sisu

Troll

Kategori: Allmänt

Jaaa... dessa troll, som man med jämna mellanrum träffar på ute i internetvärlden om man hänger där lika mycket som jag.. Tjaa, för all del, man träffar nog på dem även om man inte hänger på nätet jämt med, men det är nog inte lika stor risk att man beblandar sig med trollpacken...

Ett troll enligt FLs definition är inte riktigt detsamma som den allmänna definitionen av troll, men alltså, enligt FL så är alltså ett troll någon som reggar sig och skaffar sig ett krypin men sedan ljuger ihop en livshistoria.

Exempelvis om jag skulle regga mig och döpa mig till "Kastanj" och i min pres skriva att jag är en 30åring som bor i Dalarna tillsammans med min sambo Micke. Vi har 7 barn tillsammans och jag väntar mitt åttende.

Då skulle jag ju helt uppenbart ljuga ihop hela min pres eftersom inget av det stämmer - trollfasoner.
Sen finns det även vissa troll som stjäl bilder på barn från andra. Andra intet ont anande mammor som stolta lägger ut bilder på sina guldklimpar och naivt tror att ingen kan ta bilderna - för det är ju deras. Det är också trollfasoner.

Det skulle kunna stanna där, MEN, vissa troll kastar sig även med hjärtans lust in i diskussioner i forumen där det blir lätt hänt att man tycker sig gilla vissa personer mer än andra, och alltså skriver i varandras gästböcker, exempelvis Idag har hela familjen varit och badat på äventyrsbadet här i stan. Det var jättekul, men minstingen snubblade på kaklet och fick näsblod... Och det är ju uppenbart helt vanliga saker man skriver - och det är det som är så läskigt.

För det finns ju även vissa uppenbara troll, de som startar trådar med rubriken "Inatt har jag haft sex med Mat-Tina!!" och såna trådar får ju visserligen uppmärksamhet, men när folk på en åttondels sekund har förstått att det bara är troll i farten, så var det trollets 15 minuter i rampljuset slut....

Men, tillbaka till de mer seriösa trollen.
Jag är väl inte så observant på troll måste jag säga... Ganska ofta står jag som ett frågetecken när det plösligt poppar upp en tråd som handlar om att folk känner sig kränkta, svikna och svinigt behandlade - för att den flera månader långa internetbekantskapen de har haft med den där skojiga bruden på FL har fått ett abrupt slut, i och med att bruden har avslöjats som troll... Nyfiket försöker man då luska reda på vem trollet var, vad hade det för nick, men det får man sällan veta.. =(

Men två gånger har jag varit med om stora troll-avslöjanden. Det ena var en tjej med tillhörande sambo med varsina krypin. Det var hemskt att läsa folks kommentarer, de hade kommit varandra nära och öppbnat sig ochberättat både det ena och det andra, stöttat varandra, peppat varandra och skrattat med varandra... Och så visar det sig att ALLT var en lögn. En fullständigt påhittad historia... Fatta att man blir lätt knäckt...!

Den andra historian var om en person vars gästbok jag skrev ett litet inlägg i en gång. Denna person väntade fler än ett barn och det fanns en del magbilder i galleriet och jag skrev att "OJ, vilken mage du har!!" och personen i fråga, trollet, svarade nåt i stil med "Tycker du? Tack.=)"...

Det var lyckligtvis den enda kontakt jag hade med det trollet, men jag följde ändå intresserat ramaskriet det blev när hon avslöjades. Hon hade nämligen bilder på sina barn. Bilder på fantastiskt söta små barn som låg och sov med rumporna i vädret. Men dessa barn var inte hennes. Dessa bilder av de vackra, oskyldiga barnen hade hon hittat på en amerikansk hemsida och jag gick in där och kollade... Det gick rysningar genom kroppen när jag såg bilderna, exakt samma bilder som i trollets krypin - men barnen hette inte de sockersöta namn de hade fått heta på FL, utan nåt helt annat.

Många hade anat oråd av denna människa... Det var många småsaker som gjorde att det tillslut avslöjades... Till exempel datumen på vissa av bilderna. Flera år tidigare var fotona tagna enligt datumen, men det förklarade trollet med att kameran var felinställd.
Dessutom kände nån igen filtarna barnen hade, som typiska BB-filtar från sjukhus i USA...
Och en annan sak, lite petig kanske, men ändock visade det sig vara en del av alla iakttagelser - trollet hade ett foto på sig. Fotot visade en ung, blond leende tjej som såg helt normal ut. Klädd i jeans och nån snygg top. Men på en magbild - där huvudet var uppenbart bortklippt (det var en tjock kant på bilden) hade personen i fråga på sig en mindre smickrande mammablus - modell tält... Är man en snygg ung tjej så tar man inte på sig något sådant...

Även den bilden var såklart stulen...

Men när detta kom fram att denna människa faktiskt inte fanns, utan bara hade hittat på allt och dessutom stulit bilder på någon annans barn, då var FL inte nådiga... Inlägg efter inlägg i trollets trådar för att inte tala om hur hennes gästbok fullkomligt översvämmades av arga inlägg från folk som kallade henne både det ena och andra.

Jag kan förstår folks ilska, att de känner sig kränkta, men jag försökte även se till det andra sidan av myntet...

JAg menar, tänk er - ni kanske har ett liv ni inte riktigt är nöjda med. Kanske är ni ensamma, drömmer om barn. Kikar in på FL där plus efter plus viss på graviditetstest - och själv har du inte ens en partner...?
Tanken om att låtsas knackar försiktigt på... Att låtsas att man faktiskt är gravid. Att man kanske tillochmed har fler barn i magen än ett...! Vilken svindlande tanke...!

Så reggar man sig. Skriver i presentationen om vem man är och att man väntar barn. Inte bara ett, utan fler...!
För att hotta upp det lite extra vore det ju kul att ha bilder, kanske på sin gravida mage. Ut på nätet och leta, kopiera någons bild och lägg upp den i sitt eget galleri.
WOW, massa männsikor kommer in till mig och skriver i min gästbok, vad kul! Jag märks, folk tycker att jag är intressant!

Åh, nu är det ju dags för mina barn att födas... jag skriver om förlossningen, att den gick jättebra, jag födde dem vaginalt och det gick prima.
Hittar bilder på barn som jag kan låtsas är mina och Åååh, ÄNNU fler skriver till mig nu, alla vill titta på mina fina barn!
Vilken känsla, vilka kickar!

Fylld av lyckokänslor över att folk faktiskt intresserar sig för mig, fortsätter jag mina lögner, som i mitt huvud vid det här laget på nåt vis har bytts ut från lögner, till lite mer... modifierade exempel på sanningen.... Äsch, alla har väl spätt på nån historia förut, för att det ska låta bättre...? Jag är säker på att fler gör det, det är inte bara jag... Det är inte så farliga saker jag gör ju. Det är ju inte så att jag har skjutit nån....!

Jag har ett jobb. Ett jobb jag går till varje dag, men jag vantrivs. Lyckligtvis har min nya hobby nu sett till att dagarna går lite fortare, jag kan knappt vänta på att få komma hem, slå på datorn och läsa gästboksinlägg efter gästboksinlägg från massa människor som tycker att "mina" barn är vackra...!!

Så kommer man hem. På med datorn. Sätter sig tillrätta i stolen. Tappar hakan, VA, 47 nya inlägg i gästboken?? Ojdå, spännande, men det kommer att ta tid att läsa dem och svara....
Läser det första inlägget. Och det andra. Det tredje, fjärde, femte, alla tyder på samma sak - jag är avslöjad!! Hela jag stelnar till, det knyter sig i magen och ilar i hela kroppen, herregud, de vet att jag har hittat på allt!! PANIKEN sprider sig, vad ska jag göra?? Hur fick de veta? Vad gör jag??

Hmm, jaa, såhär tänker jag (nu är jag Mona igen) att trollet kanske kände sig... Visst, det är helfel att utge sig för att vara nåt man inte är, och det är fel att dra massa lögner där folk engagerar sig...!
Men, trollen är nog inte helt krya i skallen.... De får en tycka-synd-om av mig... istället för en alla-troll-ska-dödens-dö, för de får de av så många andra.

Men önskar dock ändå att alla troll kan gå och självdö.... Faktiskt, för det sårar människor...!

Nu kan ni pusta ut!

Kategori: Allmänt

Alla mina nära och kära och alla inte lika nära och inte lika kära kan nu dra en lättnadens suck. Mona ammar snart inte Lilja längre...!
Det har börjat gå längre och längre mellan amningstillfällena och de senaste gångerna har jag bara ammat för att tömma tutten lite, eller för att Lilja har haft ont i magen på natten.

Jag har nekat henne tutten några enstaka gånger, men förutom det har Lilja själv kommit ifrån amningen.
Hon får ju välling med och det har ju också gjort sitt till, men även den håller vi på att avveckla.
På nåt vis finns det liksom inte plats för en tutte längre mellan alla måltider och tupplurarna... Lilja söker inte efter bröstet heller, inte ens när vi ligger nära och jag bara har behå på mig och det är ju uppenbart att det är påväg bort då.

Det har varit en kamp. Amningen har för mig i mångt och mycket varit en kamp, men med en lång period av enbart njutning emellan.
Men Liljas liv startade med en kamp för att få igång intresset och kunskapen att äta. Vi kämpade i två veckor med sond i lilla näsan och jag och sjukhuspersonalen blev svettiga av våra försök att lägga Lilja till bröstet. Jag hade dessutom i månader efteråt såriga bröstvårtor med jämna mellanrum, men ingen av oss gav upp.

Jag ammade Lilja närhelst hon ville ha och hon gick upp fint enligt BVC:s kurva. Men när hon närmade sig fyra månader började BVC tycka att det var dags för smakisar. Det tyckte inte jag, så jag "förhalade" smakispremiären så gott jag kunde. Hon fick ett par skedar gröt en gång, men det var inget jag själv tyckte var dags, utan jag gjorde det för att "så ska det vara"...

Min mamma dog i november och då hade jag en "godkänd" anledning att slippa börja med smakisar - det var ju så mycket med allt, ensam anhörig som jag var... Så vi ammade på en tid till, men vid jul, när Lilja var över sex månader lyckades hon med sin propaganda, BVC-tanten, och en ny era började.
Eran som jag i efterhand kan döpa till "Tiden då Lilja ratade allt utom tutte, trots mammas och pappas idogda försök", eller "Tiden då Liljas vikt stod stilla eller gick nedåt igen" eller "Månaderna då varje matsituation innebar oro, ledsna miner och nästintill tvångmatning"...

För att komma tillrätta med Liljas viktnedgång i samband med införandet av smakisar rekommenderade BVC välling efter varje måltid. Det ville inte jag, jag ville försöka amma  upp hennes vikt efter varje måltid och BVC gav mig en "deadline" - visar vågen att min mjölk inte kan få Lilja att gå upp i vikt tills ett visst datum - då måste jag börja med välling.

Så jag ammade. Och ammade. Och ammade. Jag trodde verkligen att mina enträgna försök att få upp Liljas vikt med min egna mjölk hade funkat. Men inte. Jag glömmer aldrig reaktionen hos personen som var med när vi vägde Lilja den gången... Utan att gå in på detaljer så kan jag säga att jag blev gråtfärdig. Där stod jag, en liten mamma med en liten tjeja och ville förtvivlat att dottern skulle klara sig på smakisar och min bröstmjölk men det gick inte längre... Och så den reaktionen från personen som grädde på moset. Inte roligt alls...
(Visserligen kan det ju hända att Lilja änå skulle ha rasat i vikt vid den tidpunkten, men jag tyckte ändå att det kändes som ett tillkortakommande, att det var enbart min mjölk det var fel på...)

Så jag slutade amma efter måltiderna och Lilja fick välling istället. Det tyckte hon om direkt, så det får man ju vara glad för. Välling och tutte var det enda som lilla fröken verkligen kastade sig på med vällust. Det som kom på sked var totalt ointressant. Tänk om jag hade vetat då, vad jag vet nu. Att det faktiskt FINNS barn, som inte är redo för mat i samma tid som normen säger...! Vad mycket oro och tråkiga matstunder vi hade kunnat besparas då...!

När Lilja var runt sju-åtta månader började de kommentarerna komma igång och sedan dess har det fortsatt... "Hon börjar se lite stor ut i din famn nu" "Ska du verkligen fortsätta amma?" "Det är väl dags för henne att slippa den där tutten nu" "Du har väl bara blask i de där nu"...
Allt jag har hört finns fortfarande kvar klockrent i mitt huvud... Alla tråkiga kommentarer, alla pikar och menande blickar...

Vi lever lyckligtvis i ett fritt land. I ett fritt land kan man ju tycka att en mamma och ett barn som trivs med amningen borde kunna fortsätta med det utan att behöva höra kommentarer till och från.
Man kan aldrig tvinga ett barn att dia. Ett barn som inte vill ha bröstet spottar ut bröstet.
Det är dit Lilja har kommit nu. NU har hon kommit dit och inte vid 6 månader, inte vid 10 månader och inte vid 14 månader. NU, vid 16 månader är hon redo att sluta amma, och det visar hon.
JAG tycker att det är tråkigt, jag säger inte annat, och jag tycker att hon gott hade kunnat fortsätta ett tag till för immunförsvarets skull, men jag tvingar henne inte! Vissa har trott att jag har tvingat mig på Lilja "Här lilla gumman, öppna nu munnen nu ska mamma ge tutte!!" men så är det inte. Lilja har diat för att hon har velat. Jag har ammat för att jag har velat. Svårare än så är det inte.

För ett par veckor sedan satt jag på en buss och pratade med en kollega från skolan där jag vikarierar ibland. Hon frågade hur gammal min dotter var och så sade hon "Men du ammar inte längre eller?" (Att ens förutsätta det i frågan visar ju hur Sveriges inställning till långtidsamning ser ut!)
När jag svarade ja sken hon upp och berättade att hon hade ammat sina bägge söner i nästan två år och hon tyckte att det var så roligt att höra att jag fortfarande ammade. När lillebror hade fötts så var storebror nästan tre år och hade suttit och tittat på vid ett amningstillfälle och sett drömmande ut. Min kollega hade frågat "Vill du smaka?" och storebror hade nickat med stora ögon. Han lade sig tillrätta och tog en slurk. Så såg han upp på sin mamma (hon glömmer aldrig det ögonblicket, berättade hon) och sade "Ååh. Det var gott!" och så dök han ner igen en kort stund. Efter den gången frågade han inte efter bröstet nåt mer, utan det räckte med den gången.

Det  var hemskt skönt att träffa någon som faktiskt delar min uppfattning... Annars är jag förpassad till likar på internet, och det är också hemskt skönt att de finns, men att träffa någon "riktig" person var underbart! Alienkänslan över mig mattades en del...

Men nu är amningen som sagt snart avslutad för min del. Skönt va? Nu slipper ni klaga och tycka att jag är äcklig. Lugn och ro från och med nu.




Den försvunna skon är tillbaka!!

Kategori: Allmänt

I flera veckor har Liljas svarta gympadoja varit borta. Totalt puts väck...!
Fruktansvärt irriterande och vi har letat som tokar....! Plus att jag har blivit beskylld av Robert att ha slarvat bort den... *mutter, mutter*
Jag har ändå trott att den ligger nånstans hemma hos oss, för OM man hittar en sko ute, då lägger man den ju så att den syns, typ på ett elskåp, eller på nån trädgårdsmur eller så, och DESSUTOM måste den, om den nu hade tappats, hamnat i närheten av antingen vårt eller Veronicas hus. Och om man hittar en liten barnsko i närheten av ett hus där man vet att det bor barn så kanske man plingar på dörren till huset med barnet...
Men ingen har plingat... Och ingen sko har legat på marken eller på nån mur...

Så gick vi och köpte nya skor, efter att först ha hört efter med Liljas ortoped att det var okej att låta henne ha icke-ortopediska skor tills hennes vinterskor kommer nångång i mitten av november.
320 spänn för ett par röda vinterstövlar... Hmm, när man nyss har tappat bort en sko ur ett par för 400:- ... Liite sved det i plånboken...

Lilja har använt sina nya röda stövlar ... uuungefär 4 gånger.... Och bara nån timme åt gången på dagis...

Så var jag i det som så småningom, när vi får ändan ur vagnen, ska bli Liljas rum. Det används för tillfället som lagerlokal, det är FULLT med prylar... Gick förbi en bokhylla... plockade med mig lite leksaker till Lilja därifrån som hon inte har sett på ett tag... och vad ser jag?? VAD skådar mitt norra öga?? ÄR det inte en liten svart gympadoja som ligger där på nerdersta hyllan? JOMENVISST!!

Vilken lycka!! Och veeeem kan ha lagt den där..?? Viiilken lite sötnosa kan ha krypit iväg med skon och lagt ifrån sig den på nedersta hyllan.... Mmm, joo, vi gissar på Lillybilly va?? *nickar*

Men slutet gott, allting gott, nu har vi ett par vinterskor till nästa barn...! =)

Vi fick dagisfotona idag..!! Ååh, jag var så spänd när jag öppnade kuvertet...! Jag hade ju varit med när de hade tagit fotona på dagis och stått bakom fotografen och kikat i kameran och sett bilderna.
Hon tog typ 4-5 bilder och Lilja gapskrattade och var jättesöt på nästan alla. Tyvärr störde sig fotografen på att hon hade tungan ute på varje gapskrattsbild, men jag tänkte att när hon väl ska välja den bästa bilden så lär hon ju välja en glad bild även om tungan är ute. Icke. Det foto fotografen (som för övrigt var en mesig brud på typ tolv år) hade valt, var ett foto där Lilja på nåt vis drar ihop läpparna så att de knappt syns och hon ser allmänt mysko ut... Ingen fin bild alls... =( Absolut ingen rama-in-och-ge-bort-i-julklapp-bild... Men jag ska ändå lägga in den på FL, det är ju trots allt Liljas första fotografering...!
Fast gruppfotot blev  hon bra på...! =)

Nu ska jag Pilata! Jag är jätteduktig!! =)