sisu

Varför just vi?

Kategori: Allmänt

Jag tycker att det känns så otippat på nåt vis...
Varenda människa pluppar ju ut ungar till höger och vänster, och alla ungar är sådär babysöta, med trubbig uppnäsa, runda kinder och liten söt haka... Ungar som ser ut som ungar gör mest.

Så blev jag gravid. Jag var 23 år och Robert var 26. Vi var unga, det fanns liksom inte med på kartan att just VÅRT barn skulle bli ett barn som är inte-som-alla-andra.
Egentligen har ju inte åldern särskilt mycket med saken att göra (förutom vid vissa specifika knas) men ändå känns det så konstigt att man som rätt så ung förälder, som 23 och 26 nog ändå kan räknas som, får ett barn med knas. Vi är unga, vi klarar inte av allt ansvar och alla saker som måste göras och genomlidas...!

Vi var unga och vårt barn skulle bli en med uppnäsa och runda kinder som alla andras - för varför skulle just VI få ett annorlunda barn?

Jag var fruktansvärt orolig under nästan hela graviditeten. Inte för att det skulle vara nåt fel på barnet, utan för att vi skulle förlora det. Nojan för att få missfall hängde över mig som ett mörkt moln i en evighet, och när risken för missfall minskade, ökade rädslan för att barnet skulle dö, knall och fall, inne i magen.
Att vårt älskade barn i magen skulle dö - javisst, men jag tänkte aldrig på att det skulle vara nåt FEL på det.

Så föddes hon. En flicka, jag blev så förvånad! Hade under hela graviditeten absolut trott på en pojke!
Låg och tittade på henne på förlossningssalen, vårt nyfödda barn, med liten ful mössa på huvudet, och fosterfett över hela sig. Letade efter den där lilla trubbiga näsan. De runda kinderna. Den lilla hakan.

Nåt är fel, tänkte jag. Så här ser inte ett nyfött barn ut. Hon ser inte ut som "ungar gör mest". Näsan är... platt... kinderna är... tjaa, inte sådär babyrunda... Hakan, den ser ut som på ett äldre barn.

Jag tittade och tittade, undrade om barn kan se ut sådär men ändå vara helt normala...

Fortfarande minns jag hur jag såg på vår nyfödda dotter, nästan förvånad över hennes utseende. Jag hade inte väntat mig att hon skulle se ut så. Det var inte så vårt barn skulle se ut.

I  min dagbok läser jag att när Lilja är runt fyra månader börjar jag undra vad som är fel. Misstänka att något inte står rätt till.
Jag tar upp min oro med min BVC-sköterska, men det ska dröja åtskilliga månader innan hela karusellen drar igång och jag känner att vi fick tvinga fram mycket på egen hand. Men det, har jag lärt mig, är vardagsmat för föräldrar till ett barn med knas. Alltid vara tvungen att kämpa för sitt barns rätt hos myndigheter och läkare, aldrig riktigt kunna koppla av.

Jag är fortfarande förvånad över hur det gick till. Hur det kommer sig att just jag och Robert fick Lilja med kromosomknas. Vi är väl som alla andra lyckliga par, vad är det som är så annorlunda med oss att Ödet/Gud/Moder Natur valde att ge just oss just Lilja?

Det hävdas ofta att man "får det man klarar av", men jag känner mig inte överdrivet starkare än nån annan. Alla andra får ju normala ungar ("vem är egentligen normal, vad är normalt, blablabla") så varför just VI?

Jag hävdar hellre att man "klarar av det man får". Att det ska jävligt mycket till om en förälder eller ett föräldrapar ska ge upp på sitt älskade barn om det visar sig vara annorlunda. Det finns liksom inte med som alternativ ens i bakhuvudet att släppa taget bara för att ens barn har bekymmer. Man slåss, kämpar och gör allt för sitt barn!
Ibland gör man det med tårar i ögonen och ångest och ibland gör man det av bara farten, utan att tänka på att det är särskilt jobbigt.
Att säga "Jag skulle AAALDRIG klara av allt ni har gått igenom" är ju rätt konstigt egentligen. För det kan man aldrig veta. De flesta klarar det mesta, skulle jag vilja påstå. Visst finns det folk som bangar eller bryter ihop, men de allra allra flesta gör allt för sitt barn. Vare sig man undrar varför just vi, eller ej.

Hur som helst så undrar jag. Varför just vi? Är inte det minsta bitter, bara fundersam. Ibland sorgsen med, men mest fundersam. Varför just vi?

KOMMENTARER:

  • J säger:
    2007-09-24 | 23:08:07

    Förstår vad du menar.
    Så har jag också tänkt ibland.
    Vår situation har avrit lite annorlunda. Vår son föddes med ett hjärtfel. Vi fick inte reda på det förrän efter 5 månader, på en vanlig koll.
    Jag hade känt på mig att något inte var helt rätt, han kräktes väldigt mycket och han gick inte upp så mycket som han borde ha gjort.
    Han blev iaf opererad till slut och nu kämpar vi med att få honom att äta "riktig" mat och inte bara ersättning. Kräkningarna har åtminstone upphört och det börjar lossna med maten, men det tar tid. Han blir snart 1 1/2 år.
    Jag håller med dig, "man klarar det man får".
    Jag trodde inte att jag skulle klara av någonting sådant här, men nu så här efteråt så har det faktiskt gått bra.

  • Läser ibland säger:
    2007-09-25 | 11:12:02

    Ja livet är bra orättvist ibland..har själv ett barn som inte är som alla andra och jag vara bara 16 då..
    frågan är om det verkligen är så att man får det man klarar av alltid?!

  • Nettiz säger:
    2007-09-25 | 23:36:25

    Efter att sjv det senaste året brutalt insett att jag lider av en obotlig och så ovanlig sjukdom att läkarna i Sverige inte vet vad de skall göra..som kan leda till döden så har jag också tänkt så "varför jag"...men det är så man klarar det man får...
    kram på er!

  • sanna säger:
    2007-09-26 | 11:49:34

    Visst funderar jag som du. Nu har min son autism och det innebär träning och träning så att han kanske blir nästan normalstörd, men man vet aldrig. Det jobbigaste är att man blir så låst av rutiner, träning och besök på hab o dyl, det är alltid något... Och sedan får man kämpa hela tiden mot allt och alla. Bara att få en utredning om orsakerna till autism är en kamp. Alla andra med bara normalstörda barn har det så lätt i jämförelse. Samtidigt är det intressant att få se "handikapp-världen" från insidan.
    Kram till er

  • Nikki säger:
    2007-09-27 | 16:08:14
    Bloggadress: http://nikki73.blogspot.com/

    Periodvis kan jag också undra varför just vi men antagligen finns det ingen anledning mer än att det bara blev så! Jag satt senast igår kväll och svor på mannen ovan där varför han tycks ha glömt att ge mig tålamodet att klara av detta när han nu var tvungen att ge mig en handikappad unge! Nu tror jag ju inte direkt på att han finns men ändå! Jag kommer bära med mig en sorg genom resten av mitt liv. En sorg som lyckligtvis är mindre än glädjen! Glädjen över att min dotter lever och mår bra! Och ibland är det jobbigt när glädjen och sorgen krockar där de delar samma plats i mitt hjärta! Håller med om att man får inte det man klarar av utan man får helt enkelt klara av det man får! Våra barn är underbara och de låter oss ta en avstickare från den tråkiga motorvägen som går rakt genom livet! Vi får vandra på snirkliga vägar och upptäcka sånt som andra går misste om!
    Kram
    Nikki

  • The johanssons säger:
    2007-09-27 | 18:17:10

    OJ OJ SÅ BEKANT!!!! Gråter en skvätt både för dig och mig , min lilla kompis *ler , gråter & kramas*

  • lurksmulan säger:
    2007-09-28 | 12:25:14

    Jag har kompisar som fick en son med DS när de också var unga. De klarade inte av att ha honom kvar, han bor i familjehem nu, och har gjort det i hela sitt liv mer eller mindre.
    Jag lär mig mer och mer att man aldrig kan döma folk utan att ha gått i deras skor, alla har inte samma förutsättningar, samma styrka och samma timing.

Kommentera inlägget här: