sisu

När min pappa dog

Kategori: Allmänt

Sommaren 2002 städade jag på hotell. Det var ett härligt jobb, jag trivdes jättebra, bortsett från att sommaren 2002 KAN ha varit den varmaste jävla sommaren i mannaminne, och hotellet jag städade på var ett litet hotell mitt bland hus och plåttak i Gamla Stan, med små trånga rum under snedtak och noll airkondition.
 
Jag svettades mig igenom dagarna medan jag skrubbade femstjärniga toaletter, skakade linnedubbelpåslakan och moppade matsalens stora stengolv.
 
En dag träffade jag min vän Jessica över lunchen. Vi tog med oss våra små matlådor och satte oss på en trapp och såg ut över något vatten... det där vattnet där Vattenfestivalen brukade ha fyrverkerierna, om jag inte minns helt fel. Jag åt kall spaghetti med köttfärssås.
 
Plötsligt ringde min mobil. Jag minns inte vem det var som ringde. Kanske min bror P? Personen som ringde sade att min pappa ligger på sjukhus. Att han hade tagit bilen in själv till sjukhuset imorse och nu ligger på nån intensivvårdsavdelning. Tror jag. Eller så fick jag veta det där med bilen senare.
 
Jag minns inte så mycket egentligen. Mycket är liksom som en enda röra. Jag minns att Jessica hjälpte mig på något sätt, men jag minns inte hur, men jag vet att hon fick förlänga sin lunch för att hjälpa mig. Jag minns att min chef på hotellet var förstående när jag förklarade att jag inte kunde jobba mer den dagen, för att jag ville åka till min pappa på sjukhuset. "Självklart" sade hon när jag urskuldande förklarade att jag åtminstone hade gjort klart mitt pass innan lunchen och att det bara var eftermiddagspasset kvar "Självklart ska du inte komma hit nu, vi tar hand om dina rum. Åk till din pappa."
 
Jag minns att jag och Robert stod i hissen på väg upp till pappa och jag var tvungen att be honom hålla om mig, han stod en bit ifrån mig och såg lite handfallen ut. Jag var rädd och ledsen och behövde hans armar runt mig.
 
Sen kom vi in till pappa. Jag hade på mig en gulaktig manchesterkjol som jag inte har sett röken av sedan sommaren 2002. Det känns som att jag glömde den hos mamma någon gång efter detta, och sedan försvann den bland all hennes bråte, men jag vet inte. Jag saknade den kjolen länge och det grämer mig fortfarande lite att den är borta.
 
Sedan stod vi där, runt hans säng, på något slags IVA. Som sagt. Jag minns inte. Men jag vet att pappa log stort och sade att en av sköterskorna var jättetrevlig. Och att han hade någon slags ställning runt sig. Tror jag. Och jag undrade hur man kan ha ork till att upplysa sin familj om att personalen är "jättetrevlig" när man ligger och får intensivvård (och ska dö fem dagar senare, men det visste jag inte då). Han höll modet uppe. För vem vet jag inte. Kanske för oss, kanske för sig själv.
 
Jag hälsade på honom på kvällarna, efter jobbet. En dag hade han bett mig köpa med mig cigaretter. Jag var 22 år, med noll livserfarenhet och antagligen halvt i chock, så givetvis köpte jag med mig cigaretter. När jag kom in på hans rum tackade han för paketet och sade sedan med glimten i ögat "Hade du tänkt att jag skulle springa igång de här eller?" och jag bad om ursäkt tusen gånger om för att jag inte hade tänkt på att köpa med mig en tändare. Pappa sade att det inte gjorde något, men jag såg att han hade längtat efter den där cigaretten.
 
Hur som helst var det nog tur att jag inte hade köpt en tändare... Personalen hade nog blivit rätt arga om min pappa låg bland medicinsk utrustning och massa spännande gaser och blossade.
 
En annan kväll när jag kom till honom hade min bror berättat att pappa hade sovit mycket och min bror hade mest masserat hans fötter. Det var något jag aldrig hade kommit på själv att göra. När jag smög in till honom den där sommarkvällen i juli 2002 låg han och sov. Han pratade lite i sömnen, jag såg ett program på tv som handlade om det gyllene snittet, och jag masserade pappas fötter.
 
En kväll när jag kom till sjukhuset hade de flyttat på pappa. Han var inte längre på intensivvårdsavdelningen. Ingen av de jag frågade visste var han var. Jag gick därifrån för att själv leta rätt på pappa. Det var mitt under industrisemestern, avdelningar var stängda, klockan var runt sju på kvällen och jag kunde inte hitta honom.
 
Till slut hamnade jag rätt. Jag frågade en manlig sköterska om var Hans Pettersson låg. Han gav mig salsnummer och sängnummer.
 
Jag gick dit, glad över att äntligen ha hittat rätt.
 
Men jag stannade förvirrad i dörröppningen. För där, i rätt sal, i rätt säng - låg inte min pappa. Jag tittade flera gånger, på alla fyra patienter som låg i den salen, ingen av dem var han.
 
Jag gick tillbaka till sköterskan. Det visade sig att mannen i rätt sal och rätt säng var Hans Pettersson. Bara inte min Hans Pettersson.
 
Jag gav upp. Jag tänkte att jag åker hem, och kommer tillbaka imorgon. Att jag inte kan vandra runt här hela kvällen. Jag var slutkörd efter en tuff dag på hotellet och efter att ha tröstat min mamma i flera dagar.
 
Jag gav upp.
 
Sedan ändrade jag mig. Jag var på väg mot entrén när något fick mig att ändra mig.
 
Jag gick tillbaka och fortsatte leta. Det var tomt, tyst, öde. Bara jag som vandrade i korridor efter korridor.
 
Men jag hittade pappa.
 
Jag satt hos honom länge den kvällen. Till slut reste jag mig, kramade honom, sade hej då, och gick mot dörren. Pappa sade "Du... Sköt om dig." och jag tänkte att jag skulle gå tillbaka och ge en sista kram, men jag gjorde inte det. Tror jag. Men jag vet att pappa sade de orden.
 
Sen gick jag.
 
Den natten ringde telefonen. Jag låg bredvid min mamma i deras säng. Jag svarade och personen i telefonen ville prata med mamma. Jag minns att jag tänkte "Men de kan prata med mig. Jag är ju hans dotter." men jag gav telefonen till mamma.
 
"Det är inte sant. Det är inte sant. Det är inte sant." var allt mamma sade.
 
Sen är allt om möjligt ännu luddigare. Jag tror jag ringde Robert. Och min andra bror D. Och P antar jag. Jag vet inte.
 
Vi möttes på sjukhuset.
 
Jag tror att jag grät?
 
Och vi fick inte komma in till honom direkt och jag minns att jag undrade varför. Vi var ju där nu! Hans familj! Låt oss komma in till honom.
 
Det dröjde länge tror jag. Eller så var det efteråt vi dröjde oss kvar länge. Som sagt, jag minns inte mycket.
 
Jag kom in till pappa. Jag minns inte om jag var ensam eller om någon var med mig. Pappa låg still och hade så där gulaktig, vaxartad hud som man beskriver det i böcker. Och ett stort ärr uppifrån bröstet och ner under det vita lakanet som låg över honom. Jag tror att jag kramade honom. Och jag vet att jag pratade med honom. Jag vet inte vad jag sade, men jag minns att jag pratade och pratade och pratade. Och jag tror att jag grät mycket.
 
Kommande morgon ringde jag till mitt jobb, jag gissar att det var en lördag eller söndag, för min chef jobbade inte. Jag fick tag i någon receptionist istället, och talade om att min pappa hade dött och att jag inte kunde jobba just idag, och om hon kunde vara så vänlig och hälsa det till min chef, tacktack. Hon lät besvärad och tyckte att jag skulle ringa en annan person med mitt meddelande. Jag sade "Nej, det vill jag inte, det vill jag att du gör." Jag är fortfarande stolt över att jag stod upp för min rätt att be någon annan göra mig ett ärende i den situationen och jag är fortfarande förvånad över att någon kan be en person som just har förlorat sin förälder att ringa vidare. Förhoppningsvis uppfattade hon inte anledningen till min plötsliga frånvaro. Förhoppningvis.
 
Och sedan, just när man trodde att jag inte kunde minnas mindre, så är allt en total röra. Minns ingenting. Förutom att jag hade ett stadigt sikte på datumet för begravningen, sedan skulle allt kännas lite lättare. Och jag läste dödsannonser länge efter det och tänkte "Stackars satar... de har skiten framför sig...".
 
Begravningen var vidrig. Men mina vänner och deras föräldrar som var där betydde allt för mig den dagen. Och efter det lättade det faktiskt. Lite. Det tog flera år innan jag slutade tänka "Oj, det måste jag ringa pappa och fråga!" och liknande.
 
Nu har det gått 12 år. Och 10 år sedan mamma dog. Och det är något som vill fram i mig nu... jag har inte sörjt mina föräldrar så mycket. De hade nog inte ett så bra liv tror jag och jag har tyckt att det har varit skönt för dem att de fick dö. Det har liksom inte gjort mig så mycket. När jag fick samtalet om att min mamma hade dött var min första tanke "Men så skönt för henne!".
 
Men. Något måste ut. Jag känner det tydligt. Det går i vågor, men jag känner det. Jag har funderat på om jag ska hitta nån psykolog att prata med. Men tanken på det skrämmer. Jag orkar nog inte rota runt bland mina känslor än. Det känns tungt och läskigt. Utmattande.
 
Jag orkar inte vara utmattad.
 
Men jag har vänner. Vänner som kan lyssna.
 
Jag har insett att jag har fantastiskt fina vänner som med öppna famnar tar emot vartenda litet ord jag ger dem, och det kan jag göra helt i min egen takt. Känner jag en dag att att jag vill gråta eller sörja eller gröpa känslor ur kroppen med gaffel, så pyser jag ur mig ett par meningar, ett par minnen till dem, och då känns det bättre. Tills jag får gröpningskänsla nästa gång, då sitter de där framför sina skärmar i olika delar av landet och delar min smärta. (För jo, helt irrelevant här, men jo - man kan ha vänner man mest pratar med via en datorskärm, bara träffar någon eller några gånger per år.)
 
Och jag har den här bloggen. Det känns bra att skriva av mig här och veta att de som är intresserade läser, och de som inte orkar bry sig, de slipper. Det räcker, än så länge.
 
Tack för att just du läste.