sisu

Grönkindad

Kategori: Allmänt

Jag säger inte att jag är avundsjuk. Det gör jag inte. Men det är någon slags grön nyans som har börjat sprida sig över mina kinder. Jag tror att det kommer att ha täckt hela mitt ansikte så småningom. Eller så stannar det upp och backar tillbaka igen. 
 
Man vet liksom aldrig.
 
Jag hoppas att det backar.
 
Det är aldrig en rolig känsla att vara grön.
 
Så jag säger inte att jag är avundsjuk. Eller ens grön i ansiktet. Bara lite om kinderna.
 
För jag och Robert har pratat om en grej rätt intensivt på sistone. en grej som vi vill båda två, som det riktigt värker i kroppen att göra, och värken blir starkare och starkare. Och så kommer jag tillbaka till jobbet igår, och där pratas det om denna grej. Jag har inte hört någon prata om detta på de två år jag har jobbat där, men just igår.
 
Och idag pratades det om en liknande grej. Jag kan erkänna att även nästippen blev grön runt lunch idag, inte bara kinderna.
 
Och så nu, på kvällen, på Facebook. 
 
Grejen. En gammal skolkamrat till mig Ska Göra Grejen. Och plötsligt känns det som att den här grejen händer ALLA MÄNNISKOR, ÖVERALLT, ALLTID, utom oss.
 
Den kommer antagligen aldrig kunna hända oss. Because of reasons. Och jag är så ledsen över det. Och även om det SKULLE kunna hända, om det SKULLE gå att genomföra, så skulle jag eventuellt känna mig som en rövhög. Because of reasons.
 
Några i vår närhet vet om grejen, andra vet den inte. Det blir antagligen inte av. Men det är en fantastisk känsla att kunna drömma. Och när vi har insett att grejen aldrig kommer bli av, kommer jag säga vad det är, om det är någon som kissar i brallan av nyfikenhet av att få veta. Men inte än. Inte riktigt än. Först måste jag sörja att just vi har så svårt att göra just denna grej. 
 
(Jag ber om ursäkt för ett kryptiskt blogginlägg. Tusen gånger ursäkta. Ni får slå mig när ni ser mig. Men jag var bara tvungen att få ur mig det.)