sisu

Med jämna mellanrum är det lördagsloppis här i stan, och det är alltid kul att gå dit och kika lite. Rätt som det är gör man värsta fyndet ju. Oftast inte, men hoppet lever!

 

Men jag tycker att det är lite jobbigt med loppis... Det känns lite som att man öppnar någons byrålåda hemma i sovrummet och rotar runt med sina smutsiga fingrar... Liksom, där står tjejen som nyss hade de där byxorna på sig, och tittar på mig när jag håller upp dem i luften, synar dem, vänder dem, och sedan VILL HA dem?! Det känns bara .... underligt. Eller små bebiskläder... Där står jag och håller i en liten body, kladdar på den, och den lilla bodyn har kvinnan mittemot haft på sin lilla bebis, ååh, alla minnen liksom, som bara kommer att försvinna!

 

Ja, kanske är jag lite FÖR sentimental och känslig, kanske borde jag inte titta på kläder på loppis... men det är ju så billigt! Särskilt när jag får great angst och inte köper något alls för det känns så corny!

 

Och en sak till - PRUTNING! I hate it!! Jag hatar folk som prutar, och jag hatar att pruta! En gång sålde jag ett skötbord med lite tillbehör. Priset var lågt redan som det var, typ 80 tror jag, men sedan när paret som skulle köpa det står i vår hall och ska lämna över pengarna, då säger ragatan "Går det bra  med 60:-?". "Eh... okej..." säger jag som ett fån, för det känns så dumt att rycka åt sig skötbordet, slänga tjugolapparna i ansiktet på henne och morra. Nu hade jag ju kanske inte behövt ta det precis SÅ långt, men... jaa... ni förstår! Så självklart fick de det där jädra redan-billiga-nu-nästan-gratis skötbordet...

 

Usch, loppis och begagnat är läskiga grejer...