sisu

Lilja är duktig och det är liv i magen

Kategori: Allmänt

Igår var Lilja HELA dagen utan blöja, dvs inte bara hemma, utan även på dagis! (Förutom när hon sov, då hon har blöja, både hemma och på dagis)
De var till och med UTE utan blöja, och hon BAJSADE på toaletten!!
Hur intressant är detta för er andra, kan man undra, men det skiiiter jag i för jag är stolt!! =D
Det är såååå coolt att hon är så duktig!!

Och häromdagen hade hon suttit i Roberts knä och han kittlade henne och hon asgarvade, men plötsligt tvärslutade hon och tecknade "kissa". Hon reste sig upp och de skyndade in på toaletten, men det hann komma i byxorna. Men hon KÄNDE det iallafall, att hon behövde kissa! Det ska nog bli bra, detta...!

Hade kramp i vaden imorse. Ajaj ont, men den var rätt kort, så det tackar vi för.
Och jag överväger att börja kalla bebben i magen för "Hoppbönan", för gud så den lever runt därinne! Känns som att jag har ett gäng hoppbönor, eller påsksmällare eller grodor därinne som hoppar runt...! Hela magen studsar och det känns som att det ska komma ut genom kissblåsan eller rumpan på mig ibland...! =/

Jävla skit-blodprov!!!!

Kategori: Allmänt

Fuck fuck fuck!!!

Jag var på MVC idag med Veronica som moraliskt stöd... Det vankades nämligen blodprov. I armen.
Jag har fobi för sånt! Jag vet inte exakt hur en fobi definieras, men jag skulle iallafall vilja påstå att jag är på gränsen till att ha fobi för detta, om nån förstå-sig-påare skulle hävda att jag inte har det "på riktigt"...

Men fy faaaan...!! Det gick käpprätt åt skogen idag, vilket har gjort mig ÄNNU mer nervös inför nästa gång!
Och jag som ändå kände mig rätt lugn och fullt tillfreds med tanken på att bli stucken i armen denna förmiddag.
Men det gick inte. Det GICK bara inte. Och då var det ändå "den gamla vanliga" sköterskan som skulle sticka mig, och jag hade Emla på som vanligt, och jag låg ner som vanligt... men icke.

Åååååhhhh, jag HATAR det här!!

Hon försökte få ut blod, och jag knöt handen, sen "pumpade" jag med den, och jag slappnade av ÄNNU mer, och min egen bm försökte till och med en vända men inget blod ville komma ut! Faaaaan, det som har gått så BRA hittills! Jävla skit!!
Så nu ska jag tillbaka dit nästa vecka för ett nytt försök, men jag VILL INTE!! Det känns som att skräcken har fördubblats nu, i och med detta...!! Ååååh, jag blir så ARG på mig själv!!!!!

Jag trodde verkligen, i min enfald, att jag hade kommit över detta, då jag under graviditeten med Lilja tog 3-4 stycken såna här prov på sjukhuset i vecka 34, UTAN Emla... men nejnej, så kul ska vi inte ha det.
På inskrivnings-sticket i denna graviditet grät jag så tårarna sprutade när de tog provet - men då fick de iallafall blod så de blev nöjda!
Jäkla skiträdsla! Helt jävla obefogad är den med, jag hajar inte vad den kommer ifrån!
En dag på praktiken på Södersjukhuset när jag var 14 svimmade jag när min handledare tog ett sånt prov på en gubbe - det är mig veterligen mitt första möte med detta! Hade själv aldrig gjort något, innan jag blev gravid....
Kan nån förklara varför jag svimmade!? Gör normala människor det!? (Fast det var inne på en toalett - så mycket sinnesnärvaro  hade jag iallafall, så att jag ursäktade mig pga yrsel, och gick in på toan och föll ihop...)

Åååååhh.... fan fan fan!!!! VILL INTE!! Hjääälp... =(

Mona-tvärtom

Kategori: Allmänt

Jag känner mig så himla tvärtom för tillfället...!

Under första graviditeten, då vi väntade Lilja, var jag SÅÅÅ übernervös och megamassanojig... Nojade och ältade och var orolig för alla som ville och inte ville höra. Trodde att jag fick missfall gång på gång på gång.
Min barnmorska på MVC sade att det är ovanligt att en förstagångsföderska är så nervös. Att det är vanligare att man är nervös andra, tredje, fjärde gången, för då vet man mer om vad som kan hända, och vilka risker som finns och så.

Men denna andra gång har jag varit jättelugn. Klart man inte ville ha missfall, men det vill ju ingen, och alla har väl en liten oro för det.
Det finns väl inte många som har söndertjatade öron den här gången? Kanske Veronica då, men NÅN har jag ju varit tvungen att prata med, precis som alla behöver då och då, antar jag.
Nej, jag känner mig riktigt lugn och laid-back... =)

Samma sak med förlossningen. Inför sin första förlossning brukar de flesta vara nervösa och inte ha en aning om vad de kan tänkas vilja ha för bedövning eller vilka krav/önskemål de ska ha på förlossningen och personalen på sjukhuset. Eller amningen, ojoj, hur kommer det att gå, kommer jag kunna amma?

Men nej nej, förstföderske-Mona var jävligt ivrig inför sin första förlossning, tog för givet att det skulle kunna gå prima utan besövning (kvinnor har ju klarat det i alla tider!!) och hade så gott som full koll på hur hon skulle ha det under förlossningen!
Tränade andning och övade avslappning utifrån beskrivningar i böcker och förlitade sig på att det skulle gå.
(Och bra gick det ju, precis som jag hade sett framför mig...!)

Men denna gång...! Gång nummer två...! Jag är skitnojig - hur i helvete kan jag tro att det kommer gå lika bra den här gången!? ANDAS sig igenom värkarna hela vägen ut - my ASS att det går!
Det gör ju ONT att föda barn, det säger alla!
Jag har inte ens BÖRJAT träna andning, för det är så mycket annat hela tiden!

Och jag kommer bergis åka in för tidigt och bara vara öppen en centimeter, och sen när värkarna väl kommer igång efter 30 timmars pinvärkar, då kommer de abrupt sluta igen och jag kommer få värkstimulerande och de kommer ta vattnet på mig och barnet kommer få en sån där fjäder isatt i huvudet för att de ska se hjärtljuden och de försvinner hela tiden och barnet mår dåligt och jag kommer att få massa EDA och kvaddlar och PCB och vara helt borta och sen kommer ungen dras ut med TÅNG!!!! Och så kommer jag att spräcka upp hela alltet!

Samma med amningen.... jag älskade att amma, och skulle dö av sorg om jag inte får göra det denna gång med, men DEN kommer givetvis att gå åt skogen, jag kommer ge upp direkt pga sår som jag med Lilja kämpade med i flera månader och jag kommer få trassla med ersättning och mina tuttar kommer att bli hängtaxar DIREKT, istället för efter ett år och allt kommer bli pissigt med amningen!!

----

Ungefär så känner jag... Jättebra förutsättningar va? Nån som har tips för hur jag kan ställa om mina tankar!?
Det är inte fullt så hemskt varje dag, men jag är uppriktigt orolig för just tankarna inför förlossningen. Hur kan man ändra sig så tvärt, från en graviditet, till en annan - när första förlossningen till och med gick bra och så som jag hade tänkt mig?