Sedan lillbruttan föddes har jag om och om igen haft Fred Åkerströms låt "Jag ger dig min morgon" på hjärnan... Jag har inte en aning om vad den kommer ifrån, men gång på gång finner jag mig själv sjungandes på den, i huvudet alltså, inte högt. Man vill ju inte skrämmas. Dessutom satte jag på Livet på BB, en serie om förlossningar, via kanal5Play, och där, i reklamen för whatever, spelades denna låt OCKSÅ! Just när jag satt där med tjejan i famnen och skulle titta på förlossningar, något som nyss var så aktuellt för mig och henne...!

Denna låt, den berör mig en aning, eftersom jag är rädd att försumma barnen på något vis, med raden "Om du var vaken, skulle jag ge dig allt det där jag aldrig ger dig..." Eftersom den har kommit nu, efter förlossningen, känns det som att det är en hint om att inte missa lilltjejens allra första tid med oss, men även de andra två barnen får jag de känslorna om... Lilltjejen eftersom jag alltid sitter och surfar när jag ammar, det känns som att jag kan missa småsaker då, små tecken på att hon behöver rapa, så att jag missar det och istället kräks hon, eller hon kanske rent av känner att jag inte är hos henne så att säga, när jag ammar och tar någon slags skada av det... En frånvarande förälder är inte ett dugg bättre än en slående förälder anser jag...

När de andra barnen ammades satt jag med böcker hela tiden, jag slukade 4-5 böcker i veckan. Kanske är man mer närvarande med en bok i handen, än på FB? Jag vet inte. Kanske, för datorn/Internet är ett gift, ett riktigt rävgift, men det är så mycket smidigare att ha en telefon i handen när man ammar, än att försöka hantera en tjock bok...

De andra barnen är jag rädd att försumma, dels av den enkla anledningen att de nyss har fått ett syskon, konkurrens, och jag vill knappt gulla med lilltjejen i deras närhet av rädsla att de känner sig ratade och utanför, och dels för att jag "alltid" ammar. När jag ammar sitter jag än så länge i vår säng, vilket gör att jag bokstavligt talat försvinner från dem - för den nya bebisens skull. Det är svårt att vara flerbarnsmamma, men inte för att man har fler barn än ett att hantera, utan för det härligt dåliga samvetet... =/

Herregud vilket luddigt inlägg detta blev,  och jag vet inte ens om jag egentligen är färdigskriven och har fått ut allt jag ville få ut och fått fram det jag ville få fram, för jag är trött och klockan är för mycket för att sitta och lägga tid på att blogga, men jag ville bara få fram... nåt... Få ner det på pränt. Att jag INTE vill försumma mina barn, INTE vill försumma min yngsta dotters första tid på jorden, att jag MÅSTE MÅSTE MÅSTE uppskatta livet här och nu och anstränga mig för att SE mina vackra, fantastiska, ljuvliga, underbara barn...! Och INTE sitta med näsan ner i iPhonen. Heja mig!