sisu

Jag drömde om pappa inatt.

 

Jag drömde att jag var i mitt gamla hus med två vänner. Jag skulle visa dem lägenheten jag växte upp i. Jag kände mig glad. Lugn. Förväntansfull, det var mysigt att vara där.

 

Vi tog trappan upp till första våningen och gick in i lägenheten. Vi gick igenom rummen ett efter ett, planlösningen var annorlunda i min dröm, men det var ändå lägenheten jag spenderade mina första 19 år i. Det var helt omgjort, men ändå hemma.

 

Vi klev in i ett sovrum. Där stod pappa. Min pappa. Pappa Hasse! Han såg så annorlunda ut, men det var verkligen MIN pappa! Han såg yngre ut! Han var smalare, hade inget skägg, hade såna här moderna glasögon med tjocka skalmar. Han var så fin! Så snygg! Han såg så hälsosam ut!

 

Min pappa!

 

Jag hade inte väntat mig att se honom där, jag trodde inte att han bodde kvar där! Jag hade varit så lugn och nöjd med mina vänner, nu när jag såg pappa högg det till så hårt inom mig, jag kastade mig fram till honom på en sekund och hela mitt inre snörptes ihop och jag började gråta. Jag grät och grät och grät och grät, sådär förfärligt förskräckligt hysteriskt som man bara gör när det gör riktigt riktigt ont inom en... Jag grät och grät, pappa höll om mig, och medan tårarna forsade skrek jag förtvivlat "Pappa! Pappa! Jag är så arg...! Jag är så ARG! Pappa...! Jag är så arg!!"

 

Min pappa gjorde ingenting. Han höll om mig, han kramade mig, jag grät otröstligt mot hans bröst och upprepade hur arg jag var, men han sade ingenting. Jag ville att han skulle fråga "Vad är du arg på?" men han gjorde inte det. Jag ville inte säga anledningen, jag vet inte varför, men jag ville att han skulle fråga mig, vilja ta reda på det, jag ville inte behöva berätta. I drömmen trodde jag att han inte frågade för att han trodde att det var honom jag var arg på och han inte ville höra det.

 

Men det var inte honom jag var arg på. Det var mamma. Jag ville att han skulle fråga vad det var jag var så arg på, och jag ville berätta för pappa, min snälla, fina, rara, älskade pappa, att det var mamma jag var arg på.

 

Jag kunde inte stå upprätt längre, mina ben bar mig inte. Jag föll ihop på golvet i hans sovrum, jag fortsatte gråta hysteriskt. Jag låg i en liten skakande hög och grät och grät och grät. Skrek "Pappa, jag är så arg! Jag är så ARG!!" Han frågade fortfarande inte vad det var jag var så arg på men han höll om mig.

 

Jag lugnade mig sedan. Jag satte mig upp, jag ställde mig upp, jag gick runt i hans sovrum och tittade på hur han hade det. Det värkte i mitt bröst när jag såg hur fint han hade det. Hur rent han hade det. Hur ordningsamt. Det var inget damm, ingen smuts, ingenting att skämmas över.

 

En bäddad säng med brun träram mitt i rummet. En garderob med hans kläder mot ena väggen. En hylla fyllt med böcker från golv till tak. Bredvid hyllan en byrå med fyra djupa lådor. Jag öppnade ena lådan - den var full med böcker. Jag öppnade andra lådan - full med böcker. Det smärtade så djupt i mig att detta var hans liv nu, efter att jag hade lämnat honom - ett ensamt liv, med böcker, böcker, böcker. Han såg så snygg och hälsosam ut, han mådde bra nu. Hans stora mage var borta, han såg ut som han gjorde på foton jag har sett när han var 35 år. Han var ung igen. Men ensam. Hade varit så ensam så länge, jag hade levt mitt liv, ett gott liv med vänner och familj, men han levde ett ensamt liv utan försök till att kontakta mig.

 

Det plågade mig så djupt i drömmen, att veta att min lilla pappa hade ett så fint liv, men att han var så ensam.

 

Sedan vaknade jag.

 

Av mig själv. Det har inte hänt på många månader. Inatt sov jag för första gången en ostörd 7-timmarssömn, och detta var första gången på mycket mycket länge som jag drömde om pappa. Det har hänt förut, men bara när jag har fått sova ostörd. Av naturliga skäl inte så mycket nu, som innan barnen kom in mitt liv.

 

Jag vaknade, låg vaken, tänkte på drömmen. Mindes allt så tydligt, minns fortfarande allt så tydligt nu när jag skriver detta. Inte som mina drömmar brukar vara, de blekna efter ett tag, och när dagen har gått, är de nästan borta. Nej, pappa är kvar. Min fina, friska, lugna - men ensamma - pappa är kvar i mitt minne.

 

Efter en liten stund, när jag låg där i sängen och tänkte tillbaka på drömmen, kände jag sorgen komma över mig. Jag ville gråta. Jag borrade ner huvudet i kudden, kände något som liknade rädsla, panik - jag vill inte vara ledsen, orkar inte vara ledsen, orkar inte känna känslor. Inte gråta inte gråta inte gråta. Ändå var det allt jag ville, sjukskriva mig från jobbet och vara hemma och gråta gråta gråta, med samma hysteri som i drömmen.

 

Jag blev så förtvivlad där jag låg i sängen imorse. Min pappa, han är borta. Det är länge sedan nu, nästan 14 år sedan, men han kommer aldrig komma tillbaka till mig. Aldrig. Det gjorde så ont i mig när jag tänkte på det men det fanns liksom inte utrymme för mig denna morgon, att krypa ihop till en liten boll och gråta gråta gråta. Vardagen och rädslan för smärtan hjälpte mig att trycka undan mina tårar, gå upp, plocka fram kläder till barnen och klä på mig själv.

 

Inte gråta inte gråta inte gråta.

 

Men min pappa då...? Min fina fina pappa. Han var så fin i drömmen. Men så ensam.

 

Jag är så himla himla ledsen.