Jag hamnade i en diskussion om mindfullness i påsk och förklarade att uppe i min skalle snurrar det ständigt tankar på sedan, snart och måste, det är aldrig lugnt och mindfulnessigt... Enligt mindfullnesstänket ska man vara här och nu, bara fokusera på det som händer nu, men när i hela friden ska man hinna med att tänka på allt som måste göras, planera allt som ska hända och fundera på alla bekymmer man har?!

När jag diskar, då står jag inte och tänker på bubblorna i diskhon, utan då påminner jag mig själv om att jag efter disken ska packa Liljas gympapåse.
När jag dammsuger, då tänker jag inte på hur gruset rasslar i röret, utan då är jag redan på nästa steg i städandet, typ toalettskrubb.
När jag lagar mat, står jag VERKLIGEN inte och studerar hur tomatsåsen blandar sig med persiljan, utan då dukar jag, hänger tvätt, matar Mira och lyssnar på Eskil, samt funderar på om barnen ska duscha ikväll eller om de gjorde det igår.
När jag tittar på film med Eskil sitter jag inte och känner hur mjuk soffan är mot min rumpa, utan då ser jag Miras lära-gå-stol som jag påminner mig själv om att jag måste leta efter skruvarna till.

Jag kan inte se när man ska planera sin framtid, om man hela tiden ska tänka på nuet. Det går inte ihop isåfall, eller är det meningen att man ska avsätta en halvtimmes "tänkande" varje dag?