sisu

Får det vara lite tolerans till kaffet?

Kategori: Allmänt

Jag blir så... beklämd! Av mig själv! Och uppriktigt förvånad! Och lite upprörd!
 
Jag vill vara tolerant, openminded, jag vill vara en bra människa som inte dömer andra människor. Jag tycker att jag är det, väldigt ofta tycker jag att jag är det. Men rätt som det är, vid helt oanade tillfällen, kryper det fram något litet ont ur mig och jag är en elak, dömande, rätt så hemsk skitsnackare som sänder dåliga vibbar ut i universum.
 
Jag vill inte vara det!
 
Alltså.
 
Yoko Ono har (tydligen, efter en snabbgoogling, jag svär inte på det) en gång sagt (Eller, det verkar som att hon tweetade det, men skitsamma!) så här:
 
“Try to say nothing negative about anybody for three days, for forty-five days, for three months. see what happens to your life.
 
Ja! Det uppmanar hon till! Att försöka! Liksom, hur i hela friden tror ni att världen skulle se ut om alla skulle testa detta?! Va?! (Ja, jag är lite upprörd över hur negativ jag själv kan vara, hemskt ledsen för alla utropstecken. De kommer dock att återkomma löpande i denna text, jag liksom känner det i småtårna. De och VERSALERNA... Ursäkta i förhand.) Hur himla mycket VACKRARE tror ni inte att världen skulle vara, om man bara lät bli att säga negativa saker om andra människor?!
 
Att ha lite tolerans liksom! För jag tror att mycket mycket mycket av människors negativitet mot andra människor - riktat direkt mot dem, eller bakom deras rygg - beror på en jävla dålig tolerans. Man tror att det man själv gör och tycker och säger är det bästa (såklart kanske?) och ibland kan det vara jävligt svårt att inse att det ANDRA gör och tycker och säger kan vara lika bra eller kanske till och med BÄTTRE!
 
Och när man inte inser det.... jaa, då står man där på sitt lilla vetabäst-berg och klappar sig själv på axeln för att man själv bannemej har lyckats med ALLT här i världen, från klädsmak, till hårfärg, till preferenser i sängen eller kanske rent av något så basic som ens utseende och då känns det så BRA att sprida elaka viskningar om andra.
 
Det är så enkelt, SÅ ENKELT, att med ett belåtet litet leende släppa en negativ kommentar om någon, som sprider sig till någon, som växer sig större ju fler människor den når, som förgiftar mig, sedan dem, sedan deras vänner, och negativiteten sprider sig snabbare och mer än man någonsin hade tänkt eller trott kunde hända. Det ska inte VARA SÅ!
 
Det ska vara positivt! Världen ska vara positiv! JAG vill vara positiv! Tolerant! Open minded!
 
Jag har vänner som bor som självvalda singelmammor i små stugor i skogen utan el. Jag har vänner som tillsammans med sin älskade ligger med andra. Jag har vänner som har insett att de inte kan vara kära i bara sin älskade, utan går på små förälskade-i-en-annan-moln. Jag har vänner som låter sina älskade binda fast dem och orsaka dem smärta på 1001 olika sätt för att de eller den älskade njuter sexuellt av det. Jag har vänner som har blivit bedragna på ett eller annat sätt av sin älskade, men trotsar logiken och tror på kärleken. Jag har vänner som vägrar rätta sig efter en mall med benämningen "Vuxen", utan de klär ut sig till små söta dockor vareviga dag för att de tycker de är fina så. Jag har vänner vars barn har insett att de lever i fel kön och det stundar operation med nämnda vänners fulla stöd och villkorslösa kärlek på vägen.
 
Jag tycker att allt jag har gett exempel på här ovan är vackert! Jag tolererar hela rubbet! Vissa saker får mig till och med att studsa upp och ner av lycka över att DET DE GÖR, GÖR DEM LYCKLIGA och även om jag själv inte kan relatera så hemskt mycket till det, så är jag glad för DEM!
 
Det borde väl för BÖVELEN vara den enda riktlinjen man bör ha att gå efter?!?! Om det gör dig lycklig - GÖR DET!! (Och så länge du inte skadar någon annan, osv osv osv...) Om det gjorde dem lyckliga - LÅT DEM GÖRA DET! Njut av deras njutning!!
 
Men! Så har vi men:et!
 
Jag höjer mina vänner till skyarna, som gör vad de vill, som omfamnar livet och det som gör dem lyckliga! Oooooch, i nästa sekund, så sitter jag där, döljer munnen med handen och väser i någons öra "Alltså, guuuuud, ska man verkligen klä sig så där?! När man är SÅ gammal?" eller "Jag kan tycka att det är okej med stora örhängen, men seriöööööst, 90-talet ringde och ville ha sina smycken tillbaka!".... eller saker som handlar om hur LITE man engagerar sig i sitt utseende.
 
Ja! Jag erkänner! Jag snackar skit om folk! Folk som klär sig för våpigt! Folk som klär sig för tråkigt! Folk som klär på sig, folk som klär av sig. Folk som gör konstiga saker i sängen. Bajs. Jag kan inte förstå folk som gillar bajs-sex, men jag vet inte - är det okej att rynka på näsan och tycka att de MÅSTE ha ett par skruvar lösa? Måste man snacka skit (nej, ingen pun intended!) om folk som gör något som de tycker om? Really??
 
Jag vet inte! Om jag bajsar på dig, och du bajsar på mig... Eller om man kladdar runt med det, eller vad man nu gör, jag har faktiskt aldrig forskat så djupt i ämnet. Men om vi håller på med det och vi gör det hemma på vår egen kammare... MÅSTE du då rynka på näsan och säga blä och sprida dålig energi? Måste du det?
 
Kan man inte bara le och njuta av faktumet att det är två människor som har funnit varandra och herregud, har SAMMA kink?! Det är ju FANTASTISKT! Inte negativt!
 
Eller om det är en tant på stan, som BARA är klädd i lila (de existerar faktiskt, de hel-lila tanterna, jag har sett dem!), MÅSTE man vända sig om då och skratta och peka? Kanske gör vissa det för att de blir glada av henne, men desto fler gör nog det för att hon ser lite galen ut.
 
Eller, MÅSTE man vända sig om och skratta och peka åt en dam på 70+ som har klämt ner sig i ett par tighta jeans och har en tröja som visar myyyycket av tuttarna - de rynkiga gamla tuttarna?! (Samma sak där - de existerar, de tanterna, I've seen them!) Nej! Man MÅSTE inte håna den tanten! Man måste inte det! Man kan känna en stöt av lycka i bröstet och tänka "Åh! Hon tycker nog att hon är fin! Så HÄRLIGT!!".
 
Vad säger ni om det? Tänk om man skulle göra som Yoko ono och inte säga något negativt om människor, PLUS vända allt negativt man tycker om folk, men som man låter bli att säga, till "Wow! De gör det de blir lyckliga av! Insiprerande!"
 
Vare sig det gäller vad man har på sig, hur man sminkar sig, vem man ligger med eller hur man väljer att leva sitt liv över huvud taget - jag ska försöka vara lycklig över folks val! Försöka! Heja mig! Och heja dig med om du tänker göra en Yoko Ono från och med nu!
 
 

Pappa

Kategori: Allmänt

Jag drömde om pappa inatt.
 
Jag drömde att jag var i mitt gamla hus med två vänner. Jag skulle visa dem lägenheten jag växte upp i. Jag kände mig glad. Lugn. Förväntansfull, det var mysigt att vara där.
 
Vi tog trappan upp till första våningen och gick in i lägenheten. Vi gick igenom rummen ett efter ett, planlösningen var annorlunda i min dröm, men det var ändå lägenheten jag spenderade mina första 19 år i. Det var helt omgjort, men ändå hemma.
 
Vi klev in i ett sovrum. Där stod pappa. Min pappa. Pappa Hasse! Han såg så annorlunda ut, men det var verkligen MIN pappa! Han såg yngre ut! Han var smalare, hade inget skägg, hade såna här moderna glasögon med tjocka skalmar. Han var så fin! Så snygg! Han såg så hälsosam ut!
 
Min pappa!
 
Jag hade inte väntat mig att se honom där, jag trodde inte att han bodde kvar där! Jag hade varit så lugn och nöjd med mina vänner, nu när jag såg pappa högg det till så hårt inom mig, jag kastade mig fram till honom på en sekund och hela mitt inre snörptes ihop och jag började gråta. Jag grät och grät och grät och grät, sådär förfärligt förskräckligt hysteriskt som man bara gör när det gör riktigt riktigt ont inom en... Jag grät och grät, pappa höll om mig, och medan tårarna forsade skrek jag förtvivlat "Pappa! Pappa! Jag är så arg...! Jag är så ARG! Pappa...! Jag är så arg!!"
 
Min pappa gjorde ingenting. Han höll om mig, han kramade mig, jag grät otröstligt mot hans bröst och upprepade hur arg jag var, men han sade ingenting. Jag ville att han skulle fråga "Vad är du arg på?" men han gjorde inte det. Jag ville inte säga anledningen, jag vet inte varför, men jag ville att han skulle fråga mig, vilja ta reda på det, jag ville inte behöva berätta. I drömmen trodde jag att han inte frågade för att han trodde att det var honom jag var arg på och han inte ville höra det.
 
Men det var inte honom jag var arg på. Det var mamma. Jag ville att han skulle fråga vad det var jag var så arg på, och jag ville berätta för pappa, min snälla, fina, rara, älskade pappa, att det var mamma jag var arg på.
 
Jag kunde inte stå upprätt längre, mina ben bar mig inte. Jag föll ihop på golvet i hans sovrum, jag fortsatte gråta hysteriskt. Jag låg i en liten skakande hög och grät och grät och grät. Skrek "Pappa, jag är så arg! Jag är så ARG!!" Han frågade fortfarande inte vad det var jag var så arg på men han höll om mig.
 
Jag lugnade mig sedan. Jag satte mig upp, jag ställde mig upp, jag gick runt i hans sovrum och tittade på hur han hade det. Det värkte i mitt bröst när jag såg hur fint han hade det. Hur rent han hade det. Hur ordningsamt. Det var inget damm, ingen smuts, ingenting att skämmas över.
 
En bäddad säng med brun träram mitt i rummet. En garderob med hans kläder mot ena väggen. En hylla fyllt med böcker från golv till tak. Bredvid hyllan en byrå med fyra djupa lådor. Jag öppnade ena lådan - den var full med böcker. Jag öppnade andra lådan - full med böcker. Det smärtade så djupt i mig att detta var hans liv nu, efter att jag hade lämnat honom - ett ensamt liv, med böcker, böcker, böcker. Han såg så snygg och hälsosam ut, han mådde bra nu. Hans stora mage var borta, han såg ut som han gjorde på foton jag har sett när han var 35 år. Han var ung igen. Men ensam. Hade varit så ensam så länge, jag hade levt mitt liv, ett gott liv med vänner och familj, men han levde ett ensamt liv utan försök till att kontakta mig.
 
Det plågade mig så djupt i drömmen, att veta att min lilla pappa hade ett så fint liv, men att han var så ensam.
 
Sedan vaknade jag.
 
Av mig själv. Det har inte hänt på många månader. Inatt sov jag för första gången en ostörd 7-timmarssömn, och detta var första gången på mycket mycket länge som jag drömde om pappa. Det har hänt förut, men bara när jag har fått sova ostörd. Av naturliga skäl inte så mycket nu, som innan barnen kom in mitt liv.
 
Jag vaknade, låg vaken, tänkte på drömmen. Mindes allt så tydligt, minns fortfarande allt så tydligt nu när jag skriver detta. Inte som mina drömmar brukar vara, de blekna efter ett tag, och när dagen har gått, är de nästan borta. Nej, pappa är kvar. Min fina, friska, lugna - men ensamma - pappa är kvar i mitt minne.
 
Efter en liten stund, när jag låg där i sängen och tänkte tillbaka på drömmen, kände jag sorgen komma över mig. Jag ville gråta. Jag borrade ner huvudet i kudden, kände något som liknade rädsla, panik - jag vill inte vara ledsen, orkar inte vara ledsen, orkar inte känna känslor. Inte gråta inte gråta inte gråta. Ändå var det allt jag ville, sjukskriva mig från jobbet och vara hemma och gråta gråta gråta, med samma hysteri som i drömmen.
 
Jag blev så förtvivlad där jag låg i sängen imorse. Min pappa, han är borta. Det är länge sedan nu, nästan 14 år sedan, men han kommer aldrig komma tillbaka till mig. Aldrig. Det gjorde så ont i mig när jag tänkte på det men det fanns liksom inte utrymme för mig denna morgon, att krypa ihop till en liten boll och gråta gråta gråta. Vardagen och rädslan för smärtan hjälpte mig att trycka undan mina tårar, gå upp, plocka fram kläder till barnen och klä på mig själv.
 
Inte gråta inte gråta inte gråta.
 
Men min pappa då...? Min fina fina pappa. Han var så fin i drömmen. Men så ensam.
 
Jag är så himla himla ledsen.
 

Förnekelse

Kategori: Allmänt

Graviditeten var ett kaos av oro, ältande och en alldeles vidrig känsla av att detta kommer inte gå vägen. Hela hennes inre skrek åt henne "Detta kommer inte gå! Ditt barn kommer dö! Ditt lilla barn, inte större än en grapefrukt nu, kommer sköljas ur dig i mängder med blod och aldrig bli vad det var tänkt att bli! Eller, du, ditt barn kommer dö, men du kommer inte märka det, du kommer gå med det dött i magen! Eller, lyssna på mig, barnets hjärta kommer sluta slå och du kommer få föda ut det dött!".
 
Oron åt upp henne inifrån. Hon var tvungen att få ur sig ångesten och det enda sätt hon visste, var att tala med sina nära. Med sin make, med sina svärföräldrar, med sina vänner. De lyssnade. De första tio gångerna hon med darrande underläpp och orolig blick förklarade att hon anade, kände på sig, visste, att hon skulle förlora sitt barn, lyssnade de. De smekte hennes hår, torkade hennes tårar och viskade med säkra röster att detta kommer gå bra, alla mammor är oroliga, ingen vill ju ha missfall, inte sant? Var inte orolig. Det kommer gå bra.
 
Hon var tacksam över att kunna tala med dem. Tacksam över att inte behöva gå ensam med sin oro.
 
Följande tio gånger var det samma smekning över håret, samma betryggande försäkran om att allt kommer gå bra. Hon kunde andas ut för en stund med hjälp av lugnande ord och varma händer, lyft över en svart tjärn av föraningar av olycka.
 
Ytterligare tio gånger. Den blivande mamman snyftade, tryckte knytnävarna mot bröstet och såg med tårfyllda ögon på sina nära medan hon viskade "Det kommer gå fel. Jag känner det på mig..." Försöken till tröst var inte lika engagerade nu. Mer trötta.
 
Tio gånger till. Den oroliga, rädda och ångestfyllda mamman kände tydligt motviljan mot att om och om igen ta emot hennes ord. Hon kände att de tyst sökte sig bort ifrån henne. Tyst men mycket tydligt.
 
Hon ville vända ut och in på sig själv, ville stå med kött och blod ute i luften och med händer, naglar, tänder, förvirrat och panikslaget skrapa bort den oro hon kände. Hon ville prata av sig, behövde prata av sig, men det ökade motstånd hon kände, de illa dolda suckarna, de ögon som himlade när hon öppnade munnen för att beskriva sin ångest, hindrade henne.
 
Hon led till slut i tysthet. Tog inte upp ämnet mer. Försökte övertala sig själv om att det är normalt att vara orolig. Det är det. Normalt. Alla är oroliga. Alla fasar för missfall. Hon märkte att hennes omgivning andades ut. Drog en lättnadens suck över att hon äntligen hade lugnat sig, att de äntligen slapp det eviga ältandet. Hon kände sig duktig nu, som en välartad blivande mor. Inte störa, inte prata om blod, inte prata om döden.
 
...
 
Det var juni. Dagen efter den blivande moderns födelsedag. Klockan var kvart i tolv på natten och ett litet flickebarn hade blivit fött. Ett litet flickebarn låg på sin mors arm och lyckan var total.
 
Eller inte.
 
Lyckan fastnade lite på vägen, för mammans enda tanke när hon såg på sitt lilla knyte, var; något är fel. Något är inte som det ska. Hon skulle inte se ut så här. Hon ser inte som... som ett nyfött barn ska se ut. Var är den rundkindade, uppnästa lilla baby jag skulle föda? Varför är hennes kinder så plana? Hennes näsa så platt? Ögonen, de stora klara ögon, som i mitt lilla barns allra första timme i livet nyfiket ska se sig om i världen och möta min blick, kanske även försiktigt klara av att härma mig om jag sträcker ut min tunga, varför är de så sneda?
 
Dessa förvirrade funderingar fick ett abrupt slut när förlossningspersonalen uppmärksammade att den nyföddas fötter var sneda. Väldigt sneda. Sneda såpass att det i princip endast var som att de tio små tårna satt fast längst ner på barnets ben.
 
Flickan var åtta timmar gammal då hennes fötter gipsades för första gången. Det skulle bli många gånger till. Många många många gånger till. Många många många resor till sjukhus, fram och tillbaka, alldeles för många mil varje resa, alldeles för ofta. Mamman tog sitt lilla älskade barn i famnen och åkte åkte åkte. Höll ett litet älskat barn i händerna medan läkare bände och vred de små fötterna, lade på våta gipslindor, höll fast, trots att den lilla flickan skrek sig röd och svettig. Mamman grät ikapp med sitt barn bilen på väg hem. Barnet tyckte inte om att åka bil. Mammans hjärta brast vid insikten att hennes lilla antagligen förknippade bilresor med smärta.
 
Någonstans här, efter några månader fyllda med amning, bilresor, sjukhusbesök, amning, bilresor och sjukhusbesök, började mammans omgivning ana att något inte var som det skulle med den lilla flickan med sneda fötter. Något utöver fötterna. Något annat. De började se det där som mamman förvirrat hade försökt förstå under flickans allra första minuter i livet, innan all fokus hamnade på det lilla barnets fysik. De fundersamma, oroliga, omtänksamma personerna runt mamman kom med små små ord, små små funderingar som kanske kunde sätta igång tankar på att något mer var på tok med mammans lilla.
 
Mamman ville dock inte se detta. Kunde inte se det, orkade inte. Ignorerade varje litet ord, varje liten insuination om att något kanske inte var helt som det skulle. Hon visste det. Långt långt inom sig visste hon detta. Men hon klarade inte av att ta det till sig. Hon skulle ge allt för sitt barn, hon skulle kunna hugga av sig sina egna fötter om det gick, för att ge dem till sin dotter, hon skulle springa mil efter mil med barnet högt över sitt huvud för att skydda det mot vargar, hon skulle simma över hav för att skydda sitt barn. Det skulle hon.
 
Men.
 
Hon skulle inte göra mer än så. Hon klarade inte mer än så. Att ta in att något ytterligare var på tok med den mörkhåriga lilla flickan som hade växt sig stark under hennes hjärta under många månader, det gick inte. Det fanns inte plats. Hennes huvud var fyllt av läkartider och besked om kommande operationer och mattider, och hennes hjärta var fyllt av kärleken, den där nya himlastormande kärleken som virvlade runt inom symbiosen de två emellan. Ingenstans fanns plats för att förstå att hennes dotter inte var som alla andra. Varje cell i hennes kropp blundade, backade, höll för sina öron, varje gång ämnet försiktigt togs upp. Mamman ville inte, kunde inte, orkade inte förstå.
 
...
 

Månaderna gick. Mamman och flickan levde ett liv som alla andra mammor och små babyflickor gjorde. Bortsett från läkarbesök och någon operation då och då. Inga stora grejer. Vardagsmat för de tu.
 
Men, ibland knackade tankarna på. Tankarna som var så väldigt lika det mammans nära och kära försökte ta upp, men åh, det var jobbiga tankar. Ledsamma tankar. Skrämmande tankar.
 
Mamman ville inte förstå tankarna. Skulle något vara fel med hennes lilla? Bara för att ena ögat inte riktigt hängde med, bara för att flickan ännu inte log, bara för att inget babyjoller fyllde den lilla familjens hus? Att hon inte satt, inte kröp, inte ställde sig var på intet vis konstigt, benen var ju gipsade, från mjuk blöjkant till små små tår. Inte konstigt alls. Hon hade oddsen emot sig. Mamman vilade lättad i detta faktum. Hon hade oddsen emot sig rent fysiskt. Då var det inte konstigt att kanske allt det andra också tog lång tid på sig.
 
Inte konstigt alls.
 
Bara naturligt.
 
Inte kunde väl något vara på tok med henne?
 
Nej, inget var konstigt. Inget alls.
 
...
 
Det var nästan sommar igen. Den lilla flickan var inte som alla andra. Hon skulle snart fylla ett år men hon jollrade inte, tog sig inte framåt, sökte inte ögonkontakt. Mamman såg detta nu. Försiktigt, oerhört försiktigt tog hon upp ämnet med människor i hennes närhet. Någonstans på vägen hade de förstått att nej, mamman är inte mottaglig. Vi kan inte bända upp hennes ögon för detta. Hon måste själv få se vad vi ser. Vi måste ge henne tid.
 
Mamman hade använt sin tid precis som de hade hoppats på. Hon hade långsamt, innerligt långsamt, för det plågade så, börjat se sitt barn. Inte som den perfekta vackra väna lilla varelse hon var, utan hon började försiktigt se allt som skilde henne från de andra barnen i deras närhet. Med myrsteg kände hon hur alla hennes celler började kika fram mellan sina fingrar, de blinkade nyvaket i sommarsolen, de backade tills de nådde något att sitta på, och de började förstå.
 
Och mamman började förstå. Mamman började se. Mamman kunde ibland bli sittande, stirrandes på sin dotter som så oskyldigt låg på sin lekmatta och hon kunde så tydligt känna hur hela hennes inre blev svart. Hon orkade egentligen inte ta till sig dessa känslor, men allt det svarta, all smärta, all oro, krävde att bli uppmärksammad, hon fick bara acceptera att känna luften gå ur henne och vänta tills insikten, oron, sorgen åter gick med på att lämna henne. Dock stannade dessa känslor kvar längre och längre stunder. I början var den bara som små glimtar av chockade "Oh!" när hon vågade släppa lite på sina murar, sedan blev det en mening här, en mening där, från hennes inre, som talade om för henne att se sitt barn.
 
Sedan växte det sig större. Som en långsam oönskad gäst, som en våg av gyttja, smekte sig insikten in över mamman och hon kunde bara ta emot den. En svartgrön våg rullade in över henne, klibbade fast henne mot marken, lämnade henne liggandes med uppspärrade ögon och ett bröst som värkte av sorgen över att ha ett barn som inte var som alla andra. Hon tog sig upp gång på gång, de händer som en gång hade smekt hennes hår medan flickan ännu låg i hennes mage, fångade åter upp henne och viskade tröstande ord.
 
Denna gång släppte de henne inte. Denna gång höll de i henne, även när hon ville gräva ner sig i sorg och ältande och varför-just-vi, höll de i henne. De fångade henne varje gång hon föll, de torkade hennes tårar varje gång hon grät, och de viskade tunna ursäkter för att de hade lämnat henne ensam med sin ångest då hennes kropp med flickan fortfarande i magen, så tydligt berättade för henne att något var på tok.
 
Hela livet skulle mamman leva med insikten om att hennes förstfödda inte var som alla andra. Det var en smärtande, sorglig, och ansträngande insikt. Den kräver tid, kräver plats. Det går inte att släppa in den helt och fullt, ta emot med öppna armar.
 
Den kräver en smula förnekelse.