Ibland engagerar saker mig. Riktiga saker, seriösa saker. Saker som är fel i samhället.
Ibland inte dock. Oftast inte.
Oftast undviker jag samhällsdebatter och kör strutsmetoden när saker blir för jobbiga. Ursäkta, jag vet att man borde bry sig, mycket mer än jag gör, om sin omgivning. Men. Näe.
Men ibland då alltså. Ibland vet ni, så vänder vinden och tuppen gal.
Ibland, sådär en gång på tusen, blossar det upp större eller mindre saker som faktiskt berör mig. Faktiskt.
Och med engagerar menar jag att det griper tag i mig, plötsligt, hårt, mycket och aggressivt, som en jävla Katlahand i min arm, ruskar runt mig, slänger ner mig i en rännsten och får mig att gråta av frustration över världens orättvisa.
Och nu i mellandagarna drabbades jag av ett sånt där en-på-tusen-engagemang.
Jag fick nys om det, jag kände mig ledsen, och sedan skrollade jag vidare - för givetvis var det på Internet jag blev varse det, Internetnörd som jag är.
Sedan såg jag mera info om det. Och så mera. Sedan såg jag ursprunget till det hela, det poppade upp mer och mer information, bland allt annat tittade runt på, bland alla kattungar och yogaposer och humorbilder och vackra klänningar och söta popstjärnor. Och det liksom... Det gick inte att "bara känna sig lite ledsen" för det längre. Det var där, mitt framför mig. Klart och tydligt, på denna webbsida, i telefonen, som låg i min hand, såg jag gång på gång på gång samma sak, och hur mycket jag än praktiserar strutsmetoden på saker som får mig att må dåligt, liksom gick det inte. Det var där! Det var verkligt! Det var en katastrof som hade hänt, en verklig sak, som hade skett för en verklig människa, och anledningen var så sjuk, så orättvis, så frustrerande och jag såg hur fler och fler blev arga, och ledsna och engagerade.
Så jag blev engagerad. Där, mitt i min julledighet, som jag spenderade i lugn och ro, med god mat och fina julklappar, med lugnt och skönt umgänge med familj och vänner, kunde jag på en webbsida läsa, att långt bort, i ett annat land, för bara några dagar sedan, hade en ung människa valt att avsluta sitt liv, på grund av att de människor som SKA vara viktigast i ett barns liv, inte respekterade och accepterade vem denna människa var.
Och det grep tag i mig. Så hårt! Jag kan inte riktigt förklara hur jag egentligen kände, och jag kan absolut inte beskriva VARFÖR det berörde - och berör mig - så hårt, men sanningen är att jag har gråtit då jag har läst om detta barn, som inte längre finns i livet. Jag har gråtit då jag har läst brev från denna person, jag har gråtit då jag har läst andras reaktioner på detta hemska.
Jag har mått jättedåligt. Lite sådär i tysthet. För det känns som en sak som de flesta i min närhet inte alls kan, eller känner för att engagera sig i, och därför inte förstå min reaktion. Jag förstår inte heller riktigt min reaktion, mer än än att jag läser om ytterligare en sak som skadar min tro på mänskligheten, men djupt berörd är jag ändå.
Och så blir jag så jävla förbannad! Sorgsen djupt in i själen, det blir jag, och förbannad, jag vet inte vilken känsla som känns mest. Jag vet inte exakt vad det är som gör mig så ledsen och arg, men jag tror att i detta fall är det religion som gör det. Helt uppenbart är det vanligt jävla sunt förnuft som saknas, antagligen råder total torka av det hos föräldrarna, men mycket är det nog religion som spelar in.
Så här va.
Det handlar om Leelah Alcorn, från Ohio, USA. Hon var 17 år gammal, när hon bestämde sig för att livet var alldeles för tungt att leva, och klev ut framför en lastbil tidigt på morgonen den 28 december 2014. Det är nyss. En vecka sedan. Detta har nyss hänt. Mitt under julfirande och nyårsplanering tog en ung person sitt liv.
Hon hade skrivit ett långt brev, ett suicide note, förprogrammerat att publiceras på en webbsida, efter sitt suicid. Jag kommer att publicera brevet här nedan. Jag hade tänkt översätta det till svenska för dem av er som inte är så säkra på engelska, men hejdade mig för jag insåg att det antagligen finns ett samband i att ni som inte är så säkra på engelska, nog inte heller är så intresserade av att läsa brevet. Rätta mig MYCKET GÄRNA om jag har fel, så ska jag med glädje översätta det!
Kortfattat, för jag känner att det här inlägget blir långt, så valde Leelah att ta sitt liv, för att hon föddes som pojke, men var flicka, och detta kunde hennes föräldrar inte acceptera. Leelah hade vetat detta sedan hon var 4 år, och när hon var 14, förstod hon för första gången vad det handlade om, och blev oerhört lättad. hon berättade för hennes föräldrar - som inte öppnade sin famn för henne, inte sade "Jaha, jamen så kan det ju bli ibland, kom hit och kramas, älskade barn, vi stöttar dig självklart på varje steg av din väg", inte respekterade hennes ord och känslor, utan sade helt kallt att det bara var en fas, att hon hade fel, att hon aldrig skulle bli en ficka, att "God doesn´t make mistakes".
Leelah mådde dåligt, och med sin kristna tro i ryggen, tog föräldrarna henne till en terapeut - partisk, då det var en terapeut som delade deras tro! - som förklarade för henne att det hon kände var fel, och att hon var självisk som kände som hon gjorde.
Lång historia ännu kortare, Leelah såg ingen utväg. Kände inget stöd, särskilt inte hos de som BORDE vara viktigast i en människas liv, sina föräldrar. De vägrade se henne som flicka, vägrade kalla henne för annat än hennes dopnamn Joshua, och vägrade acceptera att hon ville genomgå könskorrigering. De tog henne ur skolan, tog hennes mobil och dator - isolerade henne. Fem månader sedan "blev hon utsläppt", men insåg att många av de hon trodde var hennes vänner, inte längre fanns kvar.
Hoppet om ett liv värt att leva var borta, hoppet om att få vänner och att få känna kärlek. Hon behövde flytta hemifrån, behövde pengar för skola, och pengar för könskorrigering (som hennes föräldrar vägrade att stå för), hon såg inget hopp om ett gott liv, och för varje dag blev allt värre, och inte bättre som det ju ofta sägs (kanske syftade hon på "It gets better", vet inte...)
Så hon tog sitt liv.
På Facebook senare samma dag skrev hennes mamma "My sweet 16 year old son Joshua Ryan Alcorn went home to heaven this morning. He was out for a early morning walk and was hit by a truck."
Ser ni. Alltså, SER NI?! Inte ens efter Leelahs död, kunde hennes mor respektera att hon inte såg sig som pojke, utan flicka, att hon hade valt ett annat namn som passade till det kön hon tillhörde, inte ens anledningen till att hon inte längre finns i livet, nämns av hennes mor! Hon kliver runt på hennes eget barns identitet, med smutsiga stövlar, utan att blinka! Varför!? För att deras RELIGION inte tycker att det är okej, att inse att man har fötts in i fel kön! För att de inte kunde acceptera och respektera sitt eget barn! För att kyrkan och bibeln hade större inverkan på deras liv, än VAD DERAS BARN GICK IGENOM!!
Och det är en av de sjukaste sakerna som finns, det är anledningen till att jag ibland tappar hoppet om mänskligheten, när ens egen FÖRÄLDER, den person som har tagit hand om dig, som har gett dig varma kläder och mat på bordet, den som har sett till att du finns i deras liv, den som SKA skydda dig med ALLT DEN ÄGER OCH HAR, helt enkelt tar ett steg tillbaka, lämnar dig ensam med mer eller mindre förvirrande känslor, och säger att DET DU KÄNNER ÄR FEL.
Som jag skrev tidigiare, jag vet inte riktigt vad det är som gör mig mest arg. Jag vill inte skylla idiotbeteende på religion, jag vill verkligen inte det! Det KAN vara vanlig jävla dåligt föräldraskap också. Men av allt att döma, så har tyvärr religionen mycket att göra med dessa föräldrars handskande av detta, och det gör mig SÅ! JÄVLA! LEDSEN!
Det ska inte vara så! Man ska inte behandla sitt barn så!
Jag kan begripa att det kan vara svårt att förstå!
Jag kan begripa att det kan vara svårt att processa!
Jag verkligen haja att det känns närapå omöjligt att förstå att den lilla pojke man alltid har haft, förklarar att han inte ÄR pojke, utan flicka.
Men det är här någonstans man bör kliva IFRÅN vad man själv känner, man bör blunda och hålla för öronen för vad gammal vana, vad kyrkan och bibeln och präster och församlingen anser, man bör stänga ute VÄRLDEN, och se SITT BARN. Lyssna till sitt barn, höra sitt barns ord, dess känslor, förstå hur livet ser ut för ens eget barn! INGET ANNAT ÄR OKEJ! Det är DITT BARN! Det finns inget, ABSOLUT INGET, som rättfärdigar en förälder att trampa på sitt eget barns verklighet!!
...det finns SÅ mycket mer jag vill säga om detta, SÅ mycket mer ord från andra, fakta om detta, foton på Leelah, så mycket mer detaljer jag vill tillägga... Men det blir för långt, för mycket. Jag avslutar här. Med bilden nedan.
Förälder - respektera och älska ditt barn, på det sättet ditt barn behöver det! Det är din förbannade jävla skyldighet!
Leelahs suicide note:
If you are reading this, it means that I have committed suicide and obviously failed to delete this post from my queue.
Please don’t be sad, it’s for the better. The life I would’ve lived isn’t worth living in… because I’m transgender. I could go into detail explaining why I feel that way, but this note is probably going to be lengthy enough as it is. To put it simply, I feel like a girl trapped in a boy’s body, and I’ve felt that way ever since I was 4. I never knew there was a word for that feeling, nor was it possible for a boy to become a girl, so I never told anyone and I just continued to do traditionally ‘boyish’ things to try to fit in.
When I was 14, I learned what transgender meant and cried of happiness. After 10 years of confusion I finally understood who I was. I immediately told my mom, and she reacted extremely negatively, telling me that it was a phase, that I would never truly be a girl, that God doesn’t make mistakes, that I am wrong. If you are reading this, parents, please don’t tell this to your kids. Even if you are Christian or are against transgender people don’t ever say that to someone, especially your kid. That won’t do anything but make them hate them self. That’s exactly what it did to me.
My mom started taking me to a therapist, but would only take me to christian therapists, (who were all very biased) so I never actually got the therapy I needed to cure me of my depression. I only got more Christians telling me that I was selfish and wrong and that I should look to God for help.
When I was 16 I realized that my parents would never come around, and that I would have to wait until I was 18 to start any sort of transitioning treatment, which absolutely broke my heart. The longer you wait, the harder it is to transition. I felt hopeless, that I was just going to look like a man in drag for the rest of my life. On my 16th birthday, when I didn’t receive consent from my parents to start transitioning, I cried myself to sleep.
I formed a sort of a ‘f*** you’ attitude towards my parents and came out as gay at school, thinking that maybe if I eased into coming out as trans it would be less of a shock. Although the reaction from my friends was positive, my parents were pissed. They felt like I was attacking their image, and that I was an embarrassment to them. They wanted me to be their perfect little straight christian boy, and that’s obviously not what I wanted.
So they took me out of public school, took away my laptop and phone, and forbid me of getting on any sort of social media, completely isolating me from my friends. This was probably the part of my life when I was the most depressed, and I’m surprised I didn’t kill myself. I was completely alone for 5 months. No friends, no support, no love. Just my parent’s disappointment and the cruelty of loneliness.
At the end of the school year, my parents finally came around and gave me my phone and let me back on social media. I was excited, I finally had my friends back. They were extremely excited to see me and talk to me, but only at first. Eventually they realized they didn’t actually give a s**t about me, and I felt even lonelier than I did before. The only friends I thought I had only liked me because they saw me five times a week.
After a summer of having almost no friends plus the weight of having to think about college, save money for moving out, keep my grades up, go to church each week and feel like s**t because everyone there is against everything I live for, I have decided I’ve had enough. I’m never going to transition successfully, even when I move out. I’m never going to be happy with the way I look or sound. I’m never going to have enough friends to satisfy me. I’m never going to have enough love to satisfy me. I’m never going to find a man who loves me. I’m never going to be happy. Either I live the rest of my life as a lonely man who wishes he were a woman or I live my life as a lonelier woman who hates herself. There’s no winning. There’s no way out. I’m sad enough already, I don’t need my life to get any worse. People say ‘it gets better’ but that isn’t true in my case. It gets worse. Each day I get worse.
That’s the gist of it, that’s why I feel like killing myself. Sorry if that’s not a good enough reason for you, it’s good enough for me. As for my will, I want 100% of the things that I legally own to be sold and the money (plus my money in the bank) to be given to trans civil rights movements and support groups, I don’t give a s**t which one. The only way I will rest in peace is if one day transgender people aren’t treated the way I was, they’re treated like humans, with valid feelings and human rights. Gender needs to be taught about in schools, the earlier the better. My death needs to mean something. My death needs to be counted in the number of transgender people who commit suicide this year. I want someone to look at that number and say ‘that’s f***ed up’ and fix it. Fix society. Please.
Goodbye,
(Leelah) Josh Alcorn
sara säger:
Tack för att du skrev detta, det ger mig lite hopp om att det finns människor som bryr sig i den annars så hårda världen. Tårarna rann när jag läste men efteråt så tyckte jag att det blev lite ljusare runt mig trots det tragiska brevet!
Du är klok som en bok!