Ja, det är våra barn det...! LäskeLäske är snorig och lite hostig och LillaBilla är snorig, hostig och lite febrig... (Och man får inte mobba mig för mitt missbruk av nördiga rim på mina barn!!)
Vi hade tänkt att spendera nyåret i Byhåla med tre andra barnfamiljer, men det sket sig, vi ville inte smitta ner de andra... vi är hemma ensamma istället, det kan ju vara rätt trevligt, det med.

Nu är amningen verkligen på väg att tona ut...! Tyvärr, eftersom det är först nu amningarna är 100% njutbara... Som det är nu, ligger Eskil vid bröstet, äter, tittar på mig med en tacksam blick, blundar, äter lugnt och metodiskt, tittar på mig igen, blundar, njuter, äter stilla och sen är han nöjd.
Amningarna när jag helammade var typ såhär: Eskil äter, släpper, skriker lite, äter igen, sätter i halsen, äter, stirrar ilsket på  mig, äter, blir halvt kvävd av utdrivningsreflexen, släpper med följd att det sprutar mjölk överallt, försöker äta igen, släpper igen eftersom det fortfarande sprutar med tryck i stil brandspruta, testar återigen att äta, lyckas, släpper och skriker, stirrar på mig irriterat, äter vidare tills han känner sig mätt. Sen rapade han pch spydde.

Jag ska inte säga att han inte spyr nu, för det gör han verkligen, av allt som är lösare än gröt och puré, men spyningarna känns något lättare att hantera eftersom de dels inte sker lika ofta, och man dels inte behöver sitta halvnaken och hantera dem. Det är rätt skönt att behålla tuttsen innanför tröjan hela dagarna...!

Men i fem månader helammade jag iallafall, och det är skönt... För tro mig, det var lite ångest när jag insåg att både han och jag blev gladade av att ge honom gröt istället...! Vad ska man välja liksom, en glad mamma och unge, eller att servera den åtråvärda bröstmjölken!?!
Nåja, jag kommer nog inte att amma honom lika länge som Lilja (16 månader) men jag är nöjd så som vi har det nu. Det väger rätt tungt!

Gott nytt år på er vänner!