sisu

Blev det inte mer än så här?

Kategori: Allmänt

När jag var 19 år skulle jag åka iväg som au pair till USA. Jag hade valt mina önskeställen (San Fransisco, Florida och Massachusetts), jag hade varit på infomöte på Vadföretagetnuhette, jag hade skrivit ett brev till potentiella familjer och skickat med referenser och foto på mig själv. Jag skulle iväg, ingen tvekan om den saken.
 
Sedan hände något. Jag har verkligen inte en aning om vad, men det liksom blev inget au pairande. Jag tog studenten, ett halvår senare flyttade jag ihop med en kompis, sen blev jag ihop med Robert, sedan flyttade jag ihop med honom och min USA-resa liksom bara rann ut i sanden. Det var inget av ovanstående som var anledningen, varken kompisen eller Robert satte stopp för planerna, det bara blev inget.
 
Och det känns så tomt.
 
För jag sitter här i Sverige nu, 15 år senare. Jag sitter stilla på något vis. Jag har tre barn nu. En fantastisk make. Fast jobb. Hus. Och jag trampar runt i ett EKORRHJUL och någon slags panik börjar sakta sakta komma smygande. En panik med budskapet "Blev det inte mer än så här?".
 
Är folk nöjda med sina liv? Med sina Svensson-liv? Jag är inte det! Det känns som att jag sitter instängd i en liten låda, och jag flaxar med armar och ben, förtvivlad över att sitta där inne och inte se något mer än fyra väggar, tills jag hamnar på ålderdomshemmet och sedan är jag död!!
 
Livet måste väl ändå vara mer än detta?? Mer än att gå upp på morgonen, åka ifrån sina barn, slita i 9 timmar, komma hem, slänga ihop mat, säga ett halvt ord till sina barn och två ord till sin partner, gå och lägga sig och SÅ BÖRJAR DET OM IGEN!
 
Jag vill inte ha det så! Vill inte!
 
Jag vill se världen! Jag vill leva i någon slags frihet! Jag vill inte ha ett så här inrutat liv! Jag vill iväg! Jag vill lämna Sverige, med dess vidriga vintrar, jag vill vakna på morgonen i ett varmt land, kanske njuta av ett ösregn utanför mitt fönster, äta mango till frukost och känna att jag gör DET BÄSTA AV VARJE DAG och jag kan inte känna det nu!
 
Förstår ni mig?! Känner ni likadant?! VAD I HELA HELSEFYR GÖR MAN ÅT DETTA?!
 
Om jag vore ekonomiskt oberoende så skulle jag nog inte sitta kvar här. Men å andra sidan - man behöver kanske en fast punkt? Barnen behöver vännerna? Sverige är ju ett ganska bra land ändå? Jag vet inte.
 
Kanske skulle mitt liv gå ut på att leta efter meningen, och den skulle ändå hittas hemma i ekorrhjulet? Jag vet inte. Jag är inte ekonomiskt oberoende så det är en ickefråga.
 
Jag är fast i vardag. Jag tycker inte om det. Jag känner mig instängd. Jag vill ut.
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentera inlägget här: