Jag är inne i en ledsam period nu... en period då allt vår älskade dotter gör (nästan!!) tröttar ut mig så oerhört... det är ett ständigt gnäll, skrik, skäll och sursursurande på henne just nu och jag orkar inte med det... Jag känner mig som en otacksam människa som inte orkar med henne, som en lat mamma som funderar på mer avlastning och en räkmackemorsa som vet att jag får mer avlastning och fritids om jag bara knäpper med fingrarna. Jag jämför mig och vår situation med de som har det likadant eller värre, men INTE har LSS-beslut och alltså inte kan knäppa med fingrarna för att få utökad avlastning. De då? Ska jag, som bara har vår (i andras ögon) söta lilla L som alltid är så glad och positiv och nyfiken och social, dumpa av henne på andra människor bara för att jag kan, medan andra sliter och kämpar med sina normalstörda-men-ändå-krävande barn?

Men jag är så trött på att alltid vara på helspänn för att hon inte ska ge lillebror en smäll, alltid krampaktigt hålla uppe en glad fasad hemma så att hon kanske blir avlurad sin surhet (funkar aldrig), så in i vassen trött på att få hem en sur och grinig och skrikig dotter från skola/fritids. För att inte tala om hur trött jag är på att känna "Om det inte hade varit för henne... så hade vår familj varit perfekt..."

Jag och Eskil spelade Fia med knuff häromdagen. Flera gånger, och han hajar verkligen grejen. Han har till och med kommit till det stadiet då han inte ens behöver räkna pluttarna på tärningen, utan han ser på tärningen vilken siffra det gäller. Vi spelade och spelade och det var så sjuuukt roligt! Då och då tänkte jag på hur det hade varit om även L hade varit med... och då sjönk mitt humör. För det hade inte varit roligt. Det hade enbart varit en kamp, en stunds träning, en lektion. Inga spel vi spelar hemma kan vi göra för att det är roligt, utan det är alltid för att L ska träna på siffror, L ska träna på bokstäver, L ska träna på former.... Och det är aldrig roligt, bara skrik och bråk och L förstår inte men det gör E och hon blir arg och han blir slagen och jag blir ledsen och det blir kaos.

Det är HEMSKT att tänka att familjen är mer harmonisk utan ett av barnen i barnaskaran... det är sanningen, men det är likförbannat hemskt...! =(

Hon är en underbar tjej, det är hon. Det är bara det att just nu.... just nu klarar jag inte många steg utanför bekvämlighetsboxen, minsta steg utanför den hon tar, så säger det PANG och mitt psyke darrar. Det är så hemskt påfrestande att aldrig kunna slappna av hemma...! =(