För exakt ett år sedan låg jag och sov bredvid älskade Lilja i en säng på Linköpings Universitetssjukhus.
Lilja hade dagen innan opererat högerfoten (kapat hälsenan och gått in på sidan av foten för att släppa på lite senor och sånt...) och vi skulle fått åka hem samma dag, men Lilja hade lite förhöjd temp så de ville hålla oss kvar en dag till...

Fyyyy så jobbigt det var att vänta under operationen....! Den första hon gjorde, vid fyra månders ålder, gick ändå ganska snabbt och då var även Robert med. Vi hann nätt och jämt äta upp vår frukost på barnavdelningens matsal innan den lånade sökaren pep....

Men nu, nu sade de att det skulle ta ca en timme och sen skulle jag få komma till uppvaket där Lilja låg. Och tiden gick... och gick... och gick... Efter 1,5 timme började tankarna komma... "Är hon död? Tänk om hon är död? Herregud, vad har gått fel? Om hon har dött skulle de väl säga till mig direkt? VAD tar jag mig till om hon är död???" osv...
Jag gick och frågade sköterskorna om de svarade varje gång telefonen ringde, för jag hade nämligen hört den ringa många gånger och väldigt länge... Blev lite orolig att Lilja var vaken och färdig på uppvaket men att jag inte kom dit för att ingen hade svarat när operationen hade ringt.... men de försäkrade mig om att de svarade alla gångerna....

Två timmar hade gått... ingen som kom och efterlyste mig... Något frustrerande.... och jobbigt.... =(

Men så äntligen kom en sköterska och berättade att det fanns en liten tjej på uppvaket som snart behövde sin mamma hos sig.... Vi gick ner till uppvaket tillsammans och där låg min lilla tjeja, med blod runt näsan, och en slang i munnen, och en droppnål i handen... En syrgasmask hade hon vid ansiktet också, för att underlätta andning och syresättning...
Så vaknade hon plötsligt och var skitarg, fast trött... Jag fick ta upp henne och amma och hon åt hungrigt, hon hade ju varit fastande jättelänge, snuttan...

Och så blev det mot slutet som så att vi fick stanna ända fram till självaste nyårsafton...! Samtidigt som jag och Lilja gick ut genom entrén, och jag rullade Lilja i vagnen, blev en man i 40årsåldern som låg i en rullstol, utrullad av en sköterska. Man såg att han var väldigt förlamad... men jag antar att han fick permission över nyåret för att fira in det nya året tillsammans med sin familj.... Kände mig lyckligt lottad som kan gå själv. Och som har en dotter som jag och Robert alldeles själva kan ta hand om. Tänkte på alla de barn och vuxna som i hela sitt liv behöver hjälp från sjukvårdspersonal och assistenter för att klara sitt vardagliga liv... Och kände att jag har ett väldigt lätt liv när allt kommer omkring... 

Som min kära vän Veronica brukar säga *Är man glad åt lite har man mycket att vara glad åt". Även denna versionen funkar: "Är man glad åt lite är man glad åt mycket".... =) 

..............................................................................................................................................................................................

Idag har jag varit och shoppat... Mellandagsreafynda, tänkte jag att jag skulle lyckas med... Det enda jag EGENTLIGEN var TVUNGEN att hitta, var en topp med ärmar, att ha på nyårsafton, och nånting fint till Lilly till imorrn...
TROR ni att jag fann vad jag sökte?? Näääääääe......

Lilja fick ett plagg som jag alltid har förkastat.... En kort kjol.... Har alltid tyckt att flickor under... tja, säg 14, inte SKA HA kortkorta kjolar....! Ni vet, såna som är så moderna ... Men ändå kryllar det av söta "kortkorta" kjolar på barnavdelningarna i affärerna... Små jeanskjolar i storlek 74 liksom... Det känns föööör fel....

Men så hittade jag en "kortkort" som var fin... Turkos.... Storlek 86 som Lilja just håller på att växa i... och 2-3 cm längre än alla andra kjolar jag jämförde med.... Och en kjol ÄR ju faktiskt lite roligare än en klänning...och eftersom lilla Billy inte går än så är en kort kjol mycket bättre än en längre klänning... för med en lång klänning på sig, kryper flickebarnet i fråga inte fram på golvet, utan längre och längre in i klänningen.... och det är ju inte så lyckat... 
Ska iallafall fota Lilja imorgon så får ni se hur söt hon blir!!! =)

Måste gå o sova nu.... Hade ju tänkt att skriva en lååång berättelse om min sjutimmarsshopping tillsammans med Roberts lillasyster J... men det blir så lååångt... Så jag kopierar av ett mail jag skrev tidigare idag istället.... =)

........

Idag har jag och mannens syster varit i Växjö på rean...! I SJU TIMMAR var vi där, snacka om tappra va...!! 

Fast en timme gick åt till att leta efter varandra...
Hon stod nämligen i kö för att betala på Lindex och jag undrade om jag kunde rusa bort och prova en klänning medan hon betalade... Okej, tyckte hon  och jag löpte iväg.

Provade klänningen som satt förfärligt och löpte tillbaka. Ingen J kvar på Lindex...
Stod ett tag vid ingången, för jag tänkte att hon kanske hade gått mot affären jag skulle till, och att hon kanske skulle komma tillbaka när hon såg jag inte var där längre, men hon kom aldrig.

Jag gick in på Indiska och provade en klänning, och så tillbaka till Lindex.
Började bli smått orolig, för systern är bara 15 år och jag började se alla möjliga hemska saker som kunde ha hänt henne... Frågade en tant på Lindex om jag kunde låna telefon (för att ringa J:s mobil) men Icke. Samma svar på Åhléns....

Så såg jag en telefonautomat, och eftersom min pappa alltid såg till att jag hade typ 100 telefonkort med mig i plånboken så kunde jag ringa! JA!! Jag sände en tacksam tanke till pappa uppe i himmelen där han säkert satt och fnissade åt våra bestyr.... 

Försökte TRE gånger att ringa med kort - men det dog när någon svarade (jag kan inte J:s nummer så jag ringde hem till henne för att få numret) och pengarna bara trillade igenom och inte ens kundtjänst kunde jag nå, det dog när samtalet startade... IRRITERANDE!!!

Så tillslut fick jag låna telefon i en bokhandel (empatiska människor!!!) och ringde hennes mamma och berättade att vi hade tappat bort varandra (halvt hysteriskt) och hon tyckte det var jätteroande... På allvar alltså, hon asgarvade... 
Hon hade försökt ringa J men tydligen hade hon inte telefonen på (Tror du inte att det spädde på min oro ÄNNU mer att hon låg rånad, våldtagen och lemlästad i en gränd!!)

Hon frågade om J visste var vi hade ställt bilen. Joo, det visste hon ju....
"Gå dit då" tyckte mamma....
Den varianten fanns inte med i mina tankar... Bilen...?? Varför skulle hon vara där??

MEn i brist på andra lösningar hastade jag bort till bilen och, javisst, vem står där, om inte J??

Hon hade totalt missat vår (min osagda??) överrenskommelse att mötas igen på Lindex, och gått bort till min affär..... Sen hade vi snurrat runt varandra i nästan en timme....

Ojoj, vilken pärs....

Och sen när vi skulle hem igen åkte vi fel TRE gånger i en femvägsrondell.... Att man lyckas!!! 

......................

WOW!!!! SER ni vilka coola smilysar jag fick med när jag kopierade mailet??? :) :8 :D *testar om det går utan att kopiera mail*

...

Faan, det gick inte... >=(