sisu

När har man failat som förälder?

Kategori: Allmänt

Ibland frågar jag mig hur pass dålig förälder man måste vara för att fucka upp sina barn så illa att det följer dem ända upp i vuxen ålder. Jag menar, barn är sjukt förlåtande, det är ett faktum. De ger sina föräldrar chans efter chans, för det är på något vis inpräntat i barn, att föräldrar, det är viktiga grejer. Föräldrar är värda alla chanser i världen i alldeles för många barns ögon. Sårar de dig, skadar de dig, gör de dig ledsen och förvirrad, så bara bit ihop och kom över det, för det är dina föräldrar och du älskar dem, vare sig du vill det eller inte. Ibland förstår du inte ens att de har sårat dig och att du är med om saker ett barn aldrig ska behöva vara med om. Du bara anpassar dig efter rådande omständigheter och tänker att, jaha, är det så här det är att vara med i en familj? Ok, då kör vi på det. 
 
Så ibland frågar jag mig, hur pass dålig förälder måste man vara, för att det där förlåtandet liksom ska börja sjunga på sista versenMan lyfter på locket till chans-lådan, och där ligger det bara några få chanser och skräpar. De börjar faktiskt ta slut. På riktigt. Man börjar liksom förstå att... Näe. I helvete heller. Så här ska inte ett liv vara. Mitt liv borde ha blivit bättre än så här. Jag är värd mer. 
 
Hur jävla illa har man skött sin föräldraroll då
 
När ens barn vandrar omkring i en souveniraffär och ser en mugg med texten "Världens bästa mamma" och inte känner minsta lilla impuls att vilja köpa den till sin egen mammaEller när man hör uttrycket "Borta bra men hemma bäst" och inte alls kan relatera - för hemma är inte bäst. Borta är bäst. Vem kan någonsin tycka att hemma är bäst? 
 
Har man liksom failat då? 
 
Har man klarat sin föräldraroll då? Har man lyckats? Har man lyckats ge sitt barn den där trygga, varma tillvaron, som jag antar att alla föräldrar vill skapa när ett litet liv ligger tryggt och växer i en mage
 
Nej. 
 
Antagligen inte.
 
Man lyckades nog inte så himla bra, när barnet man satte till världen blev så präglad av sin egen barndom, att hon som förälder själv vänder ut och in på sig själv för att finnas där för sina barn, för att alltid bekräfta dem, för att de aldrig aldrig någonsin ska känna sig så förtvivlat övergivna och ointressanta som man själv kände sig under sin uppväxt. 
 
När det barn man antagligen älskade, men antagligen behandlade helt fel, börjar gå i samtalsterapi som vuxen, för att bland annat begripa varför hon aldrig aldrig känner att hon kan ge sina barn allt det de är värda, varför hon är fruktansvärt förfärlligt livrädd för att ens egna älskade barn ska känna sig så i vägen som hon själv gjorde som liten. 
 
Jag är i en ond cirkel, säger min terapeut. Mina barn behöver mig, kräver mig, slåss om mig, och jag ger dem därför av mig, och ger och ger och ger, och de tar och tar och tar, och jag försöker lyssna på alla tre samtidigt och försöker prata med alla tre samtidigt och försöker bekräfta dem konstant konstant, för jag är så fruktansvärt förfärligt livrädd att de en enda minsta sekund ska känna att de är ointressanta för mig. Så som mina föräldrar fick mig att känna.
 
Och ibland orkar jag inte. Ibland är gränsen nådd, säcken som all min uppmärksamhet och bekräftelse ligger i har tömts. Då drar jag mig undan, jag låser in mig, försvinner från deras "Mamma mamma!" och kramar och önskemål om att sitta i knät, för jag känner att mina älskade barn äter upp mig, utifrån och inifrån och från alla håll och kanter och det går inte att känna så. Man går liksom sönder då. 
 
Så jag gömmer mig.
 
Och sedan äter jag upp mig själv. Jag slår på mig själv, bråkar med mig själv och tittar anklagande på mig själv. För att jag drar mig undan från mina barn. För att jag beter mig precis som mina föräldrar gjorde med mig. För att mina fina fina ungar inte är värda en mamma som mig. För att de är värda en annan slags mamma, en kanske inte lika fucked up mamma. 
 
Men min terapeut säger att jag har fel. Att jag ger dem av mig, därför känner de att de kan ta av mig. Om och om och om igen. 
 
Hon säger att jag måste sluta ge, då kommer de att lugna sig, och sluta ta, sluta kräva, och jag kommer att orka vara en sån mamma som jag så hjärtans gärna vill vara. Som kan säga nej till mina barn, men som ändå alltid finns där när de behöver mig. En mamma som inte behöver gömma sig för sina barn. 
 
Men det är så fruktansvärt svårt. För när man spenderade sin barndom med att känna att man alltid kom i sista hand, aldrig var riktigt intressant, då växer man i mitt fall upp till en förälder som aldrig i hela jävla livet ska behandla sina barn som mina föräldrar behandlade mig. Då vill man ge allt. Även om man nästan bränner ut sig på kuppen. 
 
Och så växer man upp till en människa som sitter och gråter i ett samtalsrum och hickar fram "Jag förstår inte hur man kan behandla sitt barn så. Varför tyckte de inte att jag värd mer?".
 
Det är svårt, det är det. Jag kämpar. Jag tror att det blir bättre och bättre. Men jag känner fortfarande att jag har en liten, ledsen flicka inom mig, som frågar mig varför hon inte var värd mer. Och det gör jävligt ont att fundera på. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentera inlägget här: