sisu

Sångtexter

Kategori: Allmänt

Nämen hörni! Sångtexter! Finns det något ljuvligare?!
 
Ända sedan jag började lyssna på musik "på riktigt" har jag älskat sångtexter...! Små små bitar i sånger, som liksom bara sätter sig i hjärtat på en! Vissa är bara vackra och fyller en med lycka och varm bomull, medan andra slänger sig in i själen med ett TJONG!! And i LOVE it!
 
En av de första fraserna som gjorde ett avtryck hos mig är "Everything that hurts you, hurts me too", som Jamie Walters sjöng 1994. Jamie Walters, minns ni honom? Jäpp, det var han som spelade Ray Pruitt som var ihop med Donna i Beverly Hills. Hashtag Avdelningen onödig kunskap som kommer finnas med mig för evigt...
 
Sju vackra ord, sjungna med hjärta och smärta, som en liten 14-åring smälte av att höra. Och som fortfarande , nästan 20 år senare är med mig. Älskade korta lilla småbit från en sång!
 
En annan gammal goding är "I could never hurt the one I love, She's all I've got". Ohhh, pretty pretty pretty. Pluspoäng till den som vet vilken låt de orden tillhör! Jag har lite kapat frasen på mitten, efter de orden kommer själva refrängordet, men det var just de orden som fångade mig.
 
När jag var i 15-årsåldern var jag totalt nerkärad i en låt, som bara råkade sjungas av min favorit i det bandet... Kan det bli bättre?! Jag minns fortfarande hur jag rös när jag såg videon och hörde texten
"Just as I looked away, I saw a face behind you
A little boy stood at your door
And as I looked again I saw his face was shining
He had my eyes, he had my smile".
 
ÅH! The feelings! Yes!!
 
Jag älskar att bli BLOWN AWAY första gången jag verkligen lyssnar på en låt...! Älskar att hänföras av det jag lyssnar på, älskar att bli berörd! Det finns låtar jag har gråtit av när jag hörde dem första gången. Till exempel "Outlaws of love" med Adam Lambert. Jag har stått på en liten liten minikonsert, 3 meter ifrån honom i en hänförd klunga människor och hört honom sjunga den. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Skulle jag gråta och se helt förstörd ut, skulle han ta det som en komplimang om jag grät? Skulle jag hålla tillbaka tårarna och försöka bete mig normalt, skulle han ta det som en förolämpning om jag såg oberörd ut?
 
(Jag höll tillbaka tårarna.)
 
Eller till exempel "Small bump" av Ed Sheeran. Det var just i början av min upptäckt av honom, och jag hade haft skivan på repeat ett par gånger utan att ha hunnit lyssna på texterna, och så vid ett tillfälle bestämde jag mig för att verkligen göra det. Och vad den grep tag! Jag hade ingen aning om vad denna låt handlade om innan jag började lyssna, och det slutade med att jag satt och bara stirrade rakt fram och lyssnade och försökte låta bli att storgråta...!
 
Sedan dess har jag hört den låten ett oändligt antal gånger och såklart vant mig vid den och jag gråter inte längre, men så råkade jag snubbla över en cover av den på Youtube. Jag lyssnar aldrig på covers, jag har nog med att hinna med att lyssna på originalartisterna, men Lilja lyckades fippla fram den och något fick mig att stanna upp och lyssna. Och den grep tag i mig IGEN!! Åh jag grät! Och njöt! Och grät! Och kände LYCKAN i att kunna bli så berörd av samma sång två gånger!
 
Så fick jag häromdagen av diverse anledningar för mig att jag skulle ta mig en ordentlig koll på texten i "Same love" med Macklemore. Och BAM, där kom de igen, känslorna!! Jag rös av det hemska sanna i "The right wing conservatives think it's a decision And you can be cured with some treatment and religion" och kände det varma luddiga i hjärtat av "My love, She keeps me warm!". Jag kände mig som en liten mjuk kattunge i någons kärleksfulla famn av den biten av låten...!
 
Mera Same Love, "The complexion of your pigment" var heartclenching, i brist på bättre ord. Oh! Så sant och så förfärligt, det liksom slog mig hur det verkligen är! Ja, och så här, vid dessa ord, här grät jag igen.... "A world so hateful some would rather die than be who they are".
 
Åh!! Så gripande och så viktig sångtext och ÅH vad jag njöt av att bli berörd! Särskilt när man inte väntar sig det, jag skulle liksom bara kolla läget litegrann! Blown away av en låttext är jävlarimig en av de mest fantastiska sakerna i världen!!
 
Ibland... ja, ganska ofta om jag ska vara ärlig... så är det jobbigt att ha så väldigt lätt för att gråta. Som när man sitter på utvecklingssamtal och får höra att ens unge är en härlig prick. Då gråter Mona och önskar att tårar gick att trycka bort med en knapp! Eller när någon berättar om något spännande övernaturligt, "kanske var det min mormor jag såg"... Då får Mona wow-tårar i ögonen... Eller när ens klasskamrat berättar om hur det gick till när hon hittade sin make död förra veckan. Ja, då storgråter Mona och försöker inte ens dölja det, för det är jävlarimig ingen idé ens.
 
Det är jobbigt att gråta!
 
Men det är härligt!!
 
Det är obehagligt att rysa ibland... men när man gör det av vackra ord! Då är det fantastiskt!!!
 
Jag avrundar med ett par till synes simpla ord, men jag tycker ändå de är SÅ vackra. Thank god har jag aldrig varit med om det... men det är vackert ändå. Och det berör mig.
 
"Can we stop this for a minute, You know, I can tell that your heart isn’t in it".
 
Sen, mina vänner... har jag hittat ett dokument (Ja, jag ska inte ljuga, det är ett linne som jag har skrivit på med textilpenna....) med några av de allra allra favoritaste snuttarna från Adam Lambert... Jag tänker bespara er från ALLA dem... men ni får två! Ni måste få två! Jag måste få ge er iallafall två!
 
"Our souls will be okay"
 
"So it would appear I left my heart here"
 
Aaaahh....! True beauty!!!
 
 
 
 
 
 
Ha en underbar kväll, gott folk. Njut av livet, njut av att njuta och rysa av ord!
 
 
 
 
 
 

Att vara 33 år och uppskatta pojkband

Kategori: Allmänt

Jag är 33 år. Jag är en glad person. En person som ser glaset som halvfullt och söker glädje och söker mig bort från elände. Jag vill att livet ska vara värt att leva varje dag.
 
Jag ser det som en mycket god egenskap hos mig, min positiva inställning till livet. Jag växte upp med en vansinnigt negativ och pessimistisk mamma ("Eget beröm luktar illa!", "Skratta idag så gråter du imorgon!" o.s.v. var ordspråk hon gärna ville dela med sig av) och tycker själv att det är fantastiskt att jag är en så positiv och glad vuxen som jag ändå är. Eller kanske därför. För att klara av mammas pessimism behövde jag slå mig iväg därifrån, och det har gjort mig till den jag är?
 
Nåja, det var inte min barndom jag skulle skriva om. Det var min musiksmak, och faktumet att mycket det som musikmässigt gör mig lycklig är sådant som de flesta andra ser ner på, mer eller mindre. Jag har alltid tyckt om pojkband till exempel. Mina närmaste vänner (i högstadiet var det huvudsakligen tjejgänget jag umgicks med, i gymnasiet var det Veronica och aldrig har jag av dem fått någon endaste nedsättande kommentar [insert klump i halsen av tanken på fina vänner here. Jo, förutom att jag ser glas som halvfulla, har jag även väldigt nära till alla mina känslor. Jag gråter förfärligt lätt. På gott och ont] .....nej, aldrig har jag fått någon nedsättande kommentar av mina närmaste vänner, om vilken musik jag väljer att berika mitt liv med.
 
Jag har blivit presenterad olika musikstilar; i mitt barndomshem var det dansband, av Robert har jag fått musik av varierande hårdhetsgrad, från att det bara låter som att någon väser ur sig hatiska texter (som man inte kan urskilja ett enda ord från), till gammal hederlig rock från 70-talet, till Queen, dubstep och halvokej musik som fungerar i perioder, som typ Morrisey. På jobbbet har jag blivit presenterad för opera och via filmer har jag tagit mig lyssningar på klassisk musik.
 
Inget av ovanstående har gett mig någon som helst mersmak. Faktum är att det finns en gemensam nämnare med all den musiken inser jag nu! Den gör mig stressad! De hatiska väsrösterna, goes without saying! Rocken, det är för mycket hetsiga trummor och ylande gitarrer. Mycket av Queen är bra dock! Dubstep, nej, den kryper in under skinnet på mig och rör runt, isch. Morrisey... Well, som sagt, det fungerar i perioder, men bara som bakgrundsmusik. Inget jag lyssnar på och njuter av.
 
Opera och klassisk musik spelar i en klass för sig. Vidrigt! Bara det att det finns musik utan text! Det är som en mardröm där man inte kan röra sig men tusen galopperande elefanter närmar sig i superspeed. Usch! Och opera, nope. De höga tonerna stressar mig.
 
Hej lättstressad verkar det som...?
 
Nåja, tillbaka till ämnet. MIN musiksmak. Som enligt vissa inte ÄR någon musiksmak. Eftersom man inte kan njuta av att fem söta pojkar sjunger sånger som andra har skrivit åt dem och levererat på ett silverfat.
 
VARFÖR kan man inte det?
 
Jag njuter galet mycket av Ed Sheeran, som är en rödhårig engelskman med fish 'n chips-mage som sjunger sånger han själv har skrivit, som ju då är raka motsatsen till pojkband.
 
Är det mer okej att njuta av honom?
 
Varför är det inte okej att låta sina sinnen översköljas av positiva aspekter om det är ett band skapat på musikproducenters kontor? Varför är det mer accepterat att tycka om en grupp med karlar som är 60+ och struttar runt i tighta jeans och sjunger, när exempelvis One Direction gör samma sak, fast de skrev inte sina låtar själva? De har alla massa härlig energi på scen och låtar som folk njuter av. Och hur kommer det sig isåfall att det är töntigt att gilla Hanson? Det är tre bröder som skriver sina egna låtar och sjunger tillsammans, och energi har de. 12 år senare turnerar de fortfarande och har sina trogna fans som njuter av framträdandena.
 
Är det kanske själva sångtexterna som gör det? Nu har jag ingen insikt om vad Rolling Stones, Queen, Morrissey och väs-sångarna sjunger om, eftersom jag inte har fastnat för den musiken. Men mina älskade pojkband sjunger om kärlek och krossade hjärtan, solnedgångar och evig kärlek. Är det det som stör? Får man inte vara ytlig på det viset? Måste det kanske vara djupare än att sjunga om att man älskar någon och vill ha den tillbaka, eller att man svär på att aldrig svika någon?
 
När, hur och varför blev det inte okej att tycka om pojkband?
 
Jag ska vara ärlig och säga att när jag handlöst föll för den fantastiska och begåvade artisten Adam Lambert drog jag någonstans i bakhuvudet en lättnadens suck, för jag tänkte lite som att "Wow! En artist som INTE är ett pojkband! Kanske har jag växt upp nu! Jag var lite senare att komma bort från min kärlek till pojkband än de flesta andra, men kanske är det nu det har skett...!"
 
Men nej. Då fick jag skit för att jag jämt lyssnade på och tjatade om "den där äckliga bögen som sminkar sig!".... Så då var inte det heller okej i vissas ögon.
 
Är det då kanske mitt beteende som stör folk?! Att jag går all in och låter sånger och allt om artisten (inklusive hur snygga de är, och coola, och hur roliga i intervjuer de är) invadera mitt liv? Att jag faktiskt försöker hålla emot (jag är trots allt 33 år, trebarnsmamma, gift och med ett alldeles normalt jobb), men helt enkelt inte KAN låta allmänheten gå miste om det jag i detta nu upplever när jag har upptäckt denna artist, denna musik? Att jag bara MÅSTE berätta om, upplysa, missionera if you will?
 
Det kan jag väl kanske tänka mig... Men jag tror att det finns vissa personligheter. Jag tror att jag helt enkelt ÄR en sådan personlighet som njuter av att göra mitt liv till en stor lyckobassäng, och om det innebär att dyka rakt ner i Hansongrytan eller Adam Lambertgrytan eller One Directiongrytan (varav sistnämnda jag knappt har vågat yppa om...)  och plaska runt som en glad guldfisk och bara NJUTA av livet... jaa... då får det vara så.
 
Jag HAR folk runt mig som accepterar mitt obsessande. I love you for it. Jag har även folk som suckar. Jag förstår er.
 
Eventuellt att jag har börjat komma till en insikt nu... medan jag skriver... Kan det vara så, att tonåriga tjejer, som oftast är de som gillar pojkband, har dyka-ner-i.grytan-personligheter, och då BLIR de jobbiga, till den grad att allmänheten förknippar föremålet för deras beundran för hysteri och därmed vänder sig bort....?
 
Att det är därför man som en förväntat normal vuxen möts av ett höjt ögonbryn och en lätt fnysning eller något liknande ett hånskratt när man råkar yppa att man tycker om One Direction? För att det förknippas med skrikande och gråtande tonårstjejer?
 
Hm. Ond cirkel. För att vara ett hysteriskt fan är ju lite en del av det härliga.
 
Kanske kan man aldrig tillfredsställa alla. Men lite mer respekt för allas olika smak kanske kunde vara på sin plats.
 
Tack för mig.
 
 

Antiklimax

Kategori: Allmänt

Men det var väl en jävla tur att jag inte gav mig ut på stan med plakat och flygblad för att annonsera att jag har börjat blogga igen. Snacka om antiklimax...
 
För här är det dött i bloggen... Jag har ju SÅ mycket tankar och känslor som vill ut, men det suger hästpung att inte kunna sätta det på pränt direkt! Blä!