sisu

Paranoid!

Kategori: Allmänt

Alltså, jag blev helt paranoid efter att ha skrivit det neggiga och "taskiga" inlägget som handlade om min fina äldsta dotter som jag är så stolt över...! JA, hon är sjukt jobbig ibland, sjukt energikrävande och alldeles sjukt galet störig. MEN, hon är givetvis även en massa bra saker! Såklart liksom...!

Men jag fick liksom för mig att ALL PERSONAL på hela skolan typ, hade läst min blogg (japp, under de timmarna som gick mellan att jag skrev det och sedan hämtade Lilja, medan de jobbade...) och nu när jag skulle komma och hämta henne på eftermiddagen skulle de se FEJK-MORSAN! Fejk-morsan, som ler stort när dottern ropar "MAMMA!!" och kommer springande, fejk-morsan som kramar sin dotter, fejk-morsan som undrar om dagen har varit bra och är nyfiken på att läsa i kontaktboken. Allt det är fejk, för EGENTLIGEN tycker fejk-morsan bara att allt är jobbigt med dottern och önskar henne bort bort bort, kanske ända bort till kallaste Sibirien...

Jag fick liksom för mig att alla skulle tro att jag bara hittar på att jag är glad över att se henne, och sådär... Men jag gillar VISST henne! Så nu vet ni det, alla miljarder som läser min blogg och tror att jag fejkar min glädje över Lilja...! *lätt storhetsvansinne*

Puh. Ordningen återställd.

Kontrast

Kategori: Allmänt

Ja, som lite kontrast till deppinlägget härunder, måste jag skriva om att vår tjeja faktiskt kan vara en härlig unge också...

Jag borstade tänderna på henne igårkväll, i vår säng. Robert hade tagit på vår vuxentandkräm så Lilja tyckte det var jättestarkt. Jag satt med Mira i famnen så jag kunde inte gå och skölja tandborsten så jag såg mig omkring för att försöka ta bort lite tandkräm från borsten, och såg mitt vattenglas på nattduksbordet. Jag stoppade ner tandborsten där och vispade runt, sedan gick det bra att borsta igen. En gång till gjorde jag det, en liten stund senare.

Allt bra med det, och sedan gick vi ut från sovrummet, och lite senare gick Lilja och lade sig.

När jag flera timmar senare ska gå och lägga mig säger Robert "Du behöver inte hämta nytt vatten till inatt. Det gjorde Lilja innan hon gick och lade sig."

Jag stod och funderade på varför i hela friden hon hade gjort det, hon har aldrig någonsin hämtat nytt vatten åt mig. Tills jag insåg... och plötsligt blev rätt säker på att hon gjorde det för att hon visste att mitt glas var fullt av tandkräm... Älskade lilla omtänksamma unge, tack...!

Ledsamt

Kategori: Allmänt

Jag är inne i en ledsam period nu... en period då allt vår älskade dotter gör (nästan!!) tröttar ut mig så oerhört... det är ett ständigt gnäll, skrik, skäll och sursursurande på henne just nu och jag orkar inte med det... Jag känner mig som en otacksam människa som inte orkar med henne, som en lat mamma som funderar på mer avlastning och en räkmackemorsa som vet att jag får mer avlastning och fritids om jag bara knäpper med fingrarna. Jag jämför mig och vår situation med de som har det likadant eller värre, men INTE har LSS-beslut och alltså inte kan knäppa med fingrarna för att få utökad avlastning. De då? Ska jag, som bara har vår (i andras ögon) söta lilla L som alltid är så glad och positiv och nyfiken och social, dumpa av henne på andra människor bara för att jag kan, medan andra sliter och kämpar med sina normalstörda-men-ändå-krävande barn?

Men jag är så trött på att alltid vara på helspänn för att hon inte ska ge lillebror en smäll, alltid krampaktigt hålla uppe en glad fasad hemma så att hon kanske blir avlurad sin surhet (funkar aldrig), så in i vassen trött på att få hem en sur och grinig och skrikig dotter från skola/fritids. För att inte tala om hur trött jag är på att känna "Om det inte hade varit för henne... så hade vår familj varit perfekt..."

Jag och Eskil spelade Fia med knuff häromdagen. Flera gånger, och han hajar verkligen grejen. Han har till och med kommit till det stadiet då han inte ens behöver räkna pluttarna på tärningen, utan han ser på tärningen vilken siffra det gäller. Vi spelade och spelade och det var så sjuuukt roligt! Då och då tänkte jag på hur det hade varit om även L hade varit med... och då sjönk mitt humör. För det hade inte varit roligt. Det hade enbart varit en kamp, en stunds träning, en lektion. Inga spel vi spelar hemma kan vi göra för att det är roligt, utan det är alltid för att L ska träna på siffror, L ska träna på bokstäver, L ska träna på former.... Och det är aldrig roligt, bara skrik och bråk och L förstår inte men det gör E och hon blir arg och han blir slagen och jag blir ledsen och det blir kaos.

Det är HEMSKT att tänka att familjen är mer harmonisk utan ett av barnen i barnaskaran... det är sanningen, men det är likförbannat hemskt...! =(

Hon är en underbar tjej, det är hon. Det är bara det att just nu.... just nu klarar jag inte många steg utanför bekvämlighetsboxen, minsta steg utanför den hon tar, så säger det PANG och mitt psyke darrar. Det är så hemskt påfrestande att aldrig kunna slappna av hemma...! =(