sisu

Party...!

Kategori: Allmänt

Robert är iväg och partajar ikväll. Egentligen var det meningen att han bara skulle dit en kort sväng (eftersom vi ju ses så sällan och vill försöka ha helgerna med varandra) men så bestämde jag att jag skulle iväg till en kompis med barnen under tiden han var på festen och att det troligtvis skulle vara så roligt att jag ville stanna när hans "korta sväng" var slut, så vi sade att Robert kunde stanna ett längre tag.

Nu har jag fortfarande inte kommit iväg till den där kompisen, och barnen sover sedan länge, så jag hamnade här ikväll igen... *s*
Robert sade att han är hemma vid 23, men jag skiter i vilket. Han behöver inte säga nån tid till mig, jag är faktiskt inte hans mamma... Bara han har roligt så får han komma hem klockan sex imorgon bitti, jag ligger ju ändå och sover när han kommer! =)

Tog mig en klunk av hans vodka-RedBullgrogg - och guuuud så gott det var! Vill gå på paaaaaarrrtyyy ju....!!
Lagom tills vi kommer ut på partaj igen, jag och Veronica och kanske några till, är vi närmare 30 ju! Då är vi sååå gamla, jag kommer känna mig så patetisk som försöker svänga mina lurviga bland alla hippa, smala artonåringar... Aarghhh....!!

Och angående mina senaste bloggar - tack för alla kommentarer! Speciellt de om att jag snart kommer att gnälla på min normalstörde son, ni har nog så rätt, så rätt...
Tack tack för alla kommentarer, det är härligt att ha engagerade läsare! =D

Bitter?

Kategori: Allmänt

I början av vårt nya liv som stolta föräldrar, tyckte jag att alla har rätt att klaga över SITT liv. Dvs de vars största problem i livet är att rätt kulör på kökstapet inte står att finna någonstans, har precis lika mycket rätt att klaga, som de vars största problem är att huset har brunnit upp.

De föräldrar som klagar på att deras barn klättrar upp i bokhyllorna stup i kvarten, ska få klaga sig nöjda, oavsett om deras problem räknas som triviala av någon annan eller ej.

Jag har på senare tid ändrat mig. Vet inte om jag är inne i någon bitter period just nu, men jag känner att jag måste blogga av mig lite om detta... Det finns föräldrar som med ett försök till deltagande, sitter och lyssnar till väninnor som suckande beklagar sig över barn som pratar hål i öronen på dem, eller springer iväg och försvinner på stormarknaden eller strör sina leksaker i hela huset.
Dessa föräldrar yssnar till klagomål och irritation, men tänker i sitt stilla sinne "Vad LYCKLIG jag skulle vara om mitt barn bara kunde säga ett enda ord!", "Åh, om mitt barn alls skulle kunna springa, hur lätt vore inte livet då?" eller "Oj... strör leksakerna i huset... Mitt barn som inte bryr sig om annat än att titta på sina händer och kanske bita i dem..."

Allt är ju relativt. Allt MÅSTE vara relativt, för man MÅSTE få klaga. Men... jag kan ändå känna ett styng av irritation mot föräldrar som klagar över saker som jag själv och många andra skulle hugga av oss ena armen för att se våra barn göra.
Visst har jag skämtsamt (och ibland på allvar!) sagt att det är skönt att Lilja inte kan prata, när jag hör ett öron-hål-pratar-barn i farten, men givetvis önskar jag mig allt det som andra föräldrar har. Allt som andra föräldrar klagar på.
Hade jag ett normalt barn, skulle jag kanske ingå i barnklagarkören, men nu när jag har ett onormalt barn, så står jag vid sidan av. Och önskar att jag hade lika mycket att klaga på.

------------------

Vem är normal och vem är inte normal? Liljas utveckling och beteende är inte normalt, sett till andra barn i hennes ålder. Därför anser jag det vara helt korrekt att använda ord som normal och onormal. Ett litet tillägg bara... =)

-----------------

Tack så mycket för kommentarerna till mitt senaste inlägg...!! Skönt men ändå tråkigt att man inte är ensam om liknande tankar... =)

Varför just vi?

Kategori: Allmänt

Jag tycker att det känns så otippat på nåt vis...
Varenda människa pluppar ju ut ungar till höger och vänster, och alla ungar är sådär babysöta, med trubbig uppnäsa, runda kinder och liten söt haka... Ungar som ser ut som ungar gör mest.

Så blev jag gravid. Jag var 23 år och Robert var 26. Vi var unga, det fanns liksom inte med på kartan att just VÅRT barn skulle bli ett barn som är inte-som-alla-andra.
Egentligen har ju inte åldern särskilt mycket med saken att göra (förutom vid vissa specifika knas) men ändå känns det så konstigt att man som rätt så ung förälder, som 23 och 26 nog ändå kan räknas som, får ett barn med knas. Vi är unga, vi klarar inte av allt ansvar och alla saker som måste göras och genomlidas...!

Vi var unga och vårt barn skulle bli en med uppnäsa och runda kinder som alla andras - för varför skulle just VI få ett annorlunda barn?

Jag var fruktansvärt orolig under nästan hela graviditeten. Inte för att det skulle vara nåt fel på barnet, utan för att vi skulle förlora det. Nojan för att få missfall hängde över mig som ett mörkt moln i en evighet, och när risken för missfall minskade, ökade rädslan för att barnet skulle dö, knall och fall, inne i magen.
Att vårt älskade barn i magen skulle dö - javisst, men jag tänkte aldrig på att det skulle vara nåt FEL på det.

Så föddes hon. En flicka, jag blev så förvånad! Hade under hela graviditeten absolut trott på en pojke!
Låg och tittade på henne på förlossningssalen, vårt nyfödda barn, med liten ful mössa på huvudet, och fosterfett över hela sig. Letade efter den där lilla trubbiga näsan. De runda kinderna. Den lilla hakan.

Nåt är fel, tänkte jag. Så här ser inte ett nyfött barn ut. Hon ser inte ut som "ungar gör mest". Näsan är... platt... kinderna är... tjaa, inte sådär babyrunda... Hakan, den ser ut som på ett äldre barn.

Jag tittade och tittade, undrade om barn kan se ut sådär men ändå vara helt normala...

Fortfarande minns jag hur jag såg på vår nyfödda dotter, nästan förvånad över hennes utseende. Jag hade inte väntat mig att hon skulle se ut så. Det var inte så vårt barn skulle se ut.

I  min dagbok läser jag att när Lilja är runt fyra månader börjar jag undra vad som är fel. Misstänka att något inte står rätt till.
Jag tar upp min oro med min BVC-sköterska, men det ska dröja åtskilliga månader innan hela karusellen drar igång och jag känner att vi fick tvinga fram mycket på egen hand. Men det, har jag lärt mig, är vardagsmat för föräldrar till ett barn med knas. Alltid vara tvungen att kämpa för sitt barns rätt hos myndigheter och läkare, aldrig riktigt kunna koppla av.

Jag är fortfarande förvånad över hur det gick till. Hur det kommer sig att just jag och Robert fick Lilja med kromosomknas. Vi är väl som alla andra lyckliga par, vad är det som är så annorlunda med oss att Ödet/Gud/Moder Natur valde att ge just oss just Lilja?

Det hävdas ofta att man "får det man klarar av", men jag känner mig inte överdrivet starkare än nån annan. Alla andra får ju normala ungar ("vem är egentligen normal, vad är normalt, blablabla") så varför just VI?

Jag hävdar hellre att man "klarar av det man får". Att det ska jävligt mycket till om en förälder eller ett föräldrapar ska ge upp på sitt älskade barn om det visar sig vara annorlunda. Det finns liksom inte med som alternativ ens i bakhuvudet att släppa taget bara för att ens barn har bekymmer. Man slåss, kämpar och gör allt för sitt barn!
Ibland gör man det med tårar i ögonen och ångest och ibland gör man det av bara farten, utan att tänka på att det är särskilt jobbigt.
Att säga "Jag skulle AAALDRIG klara av allt ni har gått igenom" är ju rätt konstigt egentligen. För det kan man aldrig veta. De flesta klarar det mesta, skulle jag vilja påstå. Visst finns det folk som bangar eller bryter ihop, men de allra allra flesta gör allt för sitt barn. Vare sig man undrar varför just vi, eller ej.

Hur som helst så undrar jag. Varför just vi? Är inte det minsta bitter, bara fundersam. Ibland sorgsen med, men mest fundersam. Varför just vi?