Igår saknade jag Lilja så väldigt mycket. Vi hade gått och lagt oss, alla mina älskade sov, Eskil sov tryggt i sin säng, Robert hade just somnat bredvid mig, Mira snusade lugnt i spjälsängen bredvid vår säng, och så tänkte jag på Lilja. Den femte familjemedlemmen, som inte sov hemma, utan på korttids. Vad konstigt och fel det kändes just igår. Min lilla tjej. Min stora tjej "Too tjej!" som hon brukar säga om sig själv...

Jag for iväg i otäcka tankar om att det skulle börja brinna på korttids, att de inte skulle få ut henne, att hon skulle brinna inne där, ensam och rädd och utan sin mamma och pappa. Just då kändes det så väldigt väldigt fel att dumpa av henne därborta i stan. Det är rätt att hon får vara där, nästan alltid känns det bara bra och välbehövligt, men det hindrar inte att det känns fel att ha henne någon annanstans än under mina egna vingar. Just där, just då, ville jag bara resa mig upp och åka iväg och hämta hem henne. Hon hör hemma i sitt eget hus, inte någon annanstans!

Mitt lilla hjärta. Min fina fina.