Inatt vid halv ett vaknade Lilja, som sov på en madrass i vårt sovrum. Jag tände lampan och undrade vad hon ville.

Törstig.

Hon klev upp från sin madrass, gick fram till mig vid sängen och jag räckte henne mitt vattenglas. Hon tog glaset, förde det till munnen och sedan ändrades hennes blick plötsligt. Från att ha sett helt vaken ut, såg hon plötsligt frånvarande ut, stirrade rakt framför sig.

Sedan ser jag, i slow motion, hur hon faller. Med glaset i handen och allt, jag ser häpet, utan att ha vett att göra något, hur hon faller - slår ansiktet i min öppna nattduksbordslåda, ner på golvet, där hennes kropp spänns bak i en båge. Jag förstår ingenting, försöker hejda hennes framfart, men det är så trångt i hörnet där hon ramlar och jag är i någonslags chock över vad jag beskådar.

Jag slänger mig så fort min förvirrade hjärna tillåter mig ner på golvet till henne, hon gråter nu och mitt hjärta dunkar och det snurrar runt runt i mitt huvud, vad var det som hände, somnade hon, hur kan hon somna precis när hon ska börja dricka vatten, hur mår hon, blöder hon, VAD HÄNDE!?!?

Hon är ledsen och gråter och jag hjälper henne att ställa sig upp. Hon står still på golvet och gråter och jag säger att hon får komma och ligga bredvid mig, min puls är skyhög, jag är rädd och förvirrad och vill samtidigt trösta min stackars dotter.

Långsamt börjar jag inse att hon kanske inte somnade. Att det kanske var ett krampanfall hon hade... Jag svär inombords och med gråten i halsen ringer jag 1177 som kopplar mig vidare till sköterska på barnakuten. Jag har gråten ännu mer i halsen när jag hör henne säga att det inte finns någon barnakut öppen i Ljungby, utan isåfall är det Växjö som gäller. Jag orkar inte åka in till Växjö nu, jag är ensam hemma med Lilja och lilltjejen, jag klarar inte av en ledsen Lilja och en nyfödd bebis på akutmottagningen mitt i natten, jag gör inte det!

En barnläkare tillfrågas, och de tycker inte att det är något akut eftersom Lilja mår som vanligt nu, förutom att hon är ledsen men de håller med om att hon troligtvis inte somnade, utan att det var någon slags frånvaroattack.

Ett sömn-EEG beställs och vi har ett inbokat besök hos hennes läkare nästa torsdag, vi får ta upp detta då.

Helvetes jävla skit. Ett anfall är inget anfall, men två anfall är epilepsi har jag hört. Typ. För att inte tala om att jag INTE kommer våga låta Lilja sova på övervåningen nu längre - vi har vårt sovrum på nedervåningen. Tänk om hon får ett likadant anfall igen - mitt i trappan! =(