sisu

Förlossningen!

Kategori: Allmänt

Åkej... Då ska alltså förlossning nummer två sättas på pränt... Känns som att jag har ett digert jobb framför mig, jag vill ju inte glömma något, vill få med ALLT...! Gissar att det kan ta ett par dagar... =)

Jag kan ju börja med att säga att i vecka 36+0 sade MVC-läkaren med övertygelse i rösten att jag inte kommer att gå tiden ut...! Det var härligt att höra och jag blev överlycklig!
Lite skeptisk var jag dock, men hon sade det flera gånger så jag trodde på henne tillslut!

Från den dagen började VÄNTAN...

För varje dag som gick från 37+2 (Då Lilja föddes) kändes det som att jag var på övertid nästan... Bara väntade och väntade på den där Dagen då lillknyttet skulle komma ut... För varje dag som gick blev jag mer och mer irriterad på läkaren som kläcker ur sig lögner, för det kommer ju för fasen aldrig nån bebis!!!
Alla andra som var gravida samtidigt som mig (fyra stycken) hade ju för fasen värkar och förvärkar hela tiden, men själv hade jag haft förvärkar i en halvtimme en natt, samt EN förvärk en annan natt - that´s it! Så det enda jag önskade mig varje morgon när jag vaknade med tjock mage och ingen bebis, det var att få ONT...!

Min käre make jobbar 13 mil härifrån, och bor borta i veckorna, så vi hade kommit överrens om att mötas på Växjö lasarett om bebbe skulle behaga komma när vi inte var tillsammans, för att han skulle slippa åka 25 mil bara för att ta sig till Västervik.

Så kom den äntligen. Dagen D... Dagen då vår lillskrutt föddes...!
Inga som helst känningar innan, och just den dagen skulle jag med Lilja till just Västervik, för att kolla hennes ögon. Hade med andra ord ingen förlossning inplanerad....!
Men att bli väckt av känslan av knivar som orytmiskt huggs i min stackars mage, fick mig att planera om dagen...

4.20 vaknade jag - ONT...!
Gick upp, satte på datorn och skrev av mig lite: http://familjeliv.se/Forum-2-13/m22393551-1.html

De kom regelbundet var sjätte minut.

Precis som sist tvivlade jag på om det verkligen var på riktigt ("Man KÄNNER när det är riktiga värkar" - MY ASS!!") men ringde tillslut till Växjö Förlossning och talade om hur jag kände, som tyckte att jag skulle gå och lägga mig. Det kändes inte som nån ultimat idé eftersom jag ju hade klivit upp ur sängen för att jag hade för ont för att ligga där...
Gråtfärdig ringde jag efter en liten stund till Västervik istället, som tyckte att jag skulle komma in...

Ringde svärmor som lovade att dyka upp.
Har noll tidskoll, men jag tror klockan var runt 6 då... Som tur var höll sig Lilja sovandes, annars hade jag nog haft det jobbigare...

Svärmor undrade om jag hade ringt hem Robert, men det hade jag ju inte... för om det inte var på riktigt så vore det ju onödigt... Men så skickade jag halvt idiotförklarad av svärmor iväg ett SMS till blivande tvåbarnspappan där jag skrev typ "Godmorgon älskling. Tror jag har värkar. Puss!" eller nåt sånt, eftersom jag enligt henne uppenbarligen var i klockrent värkarbete...
Robert ringde snart upp och sade att han kommer hem. Så i den vevan sket vi i Växjö, och lika glad var jag för det...!

Jag hade piss-skit-förbannat-helvets-faaaaan-ont, och kunde inte ens vara upprätt, utan sjönk ner i en liten hög på badrumsgolvet... Andades duktigt men inte fan hjälpte det, kändes det som...
Lilja vaknade och traskade upp. Såg sin stackars mor sitta som en våt fläck på golvet och hänga med huvudet, och (underbara unge!!) tog mitt huvud i sina armar och tryckte det mot sin nakna mage...! Snacka om att kroppskontakt lindrar smärta...! Smärtan blev genast mer hanterbar, trots att det "bara" var en treåring som kramades...!

Svärmor kom och jag segade mig i säng. Hade tänkt duscha men insåg att det GÅR inte.... FÖR ONT... (Svärmor, du får hemskt gärna komma med lite input och komplettera min story!!)
Segade mig i säng medan den ofärdiga BB-väskan packades färdigt av svärmor...! Låg som en avsvimmad kalv i sängen och kved, samtidigt som jag fortfarande inte var säker på om det var på riktigt...

Robert kom hem, och vi ringde förlossningen... BM jag pratade med tyckte att vi skulle ringa ambulans... det kändes ju lite lagom överambitiöst, men hon tyckte att eftersom värkarna hade börjat så plötsligt, och redan var ganska täta (nu fem minuter emellan), och jag lät så ansträngd, plus att vi har 11 mil till förlossningen, så tyckte hon att det kändes säkrast så...

Så ambulansen ringdes in, och de kom i ett huj.
Ut på gatan, jag njöt av regnet, det lindrade känslan av värkarna, och jag satte mig på båren. "Nu får grannarna nånting att prata om" tänkte jag och stirrade ner i marken.
Skumpades in i ambulansen och fick en syrgasgrimma upptryckt i näsan... Svettades som en gris så de sänkte temperaturen i ambulansen till 16 grader, och det var mer överkomligt...

Varje gupp och varje liten pinne de körde över höll på att ta livet av mig, men jag andades och andades...

Så anlände vi till sjukhuset, och jag kördes in genom förlossningsentrén och vi tog hissen upp. Väl uppe på avdelningen fick jag kliva av båren och knalla in på ett intagningsrum för egen maskin, tack tack... kändes något corny att skjutsas runt sådär...

En barnmorska kom in och satte CTG-mojutter på magen och jag fick ligga på sidan. Minnet sviker, men jag hoppas jag inte glömmer nåt väsentligt... Klockan är ca kvart i elva på förmiddagen när jag skrivs in iallafall.
Jag mådde illa efter några värkar och bad om en spypåse. Värken efter att jag hade fått en påse i min hand, spyr jag som en bakfull Illern Göran... Stackars Robert får kväljningar när han ska slänga spypåsen, och när han får äran att torka mig runt munnen...

Barmorskan kommer in igen och tittar på CTG-kurvan som ser fin ut, och gör en vaginal undersökning - jag är öppen tre centimeter. Tre FUTTIGA jävla centimeter, vad faaan!! Efter allt det där ontet trodde jag att jag skulle vara öppen mer - med Lilja var jag ju för fasen öppen sex centimeter...! Jag blir lite tjurig ett tag och ser världens längsta förlossning framför mig...

BM frågar hur jag har tänkt angående bedövning och jag piper fram att jag hade tänkt försöka utan, men att jag inte tror att det går, det gör ju så ont... Men den underbara människan säger glatt att "Nej, det här ska vi nog klara av utan! Vad säger du om att ta ett bad?? Där finns det lustgas också, som du kan lindra värkarna med i badet." Jag tackar ja till badet, men grimaserar vid tanken på lustgasen, då jag spydde som en gris av den under de två ynka andetagen jag tog av den under Liljas förlossning.
Vi går in och tappar upp vattnet. Det blir väldigt hett, men det är sååååå skönt att sakta sänka ner kroppen i karet...! Det är alldeles ljuvligt och jag njuter! Dessutom sätter vi på radion och lyssnar på Mix Megapol - kan livet bli härligare!?
Blir sittandes på alla fyra länge och Robert smiter iväg ett tag och lägger i mer pengar i parkeringsautomaten.

Jag ändrar ställning i badet och sitter i skräddarställning med armarna över badkarskanten, hänger med huvudet och andas mig igenom de milda värkarna.
Så fort jag hamnade i badet ändrades värkarnas kraft och intensitet och de blev kortare och mindre smärtsamma. Inga problem över huvud taget att lugnt andas sig igenom dem, väldigt skönt!

Börjar bli väldigt varm, så jag hasar mig upp och sitter på kanten, men inser efter en stund att badet inte lockar nåt mer, och jag kliver upp. Satt i badkaret ungefär 1,5 timme. Genast blir värkarna mer intensiva, men fortfarande helt överkomliga.

Robert kommer tillbaka mumsandes på en fralla han har passat på att köpa, och jag blir lite sugen men vill ändå inget ha.
BM kommer in och ser att jag har gått upp och undrar om vi ska göra en vaginal undersökning. "Hur mycket kan ha hänt då??" muttrar jag lite uppgivet eftersom värkarna var så fisiga, men går med på en undersökning. Jag får sitta i fåtöljen jag redan sitter så skönt i och BM känner efter. "Sex-sju centimeter!" säger hon glatt och jag tappar hakan! UNDERBART, men hur i hela friden gick det till!?

Jag klär på mig sjukhussärken, knäpper ett par knappar, och så bär det av till förlossningssalen. Jag vet inte riktigt vad jag vill göra när vi är där för att linda värkarna, men undersköterskan kommer med en gåstol och undrar om det kan passa. Det kan det nog absolut!

Under Liljas förlossning ville jag inget annat än att ligga ner i sängen, trots mitt fina förlossningsbrev där det bl.a. stod att jag ville bli peppad att vara upprätt och rörlig så mycket som möjligt... denna gång är det helt tvärtom. Att vara uppe och gå och vara upprätt är jätteskönt, vill absolut inte ligga orörlig!
Jag går runt runt runt i förlossningssalen med gåstolen och hänger över den vid varje värk. Tar ett par svängar till fönstret och kikar runt, går fram till ett skåp och kikar in. Är lite uttråkad mellan värkarna, och Robert underhåller mig inte så jag försöker roa mig så gott det går... =)

Barnmorskan kommer in då och då och kikar på oss och myser - "Det är så roligt med tjejer som vill ha naturliga förlossningar...!". Den barnmorskan var alldeles underbar, en riktig ängel...!

Efter ett tag (en timme kanske...???) börjar det bli jobbigt att vara uppe och spankulera, så jag sätter mig i sängen. Sitter i skräddarställning med rak rygg och andas och andas... Efter ett tag i den positionen kommer BM in (en ny BM f.ö. då det har varit skiftbyte) och kör en CTG-kurva. Hon tycker att bebbe verkar bli lite för påverkad av min upprätta ställning, att det verkar trycka för mycket på den, så hon vill att jag ska lägga mig ner.
Då börjar de verkliga smärtorna...! Usch, det var INTE kul att behöva ligga ner, värkarna blev genast jobbigare, och jag började med en snabbare andning ganska snart. Dock lyckades jag ändå slumra mellan massa värkar, drömde massor och vaknade abrupt upp när nästa värk började...

Det gjorde ont ont, och I min journal står det vid den tidpunkten "Status quo" eftersom jag länge hade stått på ca 7 cm öppen, utan att nåt mer hände förutom att jag hade så ont.
Efter ett tag började det diskuteras att fosterhinnorna skulle tas hål på eftersom det kunde vara det som stod och spände och orsakade smärtan...
Jag tvekade eftersom jag visste att värkarna oftast blir mycket mer intensiva och kraftfulla efter vattenavgång, och detta sade personalen med. Det dröjde ett tag (upplevde jag, jag vet inte alls hur lång tid det tog från första funderingen på hinnsprängning til att det skedde...) och det var ett väldigt velande mellan att fortsätta kämpa på eller att ta vattnet...

Jag var rädd för den omtalade smärtan som troligtvis skulle komma, så jag bestämde mig efter noga övervägande att testa lustgasen... Det tog ett par värkar med masken i handen innan jag vågade prova, men tillslut gjorde jag det ändå. Dock andades jag lite för svagt, för det var nån pump-pryl som skulle väsa, som inte lät något... så jag försökte andas lite djupare (fortfarande livrädd för att börja må illa som sist) men jag kände inte så mycket, dock ingen smärtlindring heller...
Testade en gång till under nästa värk, men då kom yrseln och illamåendet men ingen smärtlindring och jag bestämde mig för att lustgas ÄR verkligen inte min grej...! Bort med den och fortsätta andas och lida...!

Jag blir tillfrågad om jag vill ha en kanyl satt men jag avböjer.

Vi bestämde oss för att ta hål på hinnorna och plötsligt säger det SPLASCH!!! och massa vatten forsar ut och smärtan jag har känt sedan jag lade mig ner nästan, försvinner direkt!! "Åååååh, så skönt...!!!" utbrister jag, för det är verkligen såååå skönt..! Tydligen hade hinnorna stått och spänt därnere så att det bara gjorde ondare och ondare...
I samband med att BM tar hål på hinnorna passar hon även på att töja lite därnere, och det gör skitont...! "Ajj! Vad gör du!?" skriker jag och hon förklarar.

Sedan går det fort.

Efter fem minuter börjar jag panikslaget känna krystvärkar, och jag hör att de talar om att jag har en kant kvar... Vet att med en sådan kant får man inte krysta eftersom den svullnar då, så jag börjar flåsa och skrika för att låta bli och det känns som att jag sitter i en liten kringfarande tunna mitt ute på ett stormande hav, helt utan koll på nånting... Allt känns bara hysteriskt och hetsigt... Vet inte varför, kanske för att krystvärkarna kom så plötsligt och så snabbt efter hinnsprängningen...

Barnmorskan säger åt mig att sluta skrika och att försöka krysta tyst och koncentrerat istället, vilket gör mig förvirrad, eftersom jag ju trodde att jag hade den där kanten det surrades om nyss... men uppenbarligen hade de bara trott det eller nåt, eftersom de tyckte att jag skulle ta i och krysta...

Så jag stänger käften och trycker på och trycker på och trycker på...! Det känns fortfarande rätt hysteriskt och förvirrat och jag känner inte riktigt några riktiga pauser mellan värkarna, men det går bra ändå med hjälp av barnmorskan.

Det börjar göra ONT och den smärtan känner jag inte igen från förlossningen med Lilja... Jag krystar och krystar och det gör ont och ont... Minns så väl att smärtan sådär typiskt "bara försvann" när Lilja hade fötts, och jag väntar på den känslan igen, men den kommer inte. Det känns som att jag krystar i en hel evighet och jag vill bara ha ut ungen...!
Det gör som sagt oerhört ont och jag kan inte låta bli att skrika igen, inte av "Kraften" denna gång, utan av smärtan! Det känns som att hela jag knakar sönder och det känns som att jag inte krystar ut barnet, utan som att barnmorskan KARVAR ut det men tillslut känner jag äntligen den där lättnaden som kommer då barnet är ute...!

All smärta försvinner såklart direkt och jag får upp bebben på bröstet och pustar ut...! En filt sveps om lilla underverket och jag kikar på vår bebis... Letar oroligt efter tecken på att den ska vara inte-som-alla-andra, men ser ingenting av dragen som Lilja hade som nyfödd...
Frågar efter fötterna - är de normala som UL:et hade visat och det var de! LÄTTNAD!

Han skriker ilsket, satte igång med det i samma sekund som han kom ut.
När navelsträngen ska klippas har han tystnat och jag talar om för honom vad som ska ske, och han ligger tyst även under klippet. (Har hört att många barn skriker just när navelsträngen klipps, men att de barn som blir förvarnade om att det ska klippas, oftare ligger tysta och nöjda)

Efter en stund frågar Robert om det blev en pojke...! Då kommer jag på att det hade jag inte haft en tanke på! Flicka eller pojke, inget kändes mindre viktigt än det just då, men vi kikar och jag konstaterar triumferande att jag minsann hade rätt! (...den här gången, haha...)

Moderkakan krystas ut sex minuter efter pojken och är hel och fin. De vill ge mig syntocinon för att livmodern ska dra ihop sig lättare, men jag vill absolut inte det, eftersom sprutan ska sättas i en blodåder i handen eftersom jag ju inte ville ha nån kanyl satt... De låter mig slippa och livmodern verkar klara sig bra utan syntocinonet. Kanske mycket tack vare att bebbe hittar tutten fort och ligger och snuttar i en timme efteråt...!

Barnmorskan tar en titt down under och konstaterar att rätt mycket är sönder... Lillpojken kom nämligen ut med handen uppe vid ansiktet och även axeln uppdragen (därav min känsla av att barnmorskan karvade ut honom - han satt fast och hon var tvungen att typ lirka-slita-dra ut honom...!) så det måste sys mycket.
Läkarjouren kommer och syr en del (tack och lov klarade slutmuskeln sig...!) och barnmorskan syr färdigt.

Vi ringer runt, käkar smörgåsar och njuter av vårt lilla underverk!

I skrivande stund, nästan fyra veckor efteråt, har vi fortfarande inget namn till honom... Men det lutar åt Alfred... =D

P.S. De evighetslånga krystvärkarna som var som ett enda långt inferno i min värld - varade bara i tio minuter...
så från hinnsprängning till att han är född, tog det en kvart.


............................................................................................................................................................................................................



En lycklig mamma med en ganska nöjd son

18901-205

Så lycklig!!

Kategori: Allmänt

Nån vecka efter förlossningen provade jag med förhoppning i blicken, en grön, älskad manchesterkjol som alltid har varit rätt "rymlig" trots att det bara är storlek 36... Den kom jag inte i! Fick den inte ens över höfterna och jag gräääät... (Nästan iallafall, SÅ ytlig är jag inte, höhö...)

Nu provade jag den igen - och den sitter för sjutton PERFEKT!!
Köpte massa najsiga kjolar efter att Lilja hade fötts, och då hade jag ju gått ner så himla mycket, så jag var skitnojig för att jag skulle ha massa oanvändbara kjolar som samlar damm i garderoben om jag inte kommer gå ner till lika lite igen, men döm om min förvåning när jag nu har provat TRE kjolar i storlek 36 - och jag kunde ha ALLA...!
Visst sitter de lite tajt, och visst får jag dra in magen medvetet för att de ska sitta snyggast, men det måste jag ändå göra för att få ihop mina stora magmuskler som har delat sig, så det är lugnt...! =)

Så nu känner jag att sommaren och hösten är räddad, även om jag inte kommer kunna shoppa lika mycket som annars, eftersom jag har en pissig mammapenning och sådär, för jag kan ha mina kjolar IGEN...!

Kalla mig ytlig som blir lycklig över en sån skitsak, men det bjuder jag på!
Dessutom fick jag inga bristningar på magen denna gång heller att tala om, och det är jag OCKSÅ överlycklig över!
Det enda som hände, det var två småttisar på ena låret, och tre coola bristningar som liksom skjuter ut från mitt ärr på magen där jag har tagit bort ett födelsemärke, och en liten på varje sida av magen... Heeelt överkomligt...!

Kommentarsdags:

Farfar: Tack för inlägget, trevligt trevligt att få lite kommentarer...! =)
Fast idag lutar det ändå inte åt Alfred så för tillfället är efternamnsproblemet ur världen... Men jag håller med - så himla farligt är det inte med D i slutet och T i början...

Sofie: Men nu sörrö, nu när jag kommer i mina gamla kläder och faktiskt har hållit mitt löfte om att sminka mig varje dag, så är det ingen fara på taket...!

Inger: Tack för att du såg att jag hade sminkat mig...! Ibland ser inte "ens" Robert det och det känns ju så lagom kul att göra det då...

Danne: Åh vad kul att höra från en bror...! Hörde att P fick berätta om nytillskottet för dig... Sorry, men jag glömde bort det totalt... =/
Hoppas allt är fint med er!!!

ALLA som har risat och rosat och gett förslag på namn - TACK!! Vi har fortfarande JÄTTEJOBBIGT med att komma på nåt...! Alfred hette han igår, men idag har vi funderat på Ymer... Känns lite för udda, men kanske kanske... =)

Och så tack till alla andra som har kommenterat om allt möjligt...! Underbaringar, det är SÅÅ kul att se att det har kommit en kommentar till sedan jag kollade sist! Tack!!!

Sunkmamman på shoppingrunda

Kategori: Allmänt

I förrgår var jag och två till på liten shoppingtur i Vetlanda...
Nyförlöst och småplufsig som jag är (tre veckor sen) har jag lite problem med att hitta najsiga kläder att ha på mig... Visst, tröjor kan funka, men byxor är det ju helt omöjligt att få på sig...!
Så jag tog på mig en vanlig top, och ett par snygga (tycker jag faktiskt!) jympabrallor och kände mig rätt fin trots allt...
Eftersom jag är ensam med gosrumporna i veckorna, så anser jag att smink är överskattat, för det tar för mycket tid och ork att sminka av sig på kvällen, så inget smink blev det.
Håret tvättade jag dagen innan, men jag glömde att borsta det på morgonen innan shoppingrundan...

Så kommer vi till Den Stora Shoppingstaden och vi knallar runt i lite affärer... jag inser mer och mer att jag ser MEEEEGASUNKIG ut...!! Gympabrallor, flipfloptofflor, totalt osminkad och glåmig i ansiktet, och håret ofixat...!! Det är inte så jag vill se ut som nybliven tvåbarnsmorsa! Jag vill ju vara hott! Jag vill ju vara en Hot Mama ju, och det kan man nästan inte vara i gympabrallor och utan smink, och med sömnbrist...!! Så jag bestämde mig där och då - inget mer strunta i utseendet!! Så igår sminkade jag mig och klädde mig fint inför förmiddagspromenixen, och likadant idag! Fantastiskt vad mycket piggare man känner sig...!

Sååå lång tid tar det ju inte att slänga på lite täckstift, lite ögonskugga, dra ett streck med ögonpenna, rouga sig och mascara sig...! Och ännu fortare går det ju FAKTISKT att ta bort det på kvällen! Det är det värt...!

För övrigt är jag skitnöjd med vagnen vi har köpt...! En Teutonia Mistral S, heeeelt ljuvlig att köra, speciellt när man har en ivrig liten storasyster som vill köra vagnen - då är det guld värt med vipphandtag, så det hamnar i hennes höjd!

Visst ja, vi har kanske bestämt oss för ett namn nu...! Vi pratade om det igår, och vi tycker båda att det känns okej, men det är inget namn vi totalt har fallit för.... men kanske att Pojken växer in i namnet.... som är... Alfred...!

Som sagt, jag gillar Elmer eller Emrik mer... men det gör inte Robert.... och Alfred är ett helt okej namn, dock stör det lite att vi heter T i efternamn... det blir liksom lite jobbigt att säga hela namnet... AlfredddddTTTTTrulsson.... Om vi nu skulle ha hetat Trulsson i efternamn, vilket vi inte gör, men det börjar ju på T iallafall... =D
Vad säger ni.... är det jobbigt att heta D i slutet av förnamnet, och T i början av efternamnet...?