För ett år sedan, när Mira låg i min mage och växte sig större och större, gick jag i vår trädgård i vårsolen och njöt. Såg framför mig hur jag, när värkarna startade, skulle gå ut, njuta av solen och vara en riktig urmoder som hämtar kraft i naturen (ja, gräsmattan, nyponbuskarna och åkern bredvid alltså) och andas mig igenom värk efter värk.

Hähä. Så blev det inte.

Det blev snarare "Hmm, nåt känns konstigt. Inte värkar, mer... luddigt?" "Okej, DETTA är värkar." "NU åker vi in!" och allt gick i ett tills lillbruttan var ute 8 timmar senare.

Liksom, hallå, min trädgård då, jag skulle ju vandra i timtal och vara ljuv och vän och urmoderlig och jag skulle få lite näring från vinbären jag skulle plocka mellan värkarna. Vad faaaan...! Bättre lycka nästa gång blir det inte, för här blir det inga fler barn gjorda, men jag får väl gå och vara ljuv i sommar istället och tänka tillbaka till när jag låg kallsvettig i en sjukhussäng och ynkade mig "Det gör så ont... jag vet inte vad jag ska göra..."... Ja, jag får nog göra det. Det är ju inte fel det heller. Bara ett annat sorts rätt. Typ.


Mira alldeles nyfödd. Lilla hjärtefjunet.