sisu

Vad är ett liv?

Kategori: Allmänt

Under en period för ungefär hundra år sedan jobbade jag i hemtjänsten. Jag var en av alla sommarjobbare som kommer och går bland alla de som har detta som varje-dags-jobb. 19 ynkliga år var jag första gången jag fick en klase nycklar i handen för att ta mig ut till gamla människor som behövde min hjälp.
 
Tre somrar har jag spenderat i andra människors hem, rört mig bland deras möbler, öppnat deras skåp, lagat mat i deras kastruller. Tvättat deras sängkläder, tvättat deras kroppar, skurat deras golv.
 
Tittat på gulnade foton.
 
Jag vet inte hur andra hemtjänstare gör. Men jag, jag kunde liksom aldrig ignorera fotografierna från när mina tanter och farbröder var unga. Speciellt bröllopsfotona hänger väldigt ofta väldigt synligt hos människor av den äldre generationen.
 
Det är som att den sentimentala och lättplågade sidan av mig MÅSTE titta på dessa foton, MÅSTE inse att de var unga en gång! De var släta i ansiktena, de skrattade mot den fotograf som tog bilden, de var unga och lyckliga och handen runt blombuketten var kanske nervöst svettig. De hade gift sig med den person de möjligtvis skulle få barn med, köpa hus med, bli gamla med - ta emot hemtjänst tillsammans med.
 
En gång var de unga! De har inte alltid varit gamla, darriga, olyckliga, med för långa tånaglar, för tunt hår och fläckig hud. En gång var de glada, hela livet låg framför dem! De var nyfikna på livet, kanske tog de hoppsasteg istället för att gå, de blev föräldrar - eller så blev de aldrig det! - och de reste kanske! De arbetade, mötte folk av alla de slag på sitt jobb precis som jag, hade vänner som de kramade precis som jag, handlade hem falukorv och potatis och några äpplen en onsdag, precis som jag.
 
De älskade! Känslomässigt och fysiskt! De har inte alltid varit gamla och ensamma, med personen de spenderade mer än halva sitt liv med borta sedan 10 år, de har inte alltid suttit orörliga i en säng, med minnet av sitt liv grumlat av sjukdom. Det fanns en tid - en lång tid - då livet var deras! Inte som nu, då inget längre känns bra, inget längre känns vackert. Det man faktiskt minns är över 40 år gammalt, och hur många gånger man än får höra det går det inte att få in att personen framför en är ens barnbarn. För man har aldrig sett personen i fråga förut, det kan man svära på. Och om ingen tror en, kastar man sin sopptallrik åt väl valt håll.
 
Min farmor var dement. Hon glömde bort. Hon glömde mat på spisen, mat i kylen, hon glömde bort att min mamma var hennes svärdotter. Det skrämmer mig. Att detta finns i mig. Jag är rädd för sjukdomar som förstör ens huvud på det viset. Som förstör minnen och personlighet. Jag är livrädd för det. Tänker mycket på det i perioder (mest perioder då jag inte sover så mycket. Sömnbrist kan trigga igång all möjlig skit...) och känner mig ledsen över att bli gammal. Inte "gammal", typ 50. Utan gammal på riktigt. Hemtjänst-gammal. För jag vet att alla har varit unga en gång. Många, förhoppningsvis väldigt många, har haft ett vackert liv, ett rikt liv. Man var ung, lycklig, hade hela livet framför sig. Men så tar det slut, livet är inte längre något man har framför sig. Man är på sluttampen. Man lever fortfarande men man har ont, man är ensam, man minns inte, man önskar att man får dö någon jävla gång. Man gråter mot en ung hemtjänstflickas arm, stilla och olyckligt, undrar varför man måste plågas så, varför man inte kan få dö.
 
Och när man tänker på sånt här. När man är en sentimentalt lagd människa som jag, som vet vad som finns i ens blod, och har barn som inte längre är nyfödda, då börjar man inse att man inte är odödlig. Att man inte alltid kommer att vara ung. Att en dag kommer livet att ryckas ifrån en, och kanske inte ens i form av ens egen död, utan i form av någon annans.
 
Då är det JÄVLIGT JOBBIGT att lyssna på Ed Sheeran.
 
Ed är 22 år. Han borde inte veta nåt om livet. Men helvetes jävla skit, när man lyssnar på hans nya skiva, och en av hans låtar handlar om när hans farfar blev dement och han sjunger:
 
"Things were all good yesterday
And then the devil took your memory"
 
...
 
"And my father told me, son
It's not his fault he doesn't know your face"
 
 
(Igår var allt bra
sedan kom djävulen och tog ditt minne
...
Och min far sade till mig
min son, det är inte hans fel att han inte minns vem du är)
 

då hugger det, på ett ovälkommet och alldelels för verklighetsrelaterat sätt i ens bröst.
 
Och när sedan refrängen är
 
my grandma used to say: He used to sing
Darling hold me in your arms the way you did last night
And we'll lie inside a little while here
I could look into your eyes until the sun comes up
And we're wrapped in light, in life, in love
Put your open lips on mine and slowly let them shut
For they're designed
to be together
With your body next to mine our hearts will beat as one
And we're set alight, we're afire love
 
(Min farmor brukade säga: Han brukade sjunga
Älskling, håll om mig som du gjorde igår
så stannar vi här inne ett litet tag
jag skulle kunna se in i dina ögon ända tills solen går upp
och vi är omringade av ljus, av liv, av kärlek
Öppna dina läppar mot mina och slut dem sakta
för de är skapta
att vara tillsammans
Med din kropp tätt mot min slår våra hjärtan som ett
och vi brinner, vår kärlek brinner)
 

då gör det ONT i mig. För denna farfar hade levt ett liv! Tillsammans med sin fru, som han alldeles uppenbart hade älskat på precis rätt sätt! De hade varit unga! De hade varit lyckliga! Och nu! Vad fanns kvar nu? Farmors minnen! Men det borde vara mer! Livet borde aldrig ta slut! Minnen borde aldrig få försvinna!! Och jag blir så ledsen och olycklig och rädd och lätt panikslagen när jag tänker på det!
 
Jag ska inte ljuga. Det föll några tårar. Jag gråter lätt, så givetvis föll det några tårar när jag hörde dessa ord för första gången.
 
Sedan kom andra versen.
 
And things were all good yesterday
Then the devil took your breath away
 
Och igår var allt bra
men sedan tog djävulen dina andetag

och det var som att jag blev slagen rakt i magen! Utan förvarning, mitt i mina tårar och min sorg över liv som försvinner, hör jag detta. Han dör. Farfar dör. PANG! Jag ska fortfarande inte ljuga. Jag satte handen för bröstet som för att fånga upp mig själv, för det var som att luften gick ur mig. Den lätta panikkänslan byttes ut mot någon slags dödsångest. Farfar dog! Jag ska dö! Robert ska dö! Våra barn ska dö! En vacker dag finns inget av detta längre! Allt som finns kvar är minnen, men ÄVEN DE KOMMER EN DAG VARA BORTA! Vem bär våra minnen när vi inte finns kvar?!
 
Jo, jag grät, mina kära bloggläsare. Jag grät för sexårige lille Eds skull, jag grät för hans farfars skull, för hans farmor och alla deras nära (för givetvis sjunger pojkspolingen om begravningen också), jag grät för min farmors och alla mina dödas skull, jag grät ut hela min rädsla över att detta liv snart ska vara över och allt som finns kvar är - inget. Jag torkade mina tårar och tänkte att jag måste skynda mig hem till Robert, förklara att jag älskar honom, att jag är så fruktansvärt lycklig med honom, jag tänkte på att kärlek är en jävla viktig grej och har man hittat den ska man hålla hårt i den!
 
Sedan tog låten slut. En inte lika förfärlig låt kom istället. Min gråt tog slut och dödsångesten var över. Men jag är fortfarande skakad! Livet KOMMER ATT TA SLUT! Och vad var det livet? Vem minns mitt liv om 100 år? Ingen! 
 
Jag vet inte hur man infogar ett Youtubeklipp sådär snajdigt så att man ser hela rutan liksom... Men klicka på länken så får ni höra låten, Afire love.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Lilja 10 år

Kategori: Allmänt

Igår fyllde Lilja år. 10 år fyllde hon. Jag tänkte skriva en status på Facebook om det... Om hur jag vaknade vid halv sju på morgonen den 18 juni 2004, och kände värkar... Men jag blev så sentimental, nästan sorgsen, att jag inte gjorde det. Jag tänkte "Hur kan jag rimligtvis formulera en status, så att det framgår exakt vad jag känner inom mig just nu?"
 
Det liksom gick inte. Hur beskriver man i ett fåtal ord - för jag avskyr att göra för långa statusar - att tio år har gått sedan den där dagen då hela mitt liv förändrades? Hur beskriver man den förundrade men samtidigt gripande känslan inom en, som man uppenbarligen känner när ens äldsta unge fyller 10 år? GÅR det ens att förklara, i en kort status, att så mycket i mitt liv tog en annan vändning den dagen, samtidigt som det var något som händer varje sekund, över hela jorden, om och om igen? Hela tiden föds det barn. Hela tiden förändras folks liv. Det var första barnet för mig, från att ha levt ett liv med bara Robert, var vi plötsligt tre. Det är ju stort. Det är tio år sedan.
 
Tio år är länge. Så länge att jag inte ens minns längre hur mitt liv såg ut innan barnen. Vad gjorde jag? Vad gjorde jag av mitt liv? Hur gick mina dagar? Kvällar? Träffade jag vänner, vad såg jag på tv, hur såg vår vardag ut?
 
För tio år sedan. Jag var 24 då. Hade nyss fyllt 24, dagen innan. Först jag, sedan Lilja. Det är bra, jag tycker egentligen inte om att fira min födelsedag. Jag vet inte riktigt varför, jag gillar inte riktigt uppmärksamheten. Så det är bra, min födelsedag liksom överskuggas lite av Liljas. Jag tycker om det.
 
För 10 år sedan var jag nyss fyllda 24 och vaknade halv sju på morgonen av värkar. I tolv timmar gick jag hemma och hade ont. Det fanns inte en susning att jag skulle tro att det var på gång på riktigt. Jag trodde det var förvärkar. Falskt alarm. Trots att jag hade slutat med Bricanylen 2 dagar tidigare, på dagen vecka 37+0 - när bebisar inte räknas som prematura längre. För jo, vår tjeja ville ut för tidigt. Ingen vet varför, men ut ville hon, sju veckor för tidigt. Ingen trodde att hon skulle stanna, men jo, det gjorde hon. Men inte var hon färdig för det. Hon hade behövt stanna sina 40 veckor, för hon sov och sov och sov den första tiden. Hon åt inte - hon fick min mjölk genom en slang i näsan. Hon var inte färdig. Var nog aldrig meningen att bli färdig.
 
Ja alltså. Jo. Nu är det jag med mina hemska hemska ord igen. Men jag tror att hon aldrig var menad att bli. Men hon blev. Det blev en Lilja av det hela, av värkarna, blodet, droppet, sängläget och tabletterna som fick mig att ligga hemma och gråta av hjärtklappningen. Det blev en Lilja av det hela.
 
Hon var så lugn i början. Så lugn, lättskött. Förutom i bilen. Hon hatade att åka bil. Jag tror att hon snabbt lärde sig att bil = sjukhus = läkare = ontontont... Varje vecka resa till Västervik, varje vecka gipsa om de små fötterna. Inkapslad i stenhårt gips från de små tårna upp till blöjkanten.
 
Mitt hjärta blödde när hon grät men sjuksystrarna berömde mig för att jag var så lugn. "Det är för att du är så lugn som hon är så lugn här." sade de till mig. Hon grät tydligen inte mycket. Men för mig var det mycket. För ett ömtåligt hjärta i en nybliven mammas kropp var det mycket. För sjukvårdspersonal var Lilja otroligt tålmodig.
 
Vi bytte ortoped. Efter att ha träffat en jourortoped en tyst sommarkväll i Stockholm som spydde galla över klåparen till ortoped i Västervik, bytte vi till Linköping. Olof Risto. Olof, vi gillade dig. Massor. Tack.
 
Liljas fötter blev bättre och bättre. Min känsla gällande henne blev sämre och sämre. Det var något som var fel. Något mer, inte bara fötterna.
 
Men BVC-tanten: "Neeeeej då, neeeeej då, lilla mamma, alla barn är olika, det är inga bekymmer med Lilja inte." Ungefär som min barnmorska sade när jag om och om igen bekymrade mig över att något med min graviditet var fel, och nu har jag ont också, ska det verkligen kännas så här, det känns inte bra... "Neeeej då, neeeeej då, lilla blivande unga förstagångsmamma, inte vet väl du hur det ska kännas? Ta nu och tryck undan din intuition och lyssna på mig. Inget är fel, allt är som det ska."
 
Sjukvårdspersonal av idag - ni vet väl att man aldrig ska underskatta intuition? Och aldrig aldrig NÅGONSIN en förälders sådan. Aldrig någonsin! (Hej tårar.)
 
Men hon är 10 år nu. Jag tror att det jobbigaste är över. Alla gipsningar, alla operationer, sövningar, undersökningar, läkarbesök, habiliteringsbesök med neurolog, sjukgymnast och logoped. Skenor. Skor. Alla övningar övningar övningar, alla kurser, allt dåligt samvete (ALLT DÅLIGT SAMVETE!!!). Det är över. Det är skönt. Men, det var inte bara jobbigt. Ibland var det alldeles fantastiskt. Ibland kände man ljuvliga känslor. Stoltheten när hon klarade saker. Små saker, som att resa sig från sin lilla stol som sjukgymnasten från hab hade provat ut åt henne. Visst fick man alltid vara där och vrida fötterna rätt, alltid vara där och tvinga henne att fortsätta ta sig runt bordshörnet när hon helst ville sätta sig ner, men hon kunde! Stoltheten när hon tog sig framåt - på knäna. När hon stod själv. när hon tog sina första egna steg (14 febrari 2006), och sakta sakta bytte ut sitt knägående mot att faktiskt bara använda sina små fötter. Första gången hon använde sin lilla lila rollator. Herregud, lyckan som dansade i min kropp!!
 
Lyckan - LYCKAN - att se nakna små fötter på en sandstrand! Ni som inte har haft barn med klumpfot eller annan slags fängelseaktigt kommer aldrig att förstå lyckan att få se sitt barn sitta i sanden och vifta på tårna. Eller den där vinterdagen hemma hos Roberts mormor då Lilja var utan gips 1 dygn, och vi badade med henne. Nerkrupna i badkaret i lägenheten i Skärholmen njöt vi så enormt av att vara "en riktig familj" som kan bada med sitt barn. Nakna små fötter mot min nakna hud. Så fruktansvärt underskattat!!
 
Och nu. Hon har fyllt 10 år. Hon önskar sig smink och parfym i present. Jag tror jävlarimig att hon har börjat lämna dockorna därhän. Hon kan skriva. Hon kan läsa. Inte mycket, men hon KAN. Hon har fantastiska lärare i skolan! Hon kan simma! Hon kan gå och hämta ketchup med kundvagnen på ICA när jag kommer på att jag har glömt ta kattmat och måste springa tillbaka genom hela affären. Hon kan stanna i en gatukorsning och vänta på att jag kommer med bilen. Hon kan ta fantastisk hand om Mira. Hon och Eskil kommer bättre och bättre överens.
 
Hon kan så mycket, min stora tjej. Hon är så liten ibland. Men hon är 10 år. Min tjej. Hur kunde dessa år gå så snabbt? Älskade barnet mitt, jag älskar dig så otroligt mycket! 
 
..............................................................................................................................................................
 
 
Lilja bara några veckor gammal. Hon sparkade sig ur sitt gips hela tiden. Varje vecka åkte vi till Västervik/Linköping för att gipsa om, men alldeles för ofta fick vi åka dit extravändor, för att ta hand om liten envis fot som hade tagit sig ur.
 
Kan ni förstå smärtan jag kände, både själsligt och kroppsligt, när hon hade lyckats sparka sig ur gipset efter sin första operation?? Där låg den lilla foten, med hälsenan kapad, färskt sår, och gipset hade åkt av. Jag var så arg...
 
 
 
Gipsa gipsa gipsa...
 
 
 
Dennis Brown-skenor. Eller tortyrredskap?
 
 
 
På uppvaket efter en operation. Minns inte vilken.
 
 
 
LYCKAN! Hon kan ta sig fram helt själv!!
 
 
 
 
Vår stora. Med sin lilla. Min älskade tjej. Min älskade älskade älskade tjej!!!
 
 
 
 
 

One Direction! Konserterna!

Kategori: Allmänt

Jag tänker inte skriva en hel lång tiotusenords-uppsats om mina två fantastiska One Direction-dagar, det känns som att det kan bli lite mastigt att läsa... men jag jag tänker punkta upp vad som försiggick i mitt huvud under konserterna. Lite enklare att läsa, lite bättre översikt liksom. Det blir väl bra? Jag tänker på er, mina kära läsare!
 
Och innan vi börjar med upp-punktandet tänker jag ge lite hjälp till att veta vem som är vem. Jag tycker att det liksom tillhör allmänbildningen att veta vilka alla i One Direction är och vill gärna vara er lärare i detta. Ja, ni ser, det finns ingen HEJD på min omtanke om er!
 
Från vänster till höger då, på bilden härnedan:
Niall Horan, den enda från Irland, de andra fyra är från England. Den enda som spelar ett instrument på scen (gitarr). Fejkblondin. Singel.
 
Zayn Malik, en av de två som var med i den så kallade knarkvideon. Är tillsammans med Perrie Edwards i tjejgruppen Little Mix. Förlovade och allt.
 
Louis Tomlinson, äldst av 7 syskon - varav de två yngsta bara är några månader gamla - och den andra personen i knarkvideon. Har dejtat skogsrået Eleanor Calder i massa jädra år, men det ryktas om att hon är ett "beard". Only time will tell.
 
Liam Payne, killen som upplevde kalaset i En Komikers Uppväxt som liten, och jag får ont i magen bara jag tänker på det. Saknar en njure och är tillsammans med Sophia vars efternamn jag inte riktigt minns nu och inte orkar engagera mig tillräckligt för att googla fram.
 
Harry Styles, enligt medierna en casanova utan dess like, men enligt fansen den goaste, finaste, mest respektfulla människa som finns i princip. Singel. Sägs det. Men som sagt. Only time will tell.
 
 
 
 Konsert 1, 13 juni 2014, ståplats, en sisådär 8 rader från huvudscenen. Detta var vad som for igenom mitt huvud: 

  • Harry Styles! Harry Styles! HARRY STYLES! Vilken FANTASTISK artist! Herregud! Människa, du är ju otrolig, wow, bara helt jäkla underbar!! Alltså, vi vet ju alla att du är något slags underbarn som ödmjukt kliver omkring på denna jord tillsammans med oss andra, men din storhet kommer inte tillrätta bara genom videos och intervjuer! Wow shit wow! Jag är mållös! Det är som att bevittna en mänsklig smilgrop som skuttar omkring däruppe, som får energi av att se oss lyckliga, som älskar ditt jobb, som vill att vi ska ha den bästa kvällen i våra liv! Du är min nya hjälte! Du är SÅ fantastisk!!
  • Liam! Liam Payne! WOW där också! Stort grattis till dig, för att ha klättrat upp en hel drös jäkla pinnar på min One Direction-stege!! Du har aldrig gjort något särskilt intryck på mig, men denna kväll, hallåååå, du gör ett fantastiskt jobb med ditt prat med oss, din vilja att interagera med oss, allt sjungande, och höftrullningar jag aldrig har sett dig göra förut! Du verkar vara så glad och avslappnad, det här är SÅ härligt! Heja Liam!!
  • Zayn. Hörrö...? Alltså... Var är du, min herre...? Vill du inte vara där uppe på scenen? Är du inte lycklig där längre? Alldeles för lång skäggstubb, hår som ser ut som att någon inte ens har tänkt tanken på att styla (sorry om det var looken ni hade jobbat för att få till dock...), en simpel luvtröja och jeans - som inte är tighta. Jag gillar era ben, hörni, allas ben, i de där tighta jeansen ni har så ofta, men det här såg bara ut som ett par lite för stora byxor på en lite för smal 14-årig kille... Du ser ut som att du har lagt ner ungefär noll engagemang i hur du ser ut ikväll, och du verkar lägga ungefär noll och ett halvt engagemang i att överhuvudtaget vara här...
Ja. Det var mina allra mest framträdande reaktioner. Den största wow-faktorn var Harry. Jag kan ärligt talat inte prata nog om honom, han var så fantastisk att det finns inga superlativ i världen för att beskriva det! Han är otrolig! En sann artist! En hjälte på scenen! En njutning att se! Ingen får någonsin kröka ett hår på Harry Styles huvud, världen behöver honom! Fansen behöver honom! Hans nära och kära behöver honom! Om någon skulle tvinga mig att bli religiös och förklara att Harry är Jesus i en av religionerna som finns, så skulle jag slänga mig in där! Hajar ni?!
 
Och nu - resterande tankar, de som liksom kom spankulerandes efter de ovanstående tre SKRIKANDE tankarna:
 
  • Harry öppnar en banan?! Och äter den? Men, det har gått typ FEM minuter sedan de kom ut på scenen? Hade han inte tid att trycka i sig en banan innan dess? You weird one you... (Alltså, Harry äter JÄMT banan. Googlar man Harry Styles+banana så finns det minst 100 olika foton där han käkar denna gula frukt, och typ 99 av fotona är från konserter...) 
  • Nej nej nej... var är ni?! Hallå... Killar...?? Jag kan inte se er längre?? Åh, titta där, uppe på de stora skärmarna, ja, där är ni ju...! Men... jag ville se er närmare. Hallå, kom tillbaka. Catwalken är så lång, och ni är ju ända därborta i andra änden så mycket... kom tillbaka till oss på den här sidan... Jag får ont i nacken av att titta på skärmarna eller leta efter er på scenen. Skit, jag ser er inte! Ni är så nära, men ändå så långt borta...! :(
  • Yaaaaay, jag älskar den här låten!! Jag hoppar, jag vevar med armarna, jag sjunger med för glatta livet! Ooohhh, jag älskar mitt liv!! Shit shit shit, det är verkligen DE där framme!! Jag står verkligen på riktigt riktigt i publiken på en One Direction-konsert! Shit shit shit, det här är såååå kul!! Yaaaaay!!!
  • Stirrade den där tjejen just på mig?? Och den där också för fasen, jag känner mig helt uttittad... Och de där två viskar medan de tittar åt mitt håll. JAG HATAR TONÅRSBRUDAR!! De glor på mig och tycker att jag är för gammal för att vara här! Jag har samma rätt att vara här som de har!! Sluta stirra!! Stirrar de? De kanske tittade på något annat... Ähhh, skitsamma! Jag är här för att ha kul och jag HAR kul! (Sluta stirra, snälla... Jag känner mig redan som någon slags utböling här...) Oooohh, jag älskar den här låten, jag tänker hoppa upp och ner och klappa händerna och sjunga med och inte bry mig ett endaste dugg om alla dessa hälften-så-gamla-som-jag-tjejerna som kanske-glor på mig! Whooohohooooo!!! 
  • Åh shit! Jag har verkligen balanserat mitt mat-vatten-intag perfekt! Jag är bara litegranna hungrig, men Jenny delade med sig av sitt godis så nu känns det bra igen, och jag är inte törstig och jag behöver inte kissa! Self-five! 
  • Alltså, den här publiken är verkligen lugn och sansad! Jag är helt förundrad! Ingen knuffas, ingen armbågar nån annan, ingen bråkar med folk! Åh, vad nu? De vill att vi backar två steg? Okej herrn, det ordnar vi! Jag backar, alla andra backar. Titta vad duktiga vi är! Jag kan inte tro det, vilken väluppfostrad publik vi är, inte sant?!
  • Jajjemän Harry, om du ber mig skrika, så skriker jag, tvivla aldrig på det: VI ÄLSKAR KÖTTBULLAR!!
  • You&I har aldrig varit någon större favorit för mig, men JÄKLAR i min lilla låda, att höra den live har totalt fått mig att ändra uppfattning! Samma sak gällande Right now...! Tack!!
  • Åhh, Zayn och hans änglalika stämma är på G nu. Jag måste se honom sjunga dessa rader, ögonen upp på den stora skärmen nu! Men... hans mick verkar inte fungera...? Åh! Vi kan inte höra honom! :( Men... Ooh, hallå, WOW, Liam bara glider in och sjunger istället! Som ingenting, åh JÄKLAR, dessa pojkar! Vilka proffs! Som en fis i rymden, bara räddar stycket, utan att blinka! Tack One Direction för att ni är så fantastiska!
  • Åh SHIT! Harry slänger en hink vatten över publiken! Ooohh, din lilla spjuver, jag älskart!
  • Men alla sade att Louis är så pytteliten när man ser honom live! Och att han är så SÅ vacker! Jag... jag kan inte riktigt se det... Jag menar, jag ser att han är liten, liksom, smal... men inte yttepytte. Och vacker, jag ser ingen skillnad från bilder, han är alltid vacker. (rumpa-lår-rumpa-lår-rumpa-lår-rumpa-lår!!)
  • Shit, jag har så jäkla kul!! Jag är så GLAD att jag köpte dessa biljetter!! YAAAAY!
  • Nej nej nej nej nej nej!? Vad faaaan! Var detta sista låten?!? Nej nej nej nej nej! Neeeeeej!? Neeeeej!! Neeeeej!!
  • Okej. Det är lugnt. Det är lugnt. Jag kommer att vara här imorgon igen. Jag har fortfarande tid att njuta av dem. Puh!
Japp. Det var konsert 1, det. Sedan vandrade vi hem i Solnanatten, jag och min partner in crime, Jenny. Tog en baconburgare på Sibylla på Drottninggatan, innan vi linkade hem till det sunkiga - men billiga - hostelet i Gamla Stan.
 
Konsert 2. Sittplatser rätt högt upp i arenan. Tankarna:
  • Men... de hjälper bleknosade tjejer iväg från publikhavet konstant, och showen har inte ens börjat än...?
  • Yaaaaaaay, där är de igen!! I LOVE YOOOOOUUU!!!!
  • Men åååh, de är så små så små! Jag ser dem knappt! :( Men oooh, har man sett på maken! Den där stora skärmen är SÅ nära mig! Yay! Heeej Louis, nu när jag kan se dig HELA tiden, är du min favvo igen! Jag hade en kort Liam-period igår, du vet, han var trots allt otrolig, men nu är jag helt din igen!!
  • Åh shit, det här är svårt! Ska jag titta på skärmarna - som nästan är som att titta på Youtube hemma, eller ska jag titta ner på scenen, där ni är som små leksaksgubbar som skuttar omkring? Dessa val! (Jag vet inte var jag tittade mest under konserten, men vad jag än valde tror jag det var det perfekta valet! Jag är SÅ nöjd!)
  • Louis Louis Louis!! I love you I love you I love you! Jag kan inte begripa hur jag inte kunde höra dig så här bra igår! Jag älskar din röst, älskar den älskar den älskar den!! 
  • Det är en aldrig sinande ström av utmattade tjejer som går eller blir burna iväg... Era stackare...! :(
  • Zayn verkar vara med oss lite mer idag. Det är bra.
  • Liam, I love your hip rolls!
  • Don't forget where you belong sjunger de nu! Toppen, jag älskar den här låten! Men, vad är det som visas på skärmen? På den där enorma skärmen, placerad i prinicip rakt framför mitt ansikte? Är det bilder och videoklipp från när alltid började? Fyra år gamla videos? Pytte-Niall, Pytte-Liam, alla är så pytte! Åh SHIT! Är det TÅRAR i mina ögon?! Men nej, SLUTA, jag visste inte ens vilka de här var för fyra år sedan! Inte ens för två år sedan! Sluta! Jag måste titta bort! Titta bort NU! Jag kan väl inte börja gråta heller?! Åh, jag tittar på skärmen igen. Åhh, de har kommit så långt, jag är så stolt över dem! Integråtaintegråtaingråta! Vad fan! Jag kan ju inte gråta heller! GAH! Damn you som kom på denna förfärliga idé!! *torkar bort en tår*
  • Louis I love you I love you I love you!!!
  • Alla jublar när Niall sjunger sin del i Little Things. Åh han ler och ser så glad ut. Fina fina Niall!
  • Åh shit, den där tjejen är ju HELT borta, de bär bort henne som en liten trasdocka bara. Åh, det där måste vara en vän till henne, hon pressar sig igenom publiken, bryr sig inte ett dugg om One Direction längre. Sliter nästan den där filten ur sjukvårdarens händer för att lägga över tjejen på golvet. Vilken vän! (Ja, de svimmande tjejerna bekymrade mig verkligen...!
  • Looouuuuiiiis!!!!!!
  • Jag älskar det här! Det är som en enda stor fest! Alla är så glada, jag älskar publiken! Det här är så fantastiskt! Jag älskar den här känslan av att vara helt omringad och uppfylld av musiken, det betyder allt för mig just här, just nu! Snälla snälla, låt det aldrig ta slut! Love it love it love it!!
  • Zayn tar en hög ton. Tack, Zayns röst, för att du existerar.
  • Ohh, en överraskning till oss, från deras band? Vad kan det vara? Hmm, det spelar något... Jag känner igen det... Oohh, it's ABBA! Ja, givetvis, vi är trots allt i ABBA-land. Okej, då kör vi: "I’ve been cheated by you since I don’t know when…” Glad att kunna hjälpa till med texten med tanke på att One Direction inte verkade ha en susning om hur texten gick...
  • Louis!! I love you!! I wanna blow kisses to your face on the screen!! I can’t, I’m a frikkin grownup! But I want to! I NEED TO! I can’t! I will! YOLO!! *slänger kyssar till skärmen framför mig och känner hur min själ gör volter av lycka*
  • Nej nej nej…. Best song ever!! Den här var så fantastisk igårkväll, men det är också den sista låten! Nej nej nej nejnejnej!
  • Neeeeeeeeej!!!! Det är sluuuuuuut!! Neeeeeeej!! Come back I love yooooouuuuuu!!! Neeeeeeeeej!! 
  • Jag kommer aldrig sluta vara ett fan! Det här var SÅ bra!! Jag är SÅ glad för att jag köpte biljetter till båda dagarna!!! Jag älskar dem! Jag gör det!! YAAY!! 
..... och det var det.
 
Sen vandrade vi genom Solnanatten igen, jag och Jenny, denna gång ackompanjerade av Veronica. Vilken fantastisk kväll, vilka fantastiska dagar, vilken fantastisk själavård att vara på vift med vänner i tre dagar och se One Direction i två dagar.
 
Post konsert-depressionen är inte så svår som jag hade förväntat mig. Det beror antagligen på att konserterna inte drabbade mig så hårt som jag hade förväntat mig - tack och lov får man väl kanske säga. Orka kära ner sig mer än man redan har gjort liksom... Men fantastiskt, det var det. Och nu är detta inlägg slut! Grattis till dig för att du har engagerat dig i min lycka! :)