sisu

Jag börjar kunna andas igen

Kategori: Allmänt

Det har funnits perioder då jag har suttit på en stol vid spisen och rört runt i middagsgrytan med en Eskil vid bröstet och en liten Lilja som vill kramas. Robert lämnade oss tidigt på måndagmorgnarna och kom inte hem förrän på fredageftermiddagen. Han fanns 15 mil bort i fem dagar i sträck och jag hade hjärtklappning av stressen. 
 
Det har funnits perioder, efter att vi "flyttade ihop igen", då jag har stått med Liljas lilla hand i min, och söndergråten Eskil på höften, stirrandes ut genom vardagsrumsfönstret, i väntan på att Robert ska komma hem från jobbet. När han blev synlig, långt bort på gångstigen vid biblioteket, var det första gången sedan morgonen som jag kunde dra ett riktigt djupt andetag.
 
Det har funnits perioder då Robert vid middagen har sagt "Är det okej om jag åker till gymmet efter maten?" och jag har fått hjärtklappning, tunnelseende och nästan slängt mig ner på golvet och klamrat fast mig runt hans ben, för att en kväll med efter-middagen-disk, tandborstning, och nattning av tre barn har känts som en för mig övermäktig uppgift. 
 
Det har även funnits perioder då en kvällspromenad på ica har tett sig som en lugn och stilla månskenspromenad, alldeles ensam, på en strand på Bahamas. 
 
Men det är bättre nu. Jag är inte gjord för att ha småbarn tror jag. Eller så är de arma små småbarnen inte gjorda för att ha mig. 
 
För det har nämligen funnits stunder då jag har önskat mig bort. Långt bort. Länge. Till en strand på Bahamas på riktigt. Jag har känt att ´Nu sticker jag. Nu! NU pallar jag inte mer, jag drar! Robert kan få följa med om han vill, men om han hellre vill ta hand om barnen, så får han det. Jag stannar iallafall inte en sekund till.´
 
Och då har jag känt mig som den mest misslyckade mamman i världen. Sedan ger jag mig ut på föräldraforum och vräker ur mig hela min föräldraångest och kommer tillbaka en timme senare och förväntar mig glåpord och ruttna tomater men möts av FÖRSTÅELSE. 
 
Ja, det har hänt att jag har suttit och gråtit framför min dator. För att vänner eller helt okända människor har förstått! För att de har tagit mina känslor och min skam och mina tårar och härbärgerat dem och gett dem tillbaka igen, försiktigt inslagna i respekt och mjuka trösteord. 
 
Människor är fantastiska. Tack till alla ni som vet med er att ni har burit mig när jag har brutit ihop. Ni är värda allt gott i världen! 
 
Och livet är fantastiskt. Att det faktiskt händer saker i ens liv. Att det utvecklas. Att ens barn växer och blir större. Att det finns stunder som jag kan stå och diska alldeles ensam utan att bli störd en enda gång. Att jag kan ta en entimmespromenad, flera gånger i veckan och inte känna att jag lämnar Robert med ett kvällskaos. Att det finns lördagar som jag kan spendera i soffan med att göra ingenting en stund, för att barnen faktiskt är upptagna på sina håll. 
 
Och det är nu jag känner det. Att jag börjar kunna andas igen. Jag kan dra djupa andetag även när jag är ensam hemma med alla tre barnen. Jag inte bara håller näsan över vattenytan klockan halv åtta en tisdagkväll när Robert är iväg på tv-kväll hos polaren, utan jag faktiskt kan njuta av våra tre små underverk. Simma långa sträckor och njuta, göra volter och stå på stranden en stund, om vi ska fortsätta tala i vatten-metaforer. Barnen gör som jag säger. Visst bråkar de, visst blir det tjafs och skrik och skvaller och ibland måste jag bli arg. Men. De är självgående och vill medverka och kvällarna är något att njuta av istället för att alldeles för många gånger på en dag längta efter när-barnen-har-somnat.
 
Jag kan andas igen! Jag börjar bli mig själv igen! Jag har varit mamma så länge, men nu börjar jag hitta mig igen. Jag kan nästan jämföra det med att jag har levt i en puppa de senaste tio åren, men nu när minstingen är 3 år, så känner jag att... jomen, att de där vackra vackra vingarna liksom börjar söka sig ut ur puppan.
 
Nu när jag skriver detta låter det som att det är NU jag vill till Bahamas. Det är NU jag vill finna mig SJÄLV igen, veckla ut mina skimrande vingar och flyga iväg, men... nej. Det är NU jag känner att jag vill stanna. Jag vill inte längre fly. Det börjar finnas balans och harmoni i mitt familjeliv igen. Och jag är så tacksam över att dessa dagar blir fler och fler. Man måste kunna andas för att ha ett liv. Jag har haft svårt för det. Ibland svårt att ta emot hjälp, eftersom andnöden ändå kommer att komma tillbaka förr eller senare. Det har inte känts värt det.
 
Men jag kan dra fler och fler djupa andetag nu. Jag kan andas igen, i mitt alldeles egna liv, med min alldelels egna familj kan jag äntligen andas igen, och jag är så tacksam över det! 
 
 
 
 

Promenader...

Kategori: Allmänt

Fördelen med att förlägga sina entimmes kvällspromenader längs 70-vägen västerut, det är att man slipper gå i skogen. Japp, ni hörde rätt, att man SLIPPER gå där. Jag gillar inte att gå i skogen. Det är tyst och dunkelt och stilla och murrigt och jag blir helt stressad av det. Dessutom kan man råka möta någon och då måste man säga hej och det är ju rena döden för någon som är lätt socialt musslifierad som jag! Har man extra otur möter man dessutom kanske en granne eller någon man "känner" litegranna, och då blir det extra jobbigt, för då måste man snabbt som fanken besluta om situationen kräver att man ska stanna och prata, eller ska man tvärtom inte stanna och prata, är det så att man bör säga hej och gå vidare, men om man bara pinnar på kanske grannen tycker att man är dum och otrevlig, och det vill man ju inte, och så vidare... Ja ni hör ju! Bara massa hemskheter med att promenera i skogen!
 
Så vad är då nackdelen med att gå på promenad längs 70-vägen västerut? Jo, mina vänner, det hjälper Internet mig med att förklara. Det är nämligen detta:
 
"i hate it when you're walking along and you suddenly become really self-conscious about the way you are walking so you concentrate on walking normally and you end up like"
 
 
Och det hände mig idag! I kid you not! Herregud, det var så jobbigt! Jag upplevde exakt det som står i texten, och så började jag gå normalt, tänkte jag mig att jag skulle göra iallafall, vilket slutade med att jag antagligen gick som i gifen härovan, vilket fick mig att tänka på gifen+texten till, vilket fick mig att absolut inte kunna låta bli att flina stort som något slags bya-original och det var hemskt, förstår ni mig?! Det var hemskt! Att gå alldeles ensam längs en bilväg där det kör förbi bilar med jämna mellanrum, medan man går där och flinar, på gränsen till gapskrattar för att man tänker på en grej man såg på nätet som beskriver vad man upplever precis just nu...
 
Traumatiskt, vill jag nästan hävda! 
 
Men. Måste jag välja tar jag 70-vägen nästa gång iallafall. Jag ska bara försöka mini-lobotomera mig så att jag glömmer just den här gifen. För antagligen kommer själva selfconciousnesset hända mig igen... och igen... och igen....