har fått en ny varje gång dårå...) Och festat, det har hon gjort. Hon har hållt tag i den där lilla grönsaken som om det vore 24 karat guld, och sugit alldeles frenetiskt på den, med en lätt galen blick. När hon tappar den på golvet blir hon en aning kinkig men verkar glömma den så fort den försvinner. Så fort hon får den i sin lilla hand igen SLÄNGER hon upp den mot munnen och sätter igång med smaskandet med ögon som säger "Ta min broccoli och DÖ!". Efter ett tiominuterspass är det bara slamsor kvar av grönsaken.
Så idag fick hon gröt. En sked, full med gröt, kom den orutinerade morsan med och Mira gapade som en fågelunge. Jag hann tänka "Men det gick ju bra det här!" innan det långsamt spluttrade ut igen. Miras ansiktsuttryck var något i stil med "Jag var så jäkla sugen. Men... vad är det här? Jag tror jag ger tillbaka det..."
Jag gav en ny sked, Mira lutar sig fram och tar tag i min hand/skeden och hjälper till. Gröt ska hon ha! Samma reaktion igen, något fundersam min, och så kommer gröten tillbaka ut genom den lilla rosenknoppen till mun. Tredje skeden, Mira hugger tag i mina händer, det blir en viss kamp för hon har inte lika bra finmotorik som jag, men jag vinner, och skeden hamnar i hennes mun. Behåller gröten där lite längre nu, men fortfarande kommer den ut i omgångar.
Jag lade ner för en stund. 10 minuter senare testade jag igen. Samma engagemang och kamp om skeden.
Sedan var det min tur att äta. Mira stirrar ut min tallrik totalt. Om mat kunde känna sig utstirrad skulle min mat ha gjort det ikväll. Jag lade sex ärtor framför henne. Med sitt obefintliga pincettgrepp försökte hon skyffla åt sig ärtorna med knytnävarna, men det var bara när de låg framför henne som hon var sådär "skedgalen", för så fort alla låg på golvet blev hon lugn.
Fråga: Vill hon börja på riktigt med mat nu, eller är hon bara inne i en stoppa-allt-jag-ser-i-munnen-period? Jag vill ju liksom inte forcera fram något, när hon KAN klara sig på bara tutten ett tag till.
Så har hon fått en broccolibukett att festa loss på i tre dagar nu. (Inte samma varje dag, utan hon har fått en ny varje gång dårå...) Och festat, det har hon gjort. Hon har hållt tag i den där lilla grönsaken som om det vore 24 karat guld, och sugit alldeles frenetiskt på den, med en lätt galen blick. När hon tappar den på golvet blir hon en aning kinkig men verkar glömma den så fort den försvinner. Så fort hon får den i sin lilla hand igen SLÄNGER hon upp den mot munnen och sätter igång med smaskandet med ögon som säger "Ta min broccoli och DÖ!". Efter ett tiominuterspass är det bara slamsor kvar av grönsaken.
Så idag fick hon gröt. En sked, full med gröt, kom den orutinerade morsan med och Mira gapade som en fågelunge. Jag hann tänka "Men det gick ju bra det här!" innan det långsamt spluttrade ut igen. Miras ansiktsuttryck var något i stil med "Jag var så jäkla sugen. Men... vad är det här? Jag tror jag ger tillbaka det..."
Jag gav en ny sked, Mira lutar sig fram och tar tag i min hand/skeden och hjälper till. Gröt ska hon ha! Samma reaktion igen, något fundersam min, och så kommer gröten tillbaka ut genom den lilla rosenknoppen till mun. Tredje skeden, Mira hugger tag i mina händer, det blir en viss kamp för hon har inte lika bra finmotorik som jag, men jag vinner, och skeden hamnar i hennes mun. Behåller gröten där lite längre nu, men fortfarande kommer den ut i omgångar.
Jag lade ner för en stund. 10 minuter senare testade jag igen. Samma engagemang och kamp om skeden.
Sedan var det min tur att äta. Mira stirrar ut min tallrik totalt. Om mat kunde känna sig utstirrad skulle min mat ha gjort det ikväll. Jag lade sex ärtor framför henne. Med sitt obefintliga pincettgrepp försökte hon skyffla åt sig ärtorna med knytnävarna, men det var bara när de låg framför henne som hon var sådär "skedgalen", för så fort alla låg på golvet blev hon lugn.
Fråga: Vill hon börja på riktigt med mat nu, eller är hon bara inne i en stoppa-allt-jag-ser-i-munnen-period? Jag vill ju liksom inte forcera fram något, när hon KAN klara sig på bara tutten ett tag till.
Jag vill inte kalla det nyårslöften, men...
Jag är rätt lat. Jag skulle behöva göra mer saker än jag gör. Prioritera annorlunda. Nyårslovat har jag inte gjort, men jävlarimig att jag vill ändra på några saker jag gör och inte gör!
- Jag ska duscha direkt när barnen har somnat. Gör jag inte det, tar det så emot att göra det innan sängdags, vilket innebär att jag skjuter på det = skjuter på sänggåendet och bara sitter och slösurfar istället.
- Jag ska lägga mig i tid, vilket borde bli lättare när jag väl är duschad redan från "tidig kväll."
- Jag ska följa Flylady (flylady.com) för att bli av med mitt CHAOS (Can´t Have Anyone Over Syndrome)
- Jag ska inte äta annat än mackor eller frukt på kvällarna
- Röra på mig VARJE dag
- Lägga mer tid på att läsa böcker istället för att slösurfa
- Njuta av vad jag har JUST NU istället för att se framåt eller bakåt
- Fota mera, vardagsbilder på barnen och oss vuxna
Yay me!
- Jag ska duscha direkt när barnen har somnat. Gör jag inte det, tar det så emot att göra det innan sängdags, vilket innebär att jag skjuter på det = skjuter på sänggåendet och bara sitter och slösurfar istället.
- Jag ska lägga mig i tid, vilket borde bli lättare när jag väl är duschad redan från "tidig kväll."
- Jag ska följa Flylady (flylady.com) för att bli av med mitt CHAOS (Can´t Have Anyone Over Syndrome)
- Jag ska inte äta annat än mackor eller frukt på kvällarna
- Röra på mig VARJE dag
- Lägga mer tid på att läsa böcker istället för att slösurfa
- Njuta av vad jag har JUST NU istället för att se framåt eller bakåt
- Fota mera, vardagsbilder på barnen och oss vuxna
Yay me!
Menlös
Har jag nu spenderat YTTERLIGARE en kväll helt i datorns våld så nog fan ska jag kunna slänga in ett blogginlägg på den tiden med! Annars vore det ju nästan HELT bortkastat!
Så mycket blir gjort när Internet ligger nere, så mycket glöms eller skits i när datorn och Internet är up and running.
*tänker*
Öh. Ja. Alltså, det var allt. Hm.
Så mycket blir gjort när Internet ligger nere, så mycket glöms eller skits i när datorn och Internet är up and running.
*tänker*
Öh. Ja. Alltså, det var allt. Hm.
Kortvarigt dåligt samvete
Mira har sedan dag 1 somnat som tidigast 21. En lång period var hennes somningstid 21.20 och nu på sistone har hon ökat på det till att somna 22. Lätt frustrerande för oss föräldrar, för även om hon inte har varit någon "jobbig" bebis, utan bara legat nöjd bredvid oss i soffan eller legat vid bröstet, så har ju ändå VÅR enda barnfria tid, försvunnit.
Men! Plötsligt en dag, som en blixt från klar himmel för sisådär 5 dagar sedan, somnade hon vid 19.30. Vi var lika chockade både jag och Robert, och ett snäpp mer chockad blev jag när hon sedan inte vaknade förrän vid 7 nästa morgon. Oh HALLELUJA!
Men... men denna nya lycka kom GENAST det dåliga samvetet som ett brev på posten. Det dåliga samvetet med logiken att "Herregud, här har vi haft världens finaste tjej för oss själva hela kvällarna men inte njutit av det utan bara LÄNGTAT till att hon ska somna samtidigt som de andra barnen, och så GÖR hon äntligen det, aaaahh, angst, när ska vi NU få njuta av henne?!?"
Ja, den här berömda "Du saknar inte kon förrän båset är tomt". Vi inser inte hur mysigt det faktiskt var att ha en liten vakentjej, förrän hon började somna vid 20. För somna 20, det verkar vara hennes nya rutin.
Dock varade detta dåliga samvete i ungefär 1 dygn, för det ÄR väldigt skönt att alla tre barnen sover klockan åtta. Och jag vill inte påstå att vi INTE njöt av henne i de 4,5 månad vi hade sällskap i filmsoffan. Det var många gånger vi pausade vad vi nu tittade på, och bara satt och såg på Mira istället och närapå klappade varandra på ryggen och tackade för ett gott samarbete i skapandet av jordens finaste bebis. De stunderna kommer jag alltid minnas, utan neggiga känslor att den tiden är förbi. (Gissar jag, den kan ju återkomma, somna-22-tiden...)
Slutsats dock: LEV I NUET, för fanken! Längta inte till en bättre tidpunkt, (såvida det inte är panik i din nuvarande tidpunkt, typ kolikbebis), utan njuuuuuut av vad du har nu! Hitta sätt att uppskatta det du har nuuuu...!
Men! Plötsligt en dag, som en blixt från klar himmel för sisådär 5 dagar sedan, somnade hon vid 19.30. Vi var lika chockade både jag och Robert, och ett snäpp mer chockad blev jag när hon sedan inte vaknade förrän vid 7 nästa morgon. Oh HALLELUJA!
Men... men denna nya lycka kom GENAST det dåliga samvetet som ett brev på posten. Det dåliga samvetet med logiken att "Herregud, här har vi haft världens finaste tjej för oss själva hela kvällarna men inte njutit av det utan bara LÄNGTAT till att hon ska somna samtidigt som de andra barnen, och så GÖR hon äntligen det, aaaahh, angst, när ska vi NU få njuta av henne?!?"
Ja, den här berömda "Du saknar inte kon förrän båset är tomt". Vi inser inte hur mysigt det faktiskt var att ha en liten vakentjej, förrän hon började somna vid 20. För somna 20, det verkar vara hennes nya rutin.
Dock varade detta dåliga samvete i ungefär 1 dygn, för det ÄR väldigt skönt att alla tre barnen sover klockan åtta. Och jag vill inte påstå att vi INTE njöt av henne i de 4,5 månad vi hade sällskap i filmsoffan. Det var många gånger vi pausade vad vi nu tittade på, och bara satt och såg på Mira istället och närapå klappade varandra på ryggen och tackade för ett gott samarbete i skapandet av jordens finaste bebis. De stunderna kommer jag alltid minnas, utan neggiga känslor att den tiden är förbi. (Gissar jag, den kan ju återkomma, somna-22-tiden...)
Slutsats dock: LEV I NUET, för fanken! Längta inte till en bättre tidpunkt, (såvida det inte är panik i din nuvarande tidpunkt, typ kolikbebis), utan njuuuuuut av vad du har nu! Hitta sätt att uppskatta det du har nuuuu...!
Naiv är skeptisk
Som att någon kommer fram till mig med ett kontonummer och berättar att nu är det bara att plocka ut pengar från detta konto, så mycket du vill, under resten av ditt liv.
Så känns det när bebisen somnar före klockan 20 för tredje kvällen i rad. Som en helt fantastisk grej men det kan väl aldrig vara sant? Någon gång hoppar någon fram bakom ett hörn och skriker "Haaaahahaha, TRODDE du på detta!??!?" och tar ifrån mig kontonumret / låter bebisen börja somna vid 22 som vanligt igen.
Japp, skeptisk är jag. Ofta naiv, men ibland skeptisk...
Så känns det när bebisen somnar före klockan 20 för tredje kvällen i rad. Som en helt fantastisk grej men det kan väl aldrig vara sant? Någon gång hoppar någon fram bakom ett hörn och skriker "Haaaahahaha, TRODDE du på detta!??!?" och tar ifrån mig kontonumret / låter bebisen börja somna vid 22 som vanligt igen.
Japp, skeptisk är jag. Ofta naiv, men ibland skeptisk...
Eskil, du älskade skitgrymma unge...!
Herregud vilken fin son jag har! Världens bästa jäkla unge nästan! Ja, hamnar iallafall MINST på delad förstaplats med två andra - omansägersåååå....! Ja, lyssna bara här:
Julafton. Tomten har kommit. Har ingen säck med sig, utan plockar klapparna från under granen. Eskil och hans kusiner är grymt taggade, ÄNTLIGEN är det jul, alla barnen samlas runt tomten och är ivriga att se vad de ska få för fina saker.
Tomten plockar upp en klapp och läser på lappen - "God Jul Kusin 1" (kan vi kalla honom). Eskil studsar på stället, upprymd som aldrig förr.
Tomten läser på nästa klapp - "God Jul Kusin 2". Eskil ler stort med tindrande ögon och ser paketet gå till kusinen.
Tomten läser vidare - "God Jul Kusin 3". Eskil ropar på Kusin 3, "Kom kom, det är till dig!" och studsar på stället lite till.
Tomten läser - "God Jul Kusin 2". Eskil fnissar till, det bubblar nog i hela kroppen av spänningen.
Troligtvis plockas alla klapparna från samma hög, därav inga paket till Lilja eller Eskil.
Tomten läser vidare.
"God Jul Kusin 1", Eskil tar paketet och skickar vidare till Kusin 1 med ett stort leende på läpparna.
"God Jul Kusin 3". Eskil studsar på stället och tjoar till.
"God Jul Kusin 2". Eskil skrattar och klappar första bästa kusin på armen.
"God Jul Kusin 1". Eskils ögon tindrar och han ser överlycklig ut.
Och så tillslut får äntligen ESKIL ett paket, och han är precis lika lycklig över det som han var för när alla kusinerna fick paket på paket på paket. Mitt hjärta svämmade över när jag såg hans enorma lycka, det hela verkade bara vara ett stort äventyr, och ingen jakt på paket, utan bara lycka över att Tomten ÄNTLIGEN hade kommit och började dela ut paket... Älskade älskade barn!
Ja, och ni som ser mig på Facebook har ju sett följande, men kanske har någon missat det eller så har jag någon läsare som jag inte är vän med där. Kopierar rakt av. =)
Igår vid julklappsutdelningen läste tomten "God jul Lilja och Eskil, önskar Victor och Jennifer."
Eskil utbrister förundrat till Lilja "Till BÅDE dig och mig!!" varpå Lilja dramatiskt lycklig spärrar upp ögonen och sträcker ut armarna mot Eskil och de förenas i en lycklig julkram innan Eskil tar emot paketet.
Jaa, alltså... Älskade unge!
Julafton. Tomten har kommit. Har ingen säck med sig, utan plockar klapparna från under granen. Eskil och hans kusiner är grymt taggade, ÄNTLIGEN är det jul, alla barnen samlas runt tomten och är ivriga att se vad de ska få för fina saker.
Tomten plockar upp en klapp och läser på lappen - "God Jul Kusin 1" (kan vi kalla honom). Eskil studsar på stället, upprymd som aldrig förr.
Tomten läser på nästa klapp - "God Jul Kusin 2". Eskil ler stort med tindrande ögon och ser paketet gå till kusinen.
Tomten läser vidare - "God Jul Kusin 3". Eskil ropar på Kusin 3, "Kom kom, det är till dig!" och studsar på stället lite till.
Tomten läser - "God Jul Kusin 2". Eskil fnissar till, det bubblar nog i hela kroppen av spänningen.
Troligtvis plockas alla klapparna från samma hög, därav inga paket till Lilja eller Eskil.
Tomten läser vidare.
"God Jul Kusin 1", Eskil tar paketet och skickar vidare till Kusin 1 med ett stort leende på läpparna.
"God Jul Kusin 3". Eskil studsar på stället och tjoar till.
"God Jul Kusin 2". Eskil skrattar och klappar första bästa kusin på armen.
"God Jul Kusin 1". Eskils ögon tindrar och han ser överlycklig ut.
Och så tillslut får äntligen ESKIL ett paket, och han är precis lika lycklig över det som han var för när alla kusinerna fick paket på paket på paket. Mitt hjärta svämmade över när jag såg hans enorma lycka, det hela verkade bara vara ett stort äventyr, och ingen jakt på paket, utan bara lycka över att Tomten ÄNTLIGEN hade kommit och började dela ut paket... Älskade älskade barn!
Ja, och ni som ser mig på Facebook har ju sett följande, men kanske har någon missat det eller så har jag någon läsare som jag inte är vän med där. Kopierar rakt av. =)
Igår vid julklappsutdelningen läste tomten "God jul Lilja och Eskil, önskar Victor och Jennifer."
Eskil utbrister förundrat till Lilja "Till BÅDE dig och mig!!" varpå Lilja dramatiskt lycklig spärrar upp ögonen och sträcker ut armarna mot Eskil och de förenas i en lycklig julkram innan Eskil tar emot paketet.
Jaa, alltså... Älskade unge!
Att göra innan jul...
- Tvätta (Never ending job...)
- Byta sängkläder hos alla 5 (100 år sedan sist)
- Köpa och skicka 10 julkort (Ja, jag är sent ute)
- Åka till "storstan" med Lilja och gå till doktorn, där handla 2 julklappar. (Förena nytta med... nytta?)
- Rensa ut Eskils urvuxa kläder (En enda röra i hans garderob)
- Rensa ut Liljas urvuxna kläder(En enda röra i hennes klädkammare)
- Göra köttbullar att ha med på julafton (Så Mira inte får ont i magen)
- Köpa prinskorv och vörtbröd (knytis till julafton)
- Montera ner vaggan som står i hallen (Mira är ju stor nu!)
- Städa båda barnens rum (Snyggt skareva!)
- Rensa ut sonens leksaker som han inte leker med (Blir liksom aldrig ordning hos honom)
- Dammsuga överallt (Behövs alltid)
- Moppa överallt (Behövs ofta)
- Gärna baka något till födelsedagen (Köpekakor är inte lika kul som hembakt)
- Slå in de sista julklapparna (Bara några till nu...)
- Damma vardagsrummet (Ett jävla dammhål, är vad det är!)
- Städa toaletten (Never ending job...)
- Ta in mattan från garaget (jag spillde tomatsås på den för 1 månad sedan...)
- Gärna hinna med att städa skafferiet (Kaos och sågspån)
- Städa städskåpet (Kaos, inga sågspån)
- Byta sängkläder hos alla 5 (100 år sedan sist)
- Köpa och skicka 10 julkort (Ja, jag är sent ute)
- Åka till "storstan" med Lilja och gå till doktorn, där handla 2 julklappar. (Förena nytta med... nytta?)
- Rensa ut Eskils urvuxa kläder (En enda röra i hans garderob)
- Rensa ut Liljas urvuxna kläder(En enda röra i hennes klädkammare)
- Göra köttbullar att ha med på julafton (Så Mira inte får ont i magen)
- Köpa prinskorv och vörtbröd (knytis till julafton)
- Montera ner vaggan som står i hallen (Mira är ju stor nu!)
- Städa båda barnens rum (Snyggt skareva!)
- Rensa ut sonens leksaker som han inte leker med (Blir liksom aldrig ordning hos honom)
- Dammsuga överallt (Behövs alltid)
- Moppa överallt (Behövs ofta)
- Gärna baka något till födelsedagen (Köpekakor är inte lika kul som hembakt)
- Slå in de sista julklapparna (Bara några till nu...)
- Damma vardagsrummet (Ett jävla dammhål, är vad det är!)
- Städa toaletten (Never ending job...)
- Ta in mattan från garaget (jag spillde tomatsås på den för 1 månad sedan...)
- Gärna hinna med att städa skafferiet (Kaos och sågspån)
- Städa städskåpet (Kaos, inga sågspån)
Store lille Eskil
- Eskil, ta på dig kläder, jag tänkte att vi tar en promenad till brevlådan. (100 meter från huset)
- Nej, jag vill inte. *sitter och spelar spel på Bolibompawebben*
- Jo, kom nu, du blir ju alldeles ensam annars.
- Nej, jag kan vara ensam.
- Nej, sluta nu, klä på dig så går vi. Bara till brevlådan och tillbaka.
- Men jag KAN vara ensam!
- Kan du verkligen det?
- Jaa! *stirrar enträget in i datorn och spelar*
- Är det säkert?
- Jaa!
- Okej, Lilja, klä på dig, ska du följa med och hämta posten?
- Ja! *går och klär på sig*
- Eskil, du kommer bli HELT ENSAM, okej?
- Jag vet det.
- Eskil, titta på mig.
- JAA! *blänger på mig*
- Du kommer bli HELT ensam. Vi tar med oss Mira också (som ligger och sover i vagnen på altanen)
- Jag VET!
- Du kanske blir rädd?
- Det blir jag inte!
- Ingen kommer vara hemma, vet du det?
- JAAA!
- Säkert?
- Ja!
- Okej då, då går vi bara bort till brevlådan och sen kommer vi hem, okej?
- Mm.
Jag klär på mig, går ut med Lilja, hämtar Mira på altanen och sedan börjar vi gå. Efter 10 meters promenad hör vi "Mååånaaaaaa!!!" och vi vänder oss om. Där kommer store lille Eskil springande med gummistövlar på fötterna och jackan svept om sig, ingen mössa, springer så fort benen bär honom.
- Ville du inte vara ensam?
- Nä.
Och så går vi till brevlådan allihopa. Så jättestor är han inte än, älskade lille Eskil.
- Nej, jag vill inte. *sitter och spelar spel på Bolibompawebben*
- Jo, kom nu, du blir ju alldeles ensam annars.
- Nej, jag kan vara ensam.
- Nej, sluta nu, klä på dig så går vi. Bara till brevlådan och tillbaka.
- Men jag KAN vara ensam!
- Kan du verkligen det?
- Jaa! *stirrar enträget in i datorn och spelar*
- Är det säkert?
- Jaa!
- Okej, Lilja, klä på dig, ska du följa med och hämta posten?
- Ja! *går och klär på sig*
- Eskil, du kommer bli HELT ENSAM, okej?
- Jag vet det.
- Eskil, titta på mig.
- JAA! *blänger på mig*
- Du kommer bli HELT ensam. Vi tar med oss Mira också (som ligger och sover i vagnen på altanen)
- Jag VET!
- Du kanske blir rädd?
- Det blir jag inte!
- Ingen kommer vara hemma, vet du det?
- JAAA!
- Säkert?
- Ja!
- Okej då, då går vi bara bort till brevlådan och sen kommer vi hem, okej?
- Mm.
Jag klär på mig, går ut med Lilja, hämtar Mira på altanen och sedan börjar vi gå. Efter 10 meters promenad hör vi "Mååånaaaaaa!!!" och vi vänder oss om. Där kommer store lille Eskil springande med gummistövlar på fötterna och jackan svept om sig, ingen mössa, springer så fort benen bär honom.
- Ville du inte vara ensam?
- Nä.
Och så går vi till brevlådan allihopa. Så jättestor är han inte än, älskade lille Eskil.
