sisu

 

En gång läste jag en bok om en kvinna som hade någon slags cancer i magen. Jag minns otroligt lite kring detaljerna, och hittar inte boken på en snabb googling, men om jag minns rätt så ville hon inte gå med på vanlig behandling, utan ville ge sig själv chansen att bli frisk på egen hand.

 

Hon gjorde detta genom att dels skratta mycket, hyrde hem roliga filmer och serier för att få släppa loss så mycket endorfiner som möjligt och dels investerade hon massor av tid och pengar i terapi, då hon visste med sig att hon hade mycket i det mentala bagaget att släpa runt på, och att det i sin tur hade risk att skapa ohälsa inom oss människor.

 

Hon jobbade stenhårt med att gå igenom alla sina minnen och trauman och verkligen lyfta på varenda liten sten hon kunde hitta, för att plocka upp och plocka sönder allt elände hon bar runt på dag efter dag - och det hjälpte. Hon blev frisk, tumören krympte och försvann och hon kunde bli friskförklarad, enbart av att ha helat sig själv genom att ta itu med sina sorger och besvär.

 

Nu är ju detta rätt så extremt, och skulle jag få någon slags allvarlig sjukdom skulle jag inte våga strunta i vår västerländska vård (även om jag tror att vården vi har i Sverige lämnar mycket kvar att önska, till själsvård sett...) MEN jag skulle även göra allt jag kunde för att HJÄLPA TILL med mitt eget läkande. Bland annat försöka mig på det hon har gjort.

 

Och för att liksom försöka ha lite framförhållning - varför inte försöka med en bit redan nu? Skratta gör jag redan, dock kan nog alla människor skratta mer än de gör, men jag tänker mest på det där med att riva upp allt trauma, all bitterhet, all sorg, och ta itu med!

 

Därför kommer här en del saker jag grämer mig över, vissa saker hände för en herrans massa år sedan, men är fortfarande något jag tänker på alltför ofta för att det ska anses sunt, tycker jag. Jag kan inte bara uttala det rakt ut i tomma intet hemma i mitt eget kök, utan det måste tas emot av någon. Ni får bli dem, om ni vill. Som jag har sagt förut, det är inte jättekul innehåll här just nu, men ögonlock existerar. Use them.

 

Vissa saker kommer jag beskriva nedan, medan andra saker har jag redan tagit upp, med min pratmänniska, och see and behold, jag har kunnat släppa det sedan dess, och om det inte är alldeles utomvärdsligt fantastiskt, så säg! Behöver inte adderas till min lista. De är pratade om och lagda bakom mig. Halleluja!

 

Så, here we go. Satans jävla skitsaker som har hänt, som jag tror ligger och gror i något svart hål inom mig, som jag vill kräka ur mig för att slippa risken att bli fysiskt sjuk av det!

 

 

- När jag skulle på mitt första ultraljud med Lilja i magen, var jag i v. 17 eller något sådant, och jag var sjukt nervös. Jag hade mått dåligt hela graviditeten, inte fysiskt, men psykiskt, för jag kände på mig att något var fel. Jag visste inte VAD det var som var fel, så det jag var oroad för var att jag skulle få missfall, bebisen skulle dö, inget skulle gå bra, sorg sorg sorg.

 

Bitterhet 1 i detta faktum: Jag upplevde aldrig att någon trodde på mig. Jag förstår att jag blev jobbig till slut för jag kunde inte släppa det utan tjatade nog om det en hel del, men jag mådde verkligen SKIT. Det var som allt í min kropp skrek till mig "HALLÅÅÅ... NÅGOT ÄR FEL! NÅGOT! FÖRSTÅR DU INTE??" och det skrek så högt att jag inte visste vad jag skulle göra av ångesten det orsakade, det enda jag kunde göra var att prata om det, tills jag insåg att det bästa var att hålla truten och gå själv med min oro för jag blev tröttsam. Och det ville jag ju såklart inte vara.

 

Men så då låg jag då där  på britsen i det mörka lilla rummet, och den sura griniga barnmorskan förstod på något vis hur nervös jag var, och frågade mig på ett otroligt surt sätt "Men hur många barn tror du man hittar fel på vid ultraljud??"

 

"Inte så många...?" fick jag fram med nervös-darrig röst.

 

"Näe, just det!" sade hon och satte igång att ultraljuda.

 

Hittade inga fel alls. Inte ett enda. Klappade sig själv mentalt på axeln för att ha haft rätt mot den lilla förstföderskan som låg livrädd på britsen och hade väntat sig det värsta.

 

Men joke's on YOU, förbannade jävla ragata, för om DU hade tittat bättre, alternativt om er jävla ultraljudsmaskin hade varit bättre, då hade du SETT, små deformerade fötter och ben på det lilla liv som växte i min mage!! Satans jävla kärringjävel!!! 

 

Hade vi dessutom haft en kristallkula hade vi kunnat tala om för dig att barnet i min mage skulle visa sig ha en utvecklingsstörning och skulle aldrig kunna få kognitiva förmågor som sträcker sig förbi cirka 4 år!

 

En mammas magkänsla är inget man ska ta lätt på! Fråga vilken mamma som helst, som efter sorg och elände visade sig ha rätt, ibland med lyckosam utgång, ibland med livslång sorg´som slutdestination.

 

Bitterhet 2 som typ har med detta att göra, men även lite tangerar att inte ta en mammas oro på allvar:  

Kring vecka 30 tog jag flertalet gånger upp med min barnmorska på MVC att jag hade ont, och jag förklarade på vilket sätt, och att jag var tvungen att andas mig igenom det, osv osv.

 

"Det är bara foglossning." var hennes svar.

 

Tantjävel. Det var det inte, det var förlossningsvärkar. Jävla idiot. Ta ditt jävla jobb på allvar! Ta dina mammor på allvar när de beskriver symtomen!!!!

 

(Åkte in till sjukhuset i v. 33 förlossning i full gång, men de lyckades stoppa det)

 

- Nästa bitterhet är en av de värsta jag har. Den som plågar mig mest, antagligen för att det inte var jag själv som fick lida i slutändan, utan mitt barn.

 

Eskil. Detta lilla barn som skrek och skrek och skrek och skrek så att nära och kära till slut inte orkade vara i samma rum som honom. Nej. Jag förstår det. Jag var KONSTANT i samma rum som honom. Jag vet hur ni kände. Det var outhärdligt. Jag minns fortfarande julafton 2007, alla satt i vardagsrummet och åt julmat och hade det gemytligt, jag gömde mig i köket med min gaphals till son. Där satt han och jag på kökssoffan och lyssnade på pratet och skrattet ett par rum bort, och jag ville bara gråta, alternativt ta honom och försvinna iväg någonstans där vi inte var jobbiga.

 

En enda gång hade jag velat få tanken "Men ta barnet till doktorn kanske? Något måste ju vara fel, som han skriker."

 

Men tydligen lyckades varken jag eller Robert få det in i våra tröga små skallar. Jag hade fullt upp med Lilja och hennes ortoped- och habiliteringsbesök och kramper (som hon hade, 2 st då Eskil var liten, oro, oro, oro) och att bära runt på en förtvivlad Eskil. Robert hade fullt upp med att flytta, byta jobb och jobba (vi flyttade från Virserum till Ljungby när Eskil var 4 månader), det verkade inte finnas plats för rationella tankar.

 

Till slut lyckasdes jag ändå ta honom till en doktor, jag tror att han var 8-9 månader. Mjölkproteinallergi.

 

Han blev en helt annan unge efter att jag slutade ge honom mjölk.

 

Jag är så förbannat jävla bitter och arg och ledsen över att det skulle ta all den här tiden, så ni anar inte. Jag får så ONT i hjärtat när jag tänker på hur han måste ha lidit! Jag orkade inte vara mamma under denna tid, jag zonade ut, checkade ut, ville bara försvinna, jag bar och bar, klappade rumpa och klappade rumpa och panikade över hans panik.

 

Jag är så ledsen över hur hans första år var. Så fruktansvärt ledsen och jag vill bara gråta när jag tänker på det. Enda trösten jag har är att jag iallafall tog hand om honom. Han må ha haft konstant ont men jag var iallafall hos honom, kanske inte alltid helt mentalt, men alltid fysiskt.

 

En annan ledsen och stor bitterhet jag har är att jag har lyssnat på andras ord om hur barn är och ska vara. Jag lyssnade på folks åsikter (folk har väldigt mycket åsikter) och jag tog dessa ord som sanningar. Jag ångrar så bittert att jag inte lyssnade på mig själv, på mina instinkter, på MINA BARN.

 

Jag ångrar att jag slutade helamma Lilja när hon var 6,5 månader. Jag slutade helamma henne, och vi klev istället in i ett 8 månaders långt helvete med att få i ungen mat. HON VAR INTE REDO FÖR MAT!

 

Jag ångrar att jag tillät mig sluta amma henne helt när folk runt omkring tyckte att hon var för stor.

 

Jag ångrar att jag gick på lögnen om att "alla barn tycker om att vara ensamma i sina rum" för jag försökte tvinga in Eskil där och blev sjukt frustrerad när han vägrade, och bara ville vara med mig. Jag önskar att jag hade orkat ge honom av mig, så att han slapp kämpa för att få mig!

 

JAG ÅNGRAR ATT JAG INTE HAR LYSSNAT PÅ MIG SJÄLV OCH MINA BARN!

 

Om det ska bli min enda sak att ge mina barn när de får barn, så är det "Lyssna enbart på dig själv!" Det är så jävla viktigt!!!! Ingens åsikt betyder NÅGOT, om det är något som känns direkt FEL, när det handlar om att vara förälder!!

 

Jag är så satans arg för att jag har lyssnat på andras åsikter och följt dem, MOT mitt sunda förnuft! Så mycket tårar det hade kunnat spara, tårar från mina barn då och tårar från mig nu.

 

FÖRLÅT, mina älskade barn, förlåt!! Det går inte att göra ogjort, men jag hoppas att jag inte har sabbat er uppväxt helt.

 

....ja, det var nog allt. Jag hade skrivit mycket mer, men det blev för detaljerat... Jag bestämde mig för att hålla det lite mer avskalat. Det får räcka så.

 

Jag hoppas att det här hjälpte. Att jag kan släppa tanken på att ha varit en urkass mamma till Eskil, och att jag kan släppa tanken på att jag inte blev lyssnad på när jag var gravid med Lilja.

 

(Mira då? undrar ni kanske? Tack för undringen, men nej, med Mira var allt fint. Hon var en enkel unge och det jag ville göra som kanske inte var vad folk rekommenderade, gjorde jag iallafal. Dessutom hörde jag inte lika många "goda råd". Jävligt befriande.)