Jomen det är ju så här va, att jag tycker inte att det är totalt dundermegabegafantastiskt roligt att vara hemma med mina barn jämt. Det tycker jag faktiskt inte. Mammaledigheten med Lilja var härlig. En enda unge, som dessutom inte var till särskilt mycket besvär förutom att vi åkta till ortopeden jämt, sweet life.
Mammaledigheten med Eskil var ett rent och skärt helvete. Jag ville bara bort.
Mammledigheten med Mira - som jag är mitt uppe i - sweet lord, i LOVE IT! Livet är härligt igen!

Men! Livet är bara härligt om det är på MINA villkor. Eskil går på förskolan 15 timmar per vecka. 9-14 måndag till onsdag. Dessa 15 timmar spenderar jag, och bara jag, med Mira. Jag får egentid då jag surfar eller städar utan MINSTA störningsmoment, eftersom Mira sover som en liten prinsessa. När hon är vaken har jag och hon egentid, då vi myser, leker, jag ammar eller matar henne, vi njuter av varandras närvaro. Detta mys, detta lugn, amningen, hade inte varit på samma sätt om jag hade haft hennes syskon hemma 100 % av tiden. Det är ett faktum. Därför är jag SÅ tacksam för dessa 15 timmar av 168 i veckan, som jag kan få lugn och ro och avkoppling och tid att bonda med Mira. Förskolan och dess regler - TACK!

När Mira är 1 år kommer jag börja jobba igen. Innan Lilja föddes sade jag att jag ville vara hemma läääääänge med mina barn, jag ville vara hemmafru och bara vara med mina barn.

Tillåt mig småle. HAHAHAHAHAHAHAHAHA!

Denna önskan om att vara en bullmamma från 40-talet dog ut under mammaledigheten och när Lilja var 14 månader började hon på förskolan. Och så har det fortsatt. Jag började jobba när Eskil var 10 månader. Jag kommer börja jobba när Mira är 12 månader. Och detta TRIVS jag med!

Jag trivs INTE med att ha alla mina barn (utom Lilja då, som går i skolan) hemma hela dagarna, jag GÖR inte det. Jag MÅSTE få lite tid för mig själv. Kalla mig ego, kalla mig lat, kalla mig såna-som-du-borde-inte-skaffa-barn!!, gör det, men det är så jag känner. Jag känna mig som ovanstående ibland själv, absolut, men det hindrar inte faktumet att det är så jag känner.

Mammaledigheten är LJUVLIG, så länge Eskil går sina 15 timmar på förskola. Livet kommer falla än mer på plats när jag börjar jobba igen. Ett liv som är inrutat med vakna - få familjen klar - alla åker till sitt - jobba - hämta älskade barnen - laga mat - äta - kvällsbestyr - läsa saga - söva barn - egentid, det är ett liv i min smak.

Ett liv som består av vakna - vara hemma med barnen vara hemma med barnen vara hemma med barnen - laga mat - äta- kvällsbestyr - läsa saga - söva barn - egentid, det är INTE ett liv jag vill ha. Jag trivs med att åka hemifrån, att ha ett liv utanför köket, tvättstugan, lekparken och öppna förskolan. Jag trivs med att ha ett inrutat liv som innefattar att lämna barn till utbildad personal som ger dem pedagogisk stimulans och andra barn att leka med. Jag trivs med att hämta mina barn efter en dag ifrån dem, och komma hem och ha en hektisk vardagkväll med min fina familj. Jag trivs med att allt börjar om dagen därpå.





När jag läser igenom det här, och läser näst sista stycket, det som börjar med "Mammaledigheten", så ser det egentligen lite hemskt ut. Japp, det erkänner jag utan krångel. Att vakna och göra sig av med barnen det första som händer om dagarna. Tja, det ser hemskt ut, det kanske ÄR hemskt, vad vet jag. Det jag dock är säker på, det är som sagt att det är så jag trivs med mitt liv.

Skulle jag inte ha "skaffat" mina barn? Jo. Jag är ego som ville ha dem, jag är lika ego som lämnar bort dem. Men har jag dem hemma, skulle jag vara hemmafru skulle JAG inte må bra. Detta liv vi snart kommer ha är en asgrym medelväg som nog gynnar oss alla. Jag får komma hemifrån, barnen får träffa kompisar, sedan möts vi hemma igen vid dagens slut och njuter av varandra. (Och helgerna är inte ens omtalade i detta inlägg, då är det 24/7 hänga med familjen som för de flesta andra ju.)

Och vad ville jag då med detta inlägg? Äh, jag vet inte faktiskt. Jag har en gnutta dåligt samvete över barndumpningen, ville kanske förklara mig. För varför skaffar man egentligen barn? För att lämna bort dem? Tja, i dagens samhälle kanske det ofta är en nödvändighet. Vissa måste, vissa vill jobba. Barn vill många ha, och man vill ha annat också.

Men som sagt, den asgrymma medelvägen av jobb, förskola och fritids är hur jag vill leva mitt liv, eftersom jag vill ha barn, trots att jag inte vill ha dem på mig alla livets timmar.