Jag känner mig så himla tvärtom för tillfället...!

Under första graviditeten, då vi väntade Lilja, var jag SÅÅÅ übernervös och megamassanojig... Nojade och ältade och var orolig för alla som ville och inte ville höra. Trodde att jag fick missfall gång på gång på gång.
Min barnmorska på MVC sade att det är ovanligt att en förstagångsföderska är så nervös. Att det är vanligare att man är nervös andra, tredje, fjärde gången, för då vet man mer om vad som kan hända, och vilka risker som finns och så.

Men denna andra gång har jag varit jättelugn. Klart man inte ville ha missfall, men det vill ju ingen, och alla har väl en liten oro för det.
Det finns väl inte många som har söndertjatade öron den här gången? Kanske Veronica då, men NÅN har jag ju varit tvungen att prata med, precis som alla behöver då och då, antar jag.
Nej, jag känner mig riktigt lugn och laid-back... =)

Samma sak med förlossningen. Inför sin första förlossning brukar de flesta vara nervösa och inte ha en aning om vad de kan tänkas vilja ha för bedövning eller vilka krav/önskemål de ska ha på förlossningen och personalen på sjukhuset. Eller amningen, ojoj, hur kommer det att gå, kommer jag kunna amma?

Men nej nej, förstföderske-Mona var jävligt ivrig inför sin första förlossning, tog för givet att det skulle kunna gå prima utan besövning (kvinnor har ju klarat det i alla tider!!) och hade så gott som full koll på hur hon skulle ha det under förlossningen!
Tränade andning och övade avslappning utifrån beskrivningar i böcker och förlitade sig på att det skulle gå.
(Och bra gick det ju, precis som jag hade sett framför mig...!)

Men denna gång...! Gång nummer två...! Jag är skitnojig - hur i helvete kan jag tro att det kommer gå lika bra den här gången!? ANDAS sig igenom värkarna hela vägen ut - my ASS att det går!
Det gör ju ONT att föda barn, det säger alla!
Jag har inte ens BÖRJAT träna andning, för det är så mycket annat hela tiden!

Och jag kommer bergis åka in för tidigt och bara vara öppen en centimeter, och sen när värkarna väl kommer igång efter 30 timmars pinvärkar, då kommer de abrupt sluta igen och jag kommer få värkstimulerande och de kommer ta vattnet på mig och barnet kommer få en sån där fjäder isatt i huvudet för att de ska se hjärtljuden och de försvinner hela tiden och barnet mår dåligt och jag kommer att få massa EDA och kvaddlar och PCB och vara helt borta och sen kommer ungen dras ut med TÅNG!!!! Och så kommer jag att spräcka upp hela alltet!

Samma med amningen.... jag älskade att amma, och skulle dö av sorg om jag inte får göra det denna gång med, men DEN kommer givetvis att gå åt skogen, jag kommer ge upp direkt pga sår som jag med Lilja kämpade med i flera månader och jag kommer få trassla med ersättning och mina tuttar kommer att bli hängtaxar DIREKT, istället för efter ett år och allt kommer bli pissigt med amningen!!

----

Ungefär så känner jag... Jättebra förutsättningar va? Nån som har tips för hur jag kan ställa om mina tankar!?
Det är inte fullt så hemskt varje dag, men jag är uppriktigt orolig för just tankarna inför förlossningen. Hur kan man ändra sig så tvärt, från en graviditet, till en annan - när första förlossningen till och med gick bra och så som jag hade tänkt mig?