sisu

Föräldraskap... vilket jädra jobb!

Kategori: Allmänt

Det sade pang och plötsligt är min förstfödda sju år. Jag svär på att det var igår, högst i förrgår, som hon hölls upp mellan mina ben av barnmorskan och jag kommenterade "Fötterna är sneda.". Sedan dess har MYCKET hänt, och jag kan inte haja vart dessa sju år har tagit vägen!

Det är ett faktum att småbarnsåren går fort. Även om man inte tror på det när man står mitt uppe i det med ena foten i en kisspöl, mjölkstockning och ska packa ner matsäck till skolutflykten dagen därpå... Nej, just i sådana situationer LÄNGTAR man tills en morgon har tydliga rutiner som absolut inget, utom möjligtvis ett brandlarm, kan rubba. Eller en natt där man får sova från det att man lägger sig tills klockan ringer. För att inte tala om hur man längtar efter en lördag som man spenderar i sängen, med enbart uppstigning för att gå på toa och kanske öppna för pizzabudet...!

Nej, när man är mitt uppe i det är det svårt att se allt det ljuvliga med sina älskade små. Iallafall är det det för mig. Lilja är ju som Lilja är, med vredesutbrott och avgrundsvrål som sällan kommer någon annanstans än hemma, men stor del av tiden är hon en supermysig tjej. Samma sak med Eskil, och definitivt samma sak med Mira, vårt solsken.

Men bortsett från att Eskil är en sjukt trevlig och smart liten unge att ha att göra med, så är han rätt så osjälvständig. Han vill antingen titta på tv eller spela på min telefon så fort han är hemma, eller att jag ska leka med honom.

Jag avskyr att leka med mina barn. Jag gör verkligen det.

Det finns massor med saker jag TYCKER OM att göra med mina barn, typ baka, läsa böcker, skriva, rita, handla... men att leka med små gubbar/bilar/djur som bråkas, det gnager små hål i min tålamodbank så att jag tillslut bara vill SKRIKA! Men det gör jag inte. Jag leker som den goda mor jag är, samtidigt som jag funderar på hur många minuter som har gått. Till min förvåning har jag insett att tiden faktiskt går snabbare än jag tror, en halvtimme kan vara avklarad snabbare än väntat, men VARENDA gång jag avbryter leken för att göra något annat (städa) så får man de där hundögonen, de där sluttande axlarna, den där lilla lilla, nästan ohörbara sucken. Ja, den som säger något i stil med "Min mamma, hon som borde se till att jag alltid har det perfekt, att jag alltid känner mig viktigast i världen, som att inget kan konkurrera med mig, hon går nu. Till något som är roligare och mer intressant än jag. Varför är inte jag det viktigaste i världen för henne?".

Det är SKIT att se de där hundögonen och höra sucken. Känna det dåliga samvetet. Jag försöker släta över känslan med att tänka att det minsann förr i tiden aldrig var några föräldrar som lekte med sina barn, det fanns det inte tid till!... men... det är då jag tänker på "Ta vara på småbarnstiden. Den försvinner så snabbt." Och så tänker jag även på att undersökningar har visat att barn vars föräldrar leker med dem, mår mycket bättre, på så många olika sätt och vis.

Grejen är dock den att om jag BARA leker med honom, om jag leker med honom och underhåller honom och gör allt han vill, de få timmar vi ändå har tillsammans, bara han och jag, är jag rädd för att jag skämmer bort honom. Gör så att han missar den dyrbara lektion barn måste få i att ha tråkigt. Men jag är även rädd för att bli komplett galen, för jag KAN inte bara fokusera på honom, trots att det som sagt är få timmar sammanlagt på en vecka, jag skulle lägga på enbart honom, för då äter jag upp mig själv. Det är en HÅRFIN linje mellan att möta sitt barns behov, att möta sina, och att göra vad som faktiskt är BÄST. Jag tror att mitt ego tar lite för stor plats, att jag borde ge Eskil något mer tid och uppmärksamhet. Och jag ska jobba för att bli bättre på det, men lätt är det inte.

Jag är livrädd för att jag ska stå här en dag, alla barn utflugna och tänka "Men herregud. Hade jag inte kunnat leka mer med honom? Nu har jag ett helt liv utan barn i vardagen framför mig. Fan i helvete att jag var så ego! Hur mycket hade det kostat att leka mer med honom?? ".

Men som sagt. Det är en fin linje - jag vill ju inte bli galen heller.

Skala morötter, inte alltid så lätt.

Kategori: Allmänt

Idag var jag på ett möte på ICA där vi skulle prata om hur vi lagar mat hemma och lite andra matrelaterade saker. Personen som höll i det hela frågade oss mötesdeltagare om hur vi tyckte det var att skala morötter. Jag kände mig lite som ett UFO där jag satt i min tysthet och tyckte det var lätt, eftersom alla andra stämde in i en klagosång om hur dåligt det gick med morotsskalandet hemma. Var det inte svårt att hålla i skalaren, så hamnade de bortskalade morotsremsorna på helt fel ställe eller man råkade helt enkelt skala bort hela moroten.

Jag är inte den som gärna tar plats i en grupp med fler än 2-3 personer så jag var tyst, och tackade min lyckliga stjärna att vi hade det lätt med morotsskalandet hemma. Samtidigt kände jag en viss irritation över hur mycket plats andra mötesdeltagare tog. Alltid samma dessutom.

Ett exempel på detta platstagande var när den ICA-anställda slängde ut en fråga om vi tyckte om apelsiner. Jag tycker om apelsiner och tog faktiskt lite plats när jag snabbt som attan svarade, lagom högt tyckte jag, att "Jo, jag gör det, det är gott." och samma sak kom från andra sidan lokalen, en tjej som också gillar apelsiner. Eftersom frågan var om vi tycker OM apelsiner, och alltså inte huruvida vi INTE tycker om apelsiner, störde jag mig på en tjej som vräker ur sig "Jag BRUKADE tycka om apelsiner, men nu gör jag inte det längre!" och vips handlade hela frågan om henne och faktumet att hon inte tycker om apelsiner. Denna tjej tycker väldigt mycket om att prata, gärna om sig själv och sina knivar och skärbrädor därhemma och nu hade alltså turen kommit till hennes ogillande av apelsin.

Jag funderar på att inte gå på matmöte mer för det är ett jädra tjat och gnäll bara om hur svårt det är att laga mat, och att folk håller på och köper papperstallrikar medan jag själv drejar mina egna tallrikar. Jag upplever det som att de bara ser problemen, medan jag bara kör på och hittar lösning, bara för att förenkla det för mig själv. Ja, av ren lathet för att vara ärlig. Sen har vi det som sagt ganska lätt med morotsskalande och annat, och då blir det ännu mindre intressant att sitta och mala svårigheter med andra skalare.

Så kanske att jag går på matmöte en gång till, blir jag lika irriterad då, får det vara. Då får de sitta där och grotta sig i morotsskalning.

(P.S. Jag var aldrig på matmöte. Matmöte är täckord för ett annat möte jag var på. Det var inte morotsskalande heller. Det var ett annat problem folk i min situation kan ha. Men jag är en god medmänniska och pratar inte uppenbart illa om folk utan maskerar mina klagomål. Jag är så himla trevlig.)

Ledsamt

Kategori: Allmänt

Ibland blir jag så ledsen. När jag inte kan vara den där bra mamman till Lilja som jag under hela hennes liv har fått höra att jag är. När orken bara tar slut innan jag ens har hunnit klä på mig på morgonen och Lilja får en monstermamma som sprutar eld och elakheter.

Och så blir jag ledsen för att jag har så kort tålamod. Jag älskar mina barn, vill att de alltid alltid ska känna att de har rätt till sina känslor, och att deras mamma alltid finns där för dem. Men ibland misslyckas jag med den uppgiften och det gnager hål i mig. Stora svarta, ledsna hål. Jag vill alltid räcka till, alltid vara bra mamma, alltid stå stadigt. Men jag gör inte alltid det.

Imorgon är en annan dag. Kanske kan jag börja om då?