Alla mina nära och kära och alla inte lika nära och inte lika kära kan nu dra en lättnadens suck. Mona ammar snart inte Lilja längre...!
Det har börjat gå längre och längre mellan amningstillfällena och de senaste gångerna har jag bara ammat för att tömma tutten lite, eller för att Lilja har haft ont i magen på natten.

Jag har nekat henne tutten några enstaka gånger, men förutom det har Lilja själv kommit ifrån amningen.
Hon får ju välling med och det har ju också gjort sitt till, men även den håller vi på att avveckla.
På nåt vis finns det liksom inte plats för en tutte längre mellan alla måltider och tupplurarna... Lilja söker inte efter bröstet heller, inte ens när vi ligger nära och jag bara har behå på mig och det är ju uppenbart att det är påväg bort då.

Det har varit en kamp. Amningen har för mig i mångt och mycket varit en kamp, men med en lång period av enbart njutning emellan.
Men Liljas liv startade med en kamp för att få igång intresset och kunskapen att äta. Vi kämpade i två veckor med sond i lilla näsan och jag och sjukhuspersonalen blev svettiga av våra försök att lägga Lilja till bröstet. Jag hade dessutom i månader efteråt såriga bröstvårtor med jämna mellanrum, men ingen av oss gav upp.

Jag ammade Lilja närhelst hon ville ha och hon gick upp fint enligt BVC:s kurva. Men när hon närmade sig fyra månader började BVC tycka att det var dags för smakisar. Det tyckte inte jag, så jag "förhalade" smakispremiären så gott jag kunde. Hon fick ett par skedar gröt en gång, men det var inget jag själv tyckte var dags, utan jag gjorde det för att "så ska det vara"...

Min mamma dog i november och då hade jag en "godkänd" anledning att slippa börja med smakisar - det var ju så mycket med allt, ensam anhörig som jag var... Så vi ammade på en tid till, men vid jul, när Lilja var över sex månader lyckades hon med sin propaganda, BVC-tanten, och en ny era började.
Eran som jag i efterhand kan döpa till "Tiden då Lilja ratade allt utom tutte, trots mammas och pappas idogda försök", eller "Tiden då Liljas vikt stod stilla eller gick nedåt igen" eller "Månaderna då varje matsituation innebar oro, ledsna miner och nästintill tvångmatning"...

För att komma tillrätta med Liljas viktnedgång i samband med införandet av smakisar rekommenderade BVC välling efter varje måltid. Det ville inte jag, jag ville försöka amma  upp hennes vikt efter varje måltid och BVC gav mig en "deadline" - visar vågen att min mjölk inte kan få Lilja att gå upp i vikt tills ett visst datum - då måste jag börja med välling.

Så jag ammade. Och ammade. Och ammade. Jag trodde verkligen att mina enträgna försök att få upp Liljas vikt med min egna mjölk hade funkat. Men inte. Jag glömmer aldrig reaktionen hos personen som var med när vi vägde Lilja den gången... Utan att gå in på detaljer så kan jag säga att jag blev gråtfärdig. Där stod jag, en liten mamma med en liten tjeja och ville förtvivlat att dottern skulle klara sig på smakisar och min bröstmjölk men det gick inte längre... Och så den reaktionen från personen som grädde på moset. Inte roligt alls...
(Visserligen kan det ju hända att Lilja änå skulle ha rasat i vikt vid den tidpunkten, men jag tyckte ändå att det kändes som ett tillkortakommande, att det var enbart min mjölk det var fel på...)

Så jag slutade amma efter måltiderna och Lilja fick välling istället. Det tyckte hon om direkt, så det får man ju vara glad för. Välling och tutte var det enda som lilla fröken verkligen kastade sig på med vällust. Det som kom på sked var totalt ointressant. Tänk om jag hade vetat då, vad jag vet nu. Att det faktiskt FINNS barn, som inte är redo för mat i samma tid som normen säger...! Vad mycket oro och tråkiga matstunder vi hade kunnat besparas då...!

När Lilja var runt sju-åtta månader började de kommentarerna komma igång och sedan dess har det fortsatt... "Hon börjar se lite stor ut i din famn nu" "Ska du verkligen fortsätta amma?" "Det är väl dags för henne att slippa den där tutten nu" "Du har väl bara blask i de där nu"...
Allt jag har hört finns fortfarande kvar klockrent i mitt huvud... Alla tråkiga kommentarer, alla pikar och menande blickar...

Vi lever lyckligtvis i ett fritt land. I ett fritt land kan man ju tycka att en mamma och ett barn som trivs med amningen borde kunna fortsätta med det utan att behöva höra kommentarer till och från.
Man kan aldrig tvinga ett barn att dia. Ett barn som inte vill ha bröstet spottar ut bröstet.
Det är dit Lilja har kommit nu. NU har hon kommit dit och inte vid 6 månader, inte vid 10 månader och inte vid 14 månader. NU, vid 16 månader är hon redo att sluta amma, och det visar hon.
JAG tycker att det är tråkigt, jag säger inte annat, och jag tycker att hon gott hade kunnat fortsätta ett tag till för immunförsvarets skull, men jag tvingar henne inte! Vissa har trott att jag har tvingat mig på Lilja "Här lilla gumman, öppna nu munnen nu ska mamma ge tutte!!" men så är det inte. Lilja har diat för att hon har velat. Jag har ammat för att jag har velat. Svårare än så är det inte.

För ett par veckor sedan satt jag på en buss och pratade med en kollega från skolan där jag vikarierar ibland. Hon frågade hur gammal min dotter var och så sade hon "Men du ammar inte längre eller?" (Att ens förutsätta det i frågan visar ju hur Sveriges inställning till långtidsamning ser ut!)
När jag svarade ja sken hon upp och berättade att hon hade ammat sina bägge söner i nästan två år och hon tyckte att det var så roligt att höra att jag fortfarande ammade. När lillebror hade fötts så var storebror nästan tre år och hade suttit och tittat på vid ett amningstillfälle och sett drömmande ut. Min kollega hade frågat "Vill du smaka?" och storebror hade nickat med stora ögon. Han lade sig tillrätta och tog en slurk. Så såg han upp på sin mamma (hon glömmer aldrig det ögonblicket, berättade hon) och sade "Ååh. Det var gott!" och så dök han ner igen en kort stund. Efter den gången frågade han inte efter bröstet nåt mer, utan det räckte med den gången.

Det  var hemskt skönt att träffa någon som faktiskt delar min uppfattning... Annars är jag förpassad till likar på internet, och det är också hemskt skönt att de finns, men att träffa någon "riktig" person var underbart! Alienkänslan över mig mattades en del...

Men nu är amningen som sagt snart avslutad för min del. Skönt va? Nu slipper ni klaga och tycka att jag är äcklig. Lugn och ro från och med nu.