Ibland blir jag så ledsen. När jag inte kan vara den där bra mamman till Lilja som jag under hela hennes liv har fått höra att jag är. När orken bara tar slut innan jag ens har hunnit klä på mig på morgonen och Lilja får en monstermamma som sprutar eld och elakheter.

Och så blir jag ledsen för att jag har så kort tålamod. Jag älskar mina barn, vill att de alltid alltid ska känna att de har rätt till sina känslor, och att deras mamma alltid finns där för dem. Men ibland misslyckas jag med den uppgiften och det gnager hål i mig. Stora svarta, ledsna hål. Jag vill alltid räcka till, alltid vara bra mamma, alltid stå stadigt. Men jag gör inte alltid det.

Imorgon är en annan dag. Kanske kan jag börja om då?