sisu

Jag och maken köpte en husbil i förrgår. Ett riktigt jävla kap. Trodde vi.

 

Vi har letat efter husbil hela sommaren, haft annonser på bevakning på Blocket och kollat av allt som har kommit in. Så satt jag i soffan med barnen i fredags, för en gångs skull hade vi dukat upp riktigt mysigt med film och popcorn och tända ljus. Klockan var strax efter 19.

 

Så kommer min älskade make in i rummet. "Vi ska åka och titta på en husbil!" säger han med ett stort leende. "Eh, nej" säger jag, eftersom klockan är snart läggdags och det är en fredagkväll - ärlikamed - mamman vill inte lämna huset ens för att slänga sopor.

 

Men jo, husbilen finns tydligen i Ljungby! Kom nu älskade familj, vi åker! Det går fort! Vi måste ju titta!

 

Vi stänger av filmen, lovar att barnen får se klart sista halvtimmen när vi är hemma. Detta borde ju gå snabbt.

 

Alla sitter i bilen, vi ska åka, tydligen fanns den inte i Ljungby, utan i Strömsnäsbruk. Jamen jaha, men visst, tack för den, en halvtimmes bilresa. Kul. Jag längtar hem till filmkvällen.

 

Men okej, vi är ju redan på väg nu, så vi tuffar på.

 

Kommer fram. En första liten varningsklocka ringer. Parkerar, kliver ur, hälsar på han som säljer husbilen. En andra liten varningsklocka ringer. Vi tittar på husbilen, ser fin ut, ser fin ut. Bra pris, herregud, "jag trodde inte så många skulle ringa, jag lade visst ut den lite billigt" säger säljaren som stänger av telefonen efter det tredje samtalet om annonsen sedan vi kommit dit.

 

Tittar in, japp, stor och fin. Ser fräsch ut. Luktar okej.

 

En tredje varningsklocka ringer. Lite vatten rinner under broarna, klockan går, vi pratar, diskuterar, kollar runt. Klockan går, det mörknar, barnen blir trötta.

 

Jag säger "Jag är alltid skeptisk när man handlar på det här viset..." ...hinner inte prata klart innan människan säger "Det är ingen fara, ingen fara, jag lovar att allt är som det ska, inga problem, jag lovar, allt är som det ska!".

 

Jag litar på honom. Det gör min andra hälft med.

 

En liten kille som han säger sig vara pappa åt kommer och gör oss sällskap. Han hade varit på skoldisco och dansat med en tjej. Klätt upp sig fint med vit skjorta.

 

Klockan är som sagt mycket. Vi måste hem. Vid en provkörning av husbilen somnade Eskil i soffan. Stackars kille.

 

Vi bestämmer oss. Det är mörkt ute nu, det regnar. Vi måste hem med våra små. Vi ska genomföra köpet.

 

Säljaren visar oss in i en lägenhet, full med människor och djur. Varmt som i en bastu, de bjuder på coca cola för att svalka ner oss. Eskil gråter nästan av trötthet. Ytterligare ett par varningsklockor spelar serenad för oss. Vi är korkade och struntar i dem.

 

Äntligen är köpet avklarat. Vi åker hem.

 

Jag åker hem med bilen och barnen, hinner lägga dem innan Robert kommer hem med husbilen. Han kliver in genom dörren och säger "Vi har blivit blåsta."

 

En kall kår går genom kroppen på mig. Ni vet hur den känns. Det här lilla stråket av adrenalin som pumpar fram, som en elektrisk stöt genom magen.

 

Vad fan?

 

Jo, det visar sig att bilen har varit avställd sedan tretton år tillbaka, det regnar in genom motorn, såpass att Robert blev blöt på benen när han körde, och elen fungerar inte.

 

Många tusenlappar överförda elektroniskt. Från oss, till honom, för ett åbäke på hjul som vi inte kommer kunna använda.

 

Halv ett den natten skickar Robert ett sms till säljaren där han ber att få häva köpet, att husbilen kan få säljas till den där stockholmaren som ringde och var så sugen på den medan vi var där. Inget svar.

 

Robert sms:ar dagen därpå. Inget svar. Robert ringer. Inget svar. Andra gången Robert ringer svarar säljaren. Vill inte häva köpet, hänvisar till köparens ansvar att se till att varan är korrekt.

 

Här är vi nu. Efter lite meck har Robert fått igång elen. Men husbilen har fortfarande en väldigt rostig motor, och den går antagligen inte igenom besiktningen. Detta är dock inget vi vet, vi bara tror. Den har stått avställd i tretton år. Det känns ju inte helt okej...

 

Men. Det jag ville med inlägget. Det är att OJ, vad jag är förvånad och tacksam över min reaktion. Jag tar det med ro. Jag tänker "Det fanns en mening med detta."

 

GIVETVIS är jag urförbannad och ledsen över att han inte var ärlig med oss. Han har vinkat av oss från sin uppfart, och sett oss åka iväg i en obesiktad bil, en olaglig bil att köra. Det känns inte okej. Han har lovat att allt är "som det ska" trots att motorn är så rostig att man blir blöt om benen i bilen när det regnar. Det känns inte heller okej. Hans son har stått bredvid och sett sin far sälja en obrukbar husbil till en familj som var så glada över att ha gjort ett bra köp. (Observera, detta var när vi fortfarande trodde att även elen var paj).

 

Utan att blinka stod han och lovade att detta var allt vi kunde önska, att vi gjorde en god affär. Och allt jag kan tänka nu är "Vad rika vi är. Som i varje fiber av vår kropp känner "Vi skulle kunna kränga den på samma sätt han gjorde, alltid finns det nån idiot som går på det som vi gjorde, men vi KAN inte." Att vi har den känslan för våra medmänniskor, att det inte är RÄTT att luras. Att vi har varit ledsna, besvikna och irriterade denna helg för att någon hade farit med osanning, och faktiskt kunnat säga till våra barn "Vi är ledsna eftersom husbilen inte fungerar. Vi vet inte om den kommer gå att ordna. Vi kanske aldrig kommer kunna använda den." Och som svar på deras frågor på varför, svara "För att han som sålde den till oss lurades. Han lurades, det får man inte göra."

 

Jag är GLAD över att våra barn har fått se en liten bit av världen, att det finns människor som luras. Att det finns människor som inte bryr sig det minsta om de sårar andra människor, bara de själva får ut något över det. Jag är glad över att kunna förklara för mina barn varför vi är ledsna, men även kunna prata om detta, och förklara att det är inte så världen ska vara. Man får inte luras. Man ska vara snäll. Och visa att andra människor blir ledsna om man luras.

 

Jag ser detta som en gåva. En lärdom. Inte nog med att vi har lärt oss det materiella, att man måste kolla allt vid begagnatköp, att man inte ska lita på någons ord och att man ska lyssna på sina varningsklockor, utan vi får även visa våra barn att VI är större människor, som i vår tur inte kommer utsätta andra människor för detta.

 

Jag är lycklig och tacksam för denna helg. Förhoppningsvis kommer vårt nya fordon kunna gå att fixas till, för X antal kronor.. I annat fall får vi sälja den till någon annan - med alla kort på bordet, eller göras om till en dundermysig gäststuga.

 

Det kommer bli bra. :)

 

Peace and understanding på er!