Johopp, då var det dags för en ny blogg dårå....!
Känner att jag vill snickra ihop en blogg för onsdagen den 28 december 2005 - den dagen kommer ju aldrig mer tillbaka...!

Jag är så fruktansvärt bebissugen så det bara gnisslar i mig...!!!
Det gnisslar, molar, värker, pirrar och kryper i mig av bebislängtan...! Och Robert säger bara "skaffa jobb först".... "Skaffa jobb först".... Men han har faktiskt ERKÄNT att han absolut skulle kunna börja IDAG, MEN att detsom ligger i vägen är min urusla f-penning som han vill at jag ska få upp genom att jobba innan bebbe pluppar ut!

Sååå frustrerande!! MEN å andra sidan får jag väl vara glad som har en karl som inte är lika impulsiv som mig (i detta fall...) för pengar är ju alltid skoj...
Och faktum är att jag kanske till och med kommer att stå här om nio månader och vara nygravid och tänka "OJ vilken tur att jag lyssnade på Robert! TÄNK om vi hade haft en nyföding nu!!" ... för så tänkte jag nämligen angående Lilja.
Det tog ju ganska exakt ett år för Lilja att komma till oss... Och HADE det tagit sig på första försöket, då hade vi haft en TVÅ och ett halvtåring idag!! FATTA grejen lixom! Och jag hade blivit mamma vid nyss fyllda 23, eller kanske till och med bara 22 år...!! :-O

PLUS att jag ju faktiskt när en tro att alla barn kommer till sina föräldrar när föräldrarna är redo. Visst finns det undantag såsom knarkare, idioter och de som är oförklarligt (eller förklarligt för den delen) barnlösa, men på det stora hela tror jag att de som blir gravida  - att det var meningen...! Både planderade barn och oplanderade... Om det är oplanerade: Behåller de barnet får de en gåva som de inte hade räknat med och tackar gud, stjärnorna och alla änglar att just det lilla knyttet kom till just dem, och gör de abort - ja, då blir de en erfarenhet rikare. Barn väljer sina föräldrar, vill jag tro. ÅTERIGEN med vissa undantag...

Men, nu kommer jag från ämnet lite... Ehhmm... jo, det jag skulle skriva, det var att jag längtar ju så enormt mycket efter barn... men Lilja ÄR ju faktiskt liten än... och vi ÄR ju faktiskt unga... Och det ÄR ingen brådska. Faktiskt. Känns lite skönt att komma till den slags insikten... Dock längtar jag fortfarande, och hoppas att mensen inte ska dyka upp trots två dagars mensvärk, för hoppet är ju trots allt det sista som lämnar människan...
För hjärtat och hjärnan (eller klockan och hjärnan) går inte alltid hand i hand... =)
Men som tur är kommer jag överrens med både hjärtat och hjärnan...