sisu

Jag behöver gå till graven

Kategori: Allmänt

1) Jag har en hemlig blogg. En blogg där jag skriver av mig allt jag behöver få ur mig men som jag inte vill att någon ska läsa.
 
Jag skrev ett inlägg i den bloggen idag. Och sedan skrev jag ett till. Och det tänker jag publicera här.
 
Det är därför det börjar lite underligt, men tänk då, att med "föregående inlägg" pratar jag alltså om ett inlägg ni aldrig har läst.
 
2) Intressant att föregående inlägg i DENNA blogg handlar om att jag måste gråta. Dock tänkte jag då att allt kanske handlar om Lilja och inte om min barndom, vilket det ju verkar göra ändå, men att jag iallafall tänkte mig att gråtandet äntligen behöver komma igång. Intressant.
 
3) Om du som läser det jag skriver nedan, känner ett behov av att säga "JAG SADE JU DET!!!" till mig efter att ha läst klart, var vänlig skriv det på en lapp istället, så många gånger som your teeny tiny little heart desires, och sedan viker du ihop lappen, sju gånger, för mer än sju gånger går inget att vika, och sedan äter du upp lappen ELLER så bränner den under inte några som helst ockulta former, utan det går bra att bara lägga den i grillen när ni ska grilla en bit aubergine.
 
4) Jag har börjat i KBT. Jag går och pratar med en människa på vuxenpsyk här i stan och det är lika jävla magiskt som de andra gångerna jag har varit tvungen att prata med prat-människor. Alla borde gå i terapi! Det är fantastiskt!
 
Tack på förhand.
 
Här kommer inlägget:
 
 
 
Okej, fun fact - jag hade nog behövt skriva mer i föregående inlägg men jag chickened out och lät bli. Min kurator säger att jag är jätteduktig på att stanna kvar i ångesten när jag pratar om skit jag egentligen inte vågar prata om, men nu när jag sitter i min ensamhet och skriver var det tydligen alltför lätt att banga och bara avsluta inlägget och posta och backa ut.
 
Men joke´s on myself - för nu öppnade jag upp ett nytt inlägg för nu ska jag fan stanna kvar i eländet!
 
Jag sade, till andra och till mig själv, för många år sedan, när mamma och pappa hade dött, att jag inte behövde gå till nån grav, vare sig det var tätt efter begravningen, eller om det var all helgona-afton eller whenever. "Om man vill hedra någon och saknar någon, varför ska man behöva nån jädra grav, det räcker väl att man minns och hedrar inom sig, i sitt hjärta, kanske tänder ett ljus hemma i vardagsrummet i något hörn?"
 
Så sade jag, så tyckte jag. Dels för att jag, de facto, bor 40 mil från mina föräldrars grav och det är tyvärr inte smidigt att bara åka dit en sväng och tända ett ljus, MEN, hej ångest, komsi komsi och stanna hos mig nu så att jag kan fight you off!!, och dels för att jag alltid har tyckt illa om allt som ska ske tvångsmässigt samtidigt, som att tända det där jävla ljuset just på alla helgona, eller äta den där jävla skinkan just på julafton eller ge den där förbannade jävla blomman bara för att det råkar ha gått 2 veckor in i februari. Jag är anti sånt, och det var en anledning. MEN. Även dels för att jag tror (tror! Jag vet faktiskt inte... men jag TROR...) att det är för att jag liksom har försökt undvika sorgen. För jag har inte tänt ett jävla litet ljus hemma heller. Jag har inte tänt något lite ljus what so ever för mina föräldrars skull.
 
Jag borde nog ha gjort det.
 
Jag flydde nog litegranna. Ifrån sorgen. Och ifrån känslorna, de där som jag nu måste stanna kvar i och känna, trots att det känns som att mitt hjärta kommer dunka sig ut ur bröstkorgen och att jag eventuellt kommer gråta ur mig alla tarmar i kroppen, och att eventuellt svimmar jag, om jag inte reser mig upp och viftar lite med armarna så att jag får mer syre.
 
Andas andas andas.
 
Än så länge, nu medan jag skriver, kommer inga tårar, och hjärtat håller sig lugnt. Men troligtvis och förhoppningsvis kommer allt våga visa sig och komma fram och komma ut hos kuratorn nästa gång jag går dit.
 
Jag har varit hos henne, min prat-människa tre gånger hittills, och jag har alltid gråtit där och jag har alltid gått ut därifrån lite lättare varje gång. Jag märker skillnader på mig själv också, på mitt beteende, saker och ting känns liksom enklare, jag undviker inte saker medvetet och omedvetet på samma vis längre.
 
Att ta sig till graven och tända ett ljus, och dessutom få dit en gravsten för mamma. Jag har verkligenverkligenverkligen undvikit detta... Hur får jag ur mig detta, utan att vara vid graven?? Jag VILL, men det är inte helt smidigt. Jag ska upp till Stockholm på konsert, om FEM månader. Räcker det, liksom? Eller ska jag ta någon slags soul-searching-resa helt på egen hand innan dess kanske? Ta en helg ensammen i mina hemtrakter? Vandra omkring i Solna som en osalig ande som söker något slags closure? Vandra upp på Backvägen, gå vid Kullaberg, vandra på gräsmattan vid vår balkong? Jag har alltid velat plinga på i lägenheten jag växte upp i, och presentera mig som tidigare hyresgäst och be om att få komma in och titta runt. Kan man göra sånt?
 
Jag tar mig en promenad upp på den lilla grusvägen med Friends Arena i ryggen, som inte låg där när jag var liten, kanske svänga vänster efter övergånsstället, och kika på bästisens gamla hus. Kanske fortsätta mot Hagalund, där min mamma jobbade. Hon var kokerska på ett dagis (för så hette det då) och så så väldigt uppskattad. Jag gick dit ibland och var med mamma på jobbet. Jag skulle kunna gå där och minnas hennes trakter, så att säga.
 
Ångesten är här nu. Det är som en dov gong-gong som vibrerar i kroppen. Och så tårarna. Förstås. Alltid tårarna. De som jag har så lätt för att släppa fram när det är "enkla" saker, som sorgliga filmer eller när någon säger något fint om mina barn, men när det är på riktigt, när det är tårar på allvar, då vill jag inte veta av dem, de måste bort, iväg, grävas ner djupt eller slängas i en sjö med betongklumpar kring fötterna.
 
Men tårarna får rinna den här gången. Gong-gongen får vibrera. Yrseln får vara här, och om jag bara andas så vet jag att jag kommer överleva.
 
Jag borde gå vidare. För från mammas Hagalund är det bara ett stenkast till kyrkogården. Lustigt hur det kan bli.
 
Jag behöver gå vidare. Ut från mammas jobb, förbi alla höghus och ner till platsen där mamma, pappa och farmor ligger begravda. Och farfar, som jag aldrig hann träffa, för han dog när pappa var bara 12 år. Undrar hur pappa tog sig igenom det. Om han gjorde det.
 
Jag behöver komma med ljus till graven och jag behöver tända dem. Jag behöver lägga en sten där, en som är mammas. För en gång blev jag uppringd av en vän till mamma som undrade om de kunde få lägga en sten där, för de ville att även hennes namn skulle få synas vid graven. För hon står inte med på stenen som är farfars familjegrav. Jag vet inte varför. Om hon inte FÅR ristas in under pappa och farmor och farfar eller om jag bara inte såg till att få det gjort.
 
Jag minns inte vad jag svarade. Om jag sade att "Men det är klart att jag ordnar en sten!" eller om jag sade att de kunde få ordna en, men jag tror inte det ligger någon sten där än. Så det var nog jag som skulle ordna dit en.
 
För jag ville verkligen ordna en sten. Verkligen. Om inte för mammas skull, så får att jag tycker att det hade varit roligt att pyssla ihop en fin sten som fick visa att det ligger en människa till där, inte bara familjen Pettersson som har blodsband, utan även Maija Pettersson, maka till Hans.
 
Men hon fick ingen sten, min lilla mamma. Jag fick inte ändan ur att ordna en.
 
Min lilla mamma. Jag har aldrig tänkt de orden förut. Eller för all del sagt dem. Däremot har jag sagt det om pappa, många gånger. Min lilla pappa som inte hade det så lätt. Min lilla pappa som mådde dåligt. Min lilla pappa som ville så väl.
 
Men mamma fick aldrig de ömma tankarna från mig. För hon var dum och jag tyckte inte om henne och jag vet att alkoholism är en sjukdom men barnet jag var och barnet jag fortfarande har i mig kan för sitt liv inte begripa hur någon kan sätta alkoholen före sitt eget barn på det viset hon gjorde gång på gång på gång.
 
Hon var aldrig "min lilla" mamma. Hon var bara mamma. Jag visste, och förstod här, och anade där, att hon inte heller hade haft det så lätt. Men hon fick aldrig mitt medlidande. Hon var bara dum. För hon borde ha varit tusen gånger mer mamma än hon var men det var hon inte, hon klarade inte av det. Så hon var aldrig lilla mamma. Hon var bara dumma mamma.

Att jag faktiskt ser på henne som lilla mamma nu är ett jävla framsteg. Och lite chockad är jag, för det kom lite plötsligt. Jag har alltid bara varit arg när jag har tänkt på henne. Eller likgiltig. Att jag nu känner några slags ömma känslor, det borde ju vara en bra sak, tänker jag.
 
Jag har gråtit medan jag skrivit detta om lilla mamma, och ångesten är fortfarande kvar i mig, som något slags fladdrande inuti, som liksom löser upp konturerna kring mig och gör att det känns som att jag ska ramla omkull. Men jag kämpar på, med min prat-människas ord i bakhuvudet stannar jag kvar här och tar mig igenom det och banne mig om jag inte kommer känna mig jävligt stolt efteråt.
 
Jag behöver göra allt jag vet att jag behöver göra, men inte har vågat. Jag ska göra det om det så innebär att jag sitter på en kyrkogård och fulgråter så att snoret sprutar. För jag har gråtit hos prat-människan och gick starkare därifrån och jag har gråtit nu och nog fan ska jag klara av att gråta på kyrkogården också.
 
Sjukt läskigt. Men jag kommer klara det.
 
Nu har jag skrivit klart. Orden är lugna för denna gång, de har fått komma ut, vartenda ett som ville hamna här i bloggen har fått lägga sig tillrätta. Ångesten är över. Jag tog mig igenom den. Jag backade inte, jag kringelikrokade mig inte förbi den och jag rusade igenom den som ett godståg, utan jag gick stadigt, steg för steg, igenom den och ÅH vad mina andetag är lätta nu.
 
 
 
 

Att våga gråta - på riktigt

Kategori: Allmänt

När Lilja var på väg att födas för tidigt har jag inget minne av att jag kände någon oro. Jag grät inte, eller funderade på framtiden eller förbannade någon otur eller så. Jag bara gillade läget och knatade på. När jag såg blodet var vi på väg till ett kalas och jag kunde inte begripa varför vi skulle behöva ta oss in till sjukhuset istället för att sitta i en soffa och äta tårta.
 
När droppet var satt och jag var sängliggandes och neopersonalen kom till oss och berättade om kuvöser, sonder, värmebäddar och långtidsvistelse på sjukhuset lyssnade jag och tog in allt de sade, men jag tror inte att jag hanterade det så mycket. Jag bara... lyssnade. Hörde vad de hade att berätta och stoppade in all info i födas-för-tidigt-rummet i min hjärna. Tänkte inte så mycket mer på det.
 
Jag var aldrig orolig eller rädd, inga såna, "sårbara" känslor. Jag var dock arg. På den där plastbaljan som stod i mitt rum och blängde på mig och jag minns att jag tänkte att vårt lilla barn ändå aldrig skulle få ligga i den, utan skulle bli bortforslad till akutrum och neo direkt efter födseln, så den fula plastsaken på plåtben kunde ta sina jävla vita volanger och stoppa upp någonstans.
 
Hon föddes dock inte för tidigt. Hon föddes i rätt tid, två dagar efter att jag slutade äta värkstillande medicin.
 
Fötterna var sneda, det såg jag direkt. Sedan låg jag med mitt barn på bröstet och tittade på henne och tänkte att så här ser inte nyfödda barn ut. Var är mitt nyfödda barn som jag har väntat på? Det här är inte rätt. Hon ser inte rätt ut.
 
Sedan följde, som de flesta av er säkert vet vid det här laget, veckor, månader och år av redressering av fötter, och habiliteringsbesök och jobb, jobb och jobb med sjukgymnast och logoped, och regelbundna besök hos barnneurolog för att försöka ta reda på vad som felades mitt barn.
 
Jag var inte ledsen då. Jag var inte arg. Jag var inte trött. Jag körde på, mentalt och fysiskt, ibland utan det stöd jag skulle behövt av min andra hälft, men som han inte var kapabel att ge då. Sistnämnda är genomgånget och förlåtet vid det här laget.
 
Bilresorna till sjukvården var långa och min lilla unge började hata det. Jag kände hennes smärta och ångest och jag kände antagligen av min egen, men jag tryckte undan allt. För vad hade alternativet varit? Att skita i allt? Strunta i att åka till sjukhuset och habiliteringen, strunta i läkartider, strunta i att jobba med hennes fysik och språk? Näe. Har man fött ett litet barn får man fan se till att ta hand om det. Gråter hon? Trösta henne. Har hon ont? Blås bort det onda.Hatar hon de timslånga bilresorna? Åk ändå.
 
Går din själ sönder av att ta hand om hennes? Ignorera!!
 
Sedan blev hon äldre och äldre. De fysiska bekymren minskade, de psykiska omständigheterna blev mer framträdande. Min egen uppväxt präglade mitt föräldraskap, vilket i korta ordalag betydde "Ge allt av dig själv till dina barn, och har du inte mer att ge, ge lite till!"
 
Lillebror föddes, lillasyster föddes. Min förstfödda blev mer och mer krävande. Det hände saker som fick mig att gå sönder inombords. Jag sökte hjälp på habiliteringen, som hänvisade mig till socialförvaltningen, som avskrev ärendet på grunderna att jag och R är goda, resursrika föräldrar, kapabla till att se till att våra barn inte lider.
 
Men. VI led ju. Vi då, vårt lidande? Vem tar hand om oss när det rasar runt oss? Ja, vi är goda resursrika föräldrar, men vi behövde hjälp, till oss, för att i nästa led kunna ta hand om våra barn. Särskilt behövde jag hjälp. Jag höll på att förlora mig själv. Vi sträckte ut våra händer till instanser som besitter mer hjälp än vad vi hade, men fick nej.
 
Vi vände oss till LSS istället, önskade mer avlastning. Det fick vi, under en period, då läget var som mest kritiskt.
 
Ett par månader sedan drogs den in. Jag förlorade fler och fler bitar av mig själv. Bokstavligt talat. Minnet. Jag började glömma saker, glömma mejl jag hade skickat på jobbet, konversationer jag hade haft. Jag förlorade min vakna tid, för jag sov bort all tid jag hade. Jag gick och lade mig dödstrött, vaknade dödstrött. Jag kunde aldrig sova nog mycket.
 
Vi överklagade LSS-beslutet, försökte förklara att vi behöver mer lugn hemma, att få komma ikapp oss, att få andas bara lite till innan vardagen blev vad den var förut, försökte förklara att jag inte mådde bra
 
Vi fick nej igen och igen. Vi har maxmängd av avlastning, det finns inte en minut till att ge oss. (Och betänk, att det aldrig någonsin känns bra att önska mer avlastningstid för sitt barn, för det känns alltid som att man med näbbar och klor försöker kasta ifrån sig sitt barn men hela tiden får henne i famnen igen. Så det var inte bara kampen mot instanserna, utan även kampen mot det egna urdåliga samvetet för att man försökte göra det bästa för sig och sin familj.)
 
Sedan blev jag sjukskriven. Halvtid. Och jag fick antidepressiv medicin utskriven.
 
Jag tror att det hade räckt med mer avlastning.
 
Men de pengar som inte kunde tas ur en pott, fick vackert tas ur en annan. Och vips hade ytterligare en mamma till barn med funktionshinder blivit sjukskriven för utmattning. Härlig statistik där...
 
Jag var sjukskriven i 3 månader. Enades med doktorn om att avsluta sjukskrivningen till sommaren och istället vara semesterledig.
 
Det var det dummaste jag någonsin har gjort. Jag minns inte mycket av den sommaren. Den gick åt till att återhämta sig och förbereda sig för att gå upp till ordinarie arbetstid igen. Vidrigt.
 
Nu har det gått över ett år och jag har börjat i KBT-terapi på vuxenpsykiatrin. Hittills, på ett första samtal, har vi konstaterat att jag gråter lätt, men när det gäller att gråta över sånt jag är ledsen över på riktigt är jävligt svårt. Jag har väldigt nära till känslor, både skratt och gråt, men gråten får inte komma för djupt inifrån mig själv. Då känns det stort och läskigt och skrämmande och jag trycker undan det.
 
Och det var det detta inlägg var tänkt att handla om, men bakgrundshistorian blev längre än slutsatsen. För slutsatsen är att jag idag har insett att jag behöver gråta över Lilja. Jag behöver gråta över att vi har en tjej som mer och mer förstår att hon inte är som alla andra, och som inte har vänskapsrelationer som småsyskonen har. Jag behöver gråta åt faktumet att småsyskonen tar hem kompisar eller åker hem till kompisar medan L är hemma med oss. Det är inte jag som lider av att ha henne nära längre, det är hon som lider över att bara ha mig nära.
 
Jag behöver gråta över att hennes fötter aldrig blir riktigt bra, att hon klagar över smärta i den "dåliga foten" och att hennes läkare inte tar oss och sjukgymnasten på allvar och vägrar skriva ut en skena till L att ha på natten.
 
Jag behöver gråta över att hur duktig och social hon än är kommer jag alltid att oroa mig över att hon ska råka ut för illvilliga människor. Hon kommer alltid att behöva hjälp och hur ska jag kunna veta att det är rätt sorts människor där för att hjälpa henne???
 
En vacker dag kommer jag och R dö. Alla vi som älskar henne kommer en dag att dö. Vem ska då finnas där för L och se till att hon har det bra? Hon kommer inte kunna ta hand om sig själv som hennes småsyskon kommer kunna. Hur ska hennes boende se ut? Hur ska hennes fritid se ut? Kommer hon ha ett liv med mening?!?! Eller kommer hon bara hamna i förvaring???? Min sorg över allt detta är så stor att jag är rädd över att släppa fram den!
 
Jag var en gång bitter och arg över "Varför just vi?", men jag har insett att de svarta känslorna runt det är ändrade, och nu är det ljusare, men sorgsna känslor av "Varför just hon?". Varför skulle just hon födas med en utvecklingsstörning? Varför skulle just hon ha en haltande impulskontroll, så att hon gör saker som är fel och sedan blir så ledsen över det? Varför skulle just hon bli så himla social och älska människor så mycket, men alltför ofta bli FÖR intensiv, så att människor inte orkar med henne? Mitt hjärta brister när jag tänker på hennes glädje när hon får kalla människor för sin kompis, för den glädjen vill jag aldrig någonsin ska kunna försvinna!! 
 
Under så många år var det som att mitt hjärta var helt avstängt, och det enda som om möjligt fick plats, var ilska och trötthet. Nu öppnas mitt hjärta mer och mer, och sorg flödar in, men den måste flöda ut också, annars sprängs jag inifrån!
 
Intressanta fakta är att jag sökte hjälp på vuxenpsyk för att jag tänkte att jag behövde reda upp min barndom. Men tänk om det är så att det är hela alltet med L som är orsaken till min återhållna gråt och utmattning...?
 
Jag har tänkt att jag har mycket saker i min uppväxt som behöver få komma upp till ytan, tittas på och petas på, och sedan begravas igen, men jag vet inte. Kanske inte?
 
Vi får se. Jag ska tillbaka och KBT-prata nästa vecka. Vi får se hur den resan blir.
 
Hittills när jag har varit hos prat-människor har det varit alldeles fantastiskt, och jag har kommit till fantastiska resultat, jag kan inte tänka mig att detta kommer bli sämre. Jag måste dock våga öppna upp, ordentligt.
 
 

Liljas fötter

Kategori: Allmänt

Liljas fötter, tolv år senare känns de som en evighetshistoria. Men kanske kanske är vi klara nu. Vi får se. Blir det inte bra efter operationen hon gjorde nu i maj blir det steloperation av högerfoten. Hoppas inte.
 
Jag var med henne under operationen den 11 maj i år. Jag har varit med på alla hennes andra operationer och sövningar och inte påverkats alls känslomässigt. Jag har varit den där "lugna, coola" mamman som alla sköterskor på ortopedklinikerna i Västervik och Linköping berömde mig för under Liljas första, värsta, fot-år. Jag var alltid den lugna mamman, hon som inte grät när hon såg sin lilla flickas kämp mot de stora doktorhänderna, hon som inte blev skärrad för något, hon som lugnt smekte sin lilla dotters kind medan hon droppade i sockerlösning i den ledsna lilla munnen för att läkarnas tänjande av hennes fötter skulle göra ett uns mindre ont.
 
Och de hade rätt. Jag var den lugna, coola mamman. Det var jag. Det var som att jag gick in i något slags omvårdnadsläge, något slags koll-på-allt-läge när livet med Lilja startade. När hon föddes med sneda fötter till exempel. Mona nickar och står bredvid 8 timmar senare, nyförlöst, medan läkare gipsar de små benen. Mona helt oberörd. Lilja måste till sjukhuset en eller flera gånger per vecka, Mona packar in sig och Lilja i bilen och kör. Lilja skriker i bilen för hon börjar koppla ihop bilåkning med sjukhus och ont, men Mona kör. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Lite som en robot. Bara en gång minns jag att känslorna tog överhanden och jag grät. Det var när jag hade åkt 16 mil med en skrikande Lilja, tagit henne till ortopeden som tog bort gipset, bände och vred hennes fötter och gipsade dem, och Lilja hade just lugnat sig när vi satte oss i bilen för att åka de 16 milen hem igen - och sedan började hon skrika igen. Då var jag tvungen att parkera bilen strax utanför Linköping och gråta en stund.
 
Sedan torkade jag tårarna och körde hem. Lilja skrek hela vägen.
 
Och sedan har det ju varit ett gäng operationer av de små fötterna. Sövning av Lilja för undersökningar av den lilla hjärnan för att se varför hon inte var riktigt som de andra barnen. Blodprov, sjukgymnastbesök, läkarbesök efter misstänkta epilepsianfall. Jag har varit lugn, sansad och hållt huvudet kallt. En gång packade jag in Lilja och en nyfödd Eskil i bilen och åkte 11 mil till Västervik för att sedan bli hemskickade igen. Jag minns inte ens vad anledningen var. Halsfluss med uttorkning eller de där misstänkta epilepsianfallen. Nåt var det. Minnena liksom blandas ihop så här 8-9 år senare.
 
Men jag har hållt mig cool. Jag har inte tyckt att det har varit så jobbigt. Jag har VELAT vara med Lilja vid operationerna, och inte riktigt förstått när Robert har tyckt att det har varit obehagligt att se Lilja på operationsbordet, försvinna bort under sin mask med sovluft. Jag har gått på större delen av Liljas sjukhusbesök, för att det inte har påverkat mig, för att jag har velat ha kontroll, och så såklart för att jag har varit föräldraledig mer än Robert har varit. Men på det stora hela, jag har inte lidit av det. Jag har velat vara där.
 
Och åren har gått. År tenderar ju att göra det.
 
Idag var jag på sjukhuset med Lilja för att ta bort det gips hon har haft på högerfoten i 5 veckor. Och medan jag står där bredvid hennes stol, och tittar på när sjuksköterska tar fram den lilla men väldigt högljudda sågen för att såga upp gipset så kommer minnena över mig som en flodvåg. Inte en jättestor flodvåg, men ändock en flodvåg. Minnen av en liten liten Lilja på en stor stor sjukhusbrits i bara blöja och tröja kommer över mig, hon hålls fast av två till tre personer, medan hennes gips sågas up. Jag mindes plötsligt hennes skrik, och hur ledsen hon kunde vara och hur olyckligt hon kunde gråta. Jag mindes mig själv som 24-årig nybliven mamma med beskyddarinstinkter rasandes inom mig, men som jag tryckte undan fort som tusan, hur jag lutade mig fram mot Lilja och kysste hennes panna om och om igen medan jag viskade att det inte är någon fara, att det är snart över snart över snart över. Jag byggde upp någon slags vägg, mellan mig själv och känslostormarna. Inte gråta, inte vara rädd, inte påverkas, helst inte behöva någon. Jag finns här för dig gumman, ingen fara, mamma är här, snart ska jag krama dig, snart får du vara i min famn igen.
 
Jag drog några djupa andetag, på Ortopedmottagningen i Växjö, 35 år gammal, medan jag försökte le mot min fantastiska tjej som var så spänd på att få bort gipset, och jag hade just lugnat mig, när tången kom fram. Tången, den där liksom, bändtången, som fungerar som en tvärtom-tång på något vis. Man sätter den i sprickan man just har sågat upp, och sedan bänder man upp gipset. Minnena, minnena, minnena! Plötsligt såg jag Lilja 2 veckor, Lilja 2 månader, Lilja 6 månader, få sitt vita, tunga kalkgips uppbänt, jag mindes dofterna av gipset och sjukhus, jag mindes ljudet av gips som bryts upp och vadd innanför gipset som trasas sönder, jag minns SÅ VÄL doften av små svettiga bebisfötter som äntligen får andas en stund innan de ska paketeras in igen. Jag minns hur runda hennes små fötter var, hur hon sparkade sig ut ur sina gips, både planerat och icke-planerat, hennes mjuka små ben, och hur jag led för henne när hon gipsades om och om och om igen. Det kändes som att det var år 2004 igen och jag var en ledsen nybliven mamma med mjölkstinna bröst och trött huvud, som for mellan hem och sjukhus medan jag försökte hålla bort alla tecken på att inte riktigt orka.
 
Jag mindes plötsligt när en sjuksköterska kom med en balja vatten att tvätta av foten med, hur lycklig jag var när jag fick bada Lilja som liten bebis, hur bökigt det var att tvätta av henne under blöjbytena hemma och samtidigt låta bli att skvätta vatten på gipset. Jag mindes den enorma lycko- och tacksamhetskänslan i att kunna bada sitt eget barn utan att tänka på gips, och jag mindes avundsjukan och de svarta känslorna jag kände när jag tänkte på alla som badade sina barn i baljor och badkar som om det vore en självklarhet. Jag mindes hur arg jag blev, och fortfarande lite blir ibland, på folk som köper söta pyttesmå skor till sina nyfödda barn, därför att det för mig var en onåbar önskedröm att få se mitt barns fötter fria, inte instängda i något. För mig var det galenskap att stänga in de små fötterna, för alla andra var det bara gulligt. Jag var ledsen, arg och en aning avundsjuk.
 
Jag badade min vackra lilla bebis i den där vita baljan med doftfria tvålbubblor på ortopedmottagningen i Linköping och samtidigt som jag log åt hur ljuvligt det var att få se henne njuta av det varma vattnet, så tryckte jag undan gråten som ville fram, över att vi bara kunde få dessa fina stunder i ett sterilt rum på ett sjukhus alldeles för många mil hemifrån. Jag ville gråta när jag tog upp henne ur badet, jag ville gråta när jag lindade in henne i landstingets handdukar, jag ville gråta när jag torkade de små små tårna på de små runda fötterna. Jag ville ta mitt lilla barn och springa därifrån, jag ville låta henne njuta av att känna sig helt fri, som alla andra barn får.
 
Men jag svalde gråten, pressade undan tårarna och stannade såklart kvar på sjukhuset. Sedan hjälpte jag till att hålla i henne medan doktorn bände och vred de vackra små fötterna för att sedan linda in dem i gips.
 
Mycket gråt har antagligen pressats undan genom åren. Mycket sorg och mycket känslor av att vara ensam i det hela. Det blev rätt tydligt idag.