sisu

How long will I love you?

Kategori: Allmänt

Hela mitt liv kommer jag att älska min äldsta dotter. Hela mitt liv kommer jag att älska mina två yngsta barn.
 
Ibland vacklar jag dock. Inte gällande de två yngsta. Men den äldsta.
 
Jag tror att min kärlek inte räcker till för den utmaning hon är. Att det liksom ska ta slut. Att hon ska vara sig själv såpass att jag tillslut ger upp. Går ifrån henne. Lämnar min roll som mamma.
 
Om vi fortsätter att uppfostra våra två yngsta och älska dem som vi gör, så tror jag att de kommer växa upp till två fantastiska människor, och jag kommer aldrig att vilja gå ifrån dem, utan alltid alltid vilja ha dem i min famn, kyssa deras pannor och krama halvt ihjäl dem.
 
Men min äldsta oroar mig. Jag blir så trött ibland och då blir jag så orolig. Jag vet, jag har bloggat om det förut, statusat på Facebook. Men detta är mitt sätt att ventilera och jag kan inte se att det är fel. Vill ni inte läsa, så sluta läs. Detta är mina känslor, och släpper man inte ut trollen i ljuset ligger de och gonar till sig och växer sig starkare och starkare.
 
Puttar jag ut dem i solen kanske de spricker. Eller så iallafall tas spänningen ur dem.
 
För det ÄR normalt att tveka på sina känslor! Det ÄR normalt att vackla! Det ÄR normalt att sörja, älta, varför-just-vi-snyfta och oroa sig för att man inte älskar det barnet lika mycket som de andra.
 
Det KÄNNS inte som att det är normalt, men det är det - för människor som har det som jag och människor som jobbar med de som har det som jag, tackar mig när jag kräker ur mig mina ord. De hör att deras tankar och känslor inte är unika eftersom jag säger exakt det de tänker. Jag är inte unik, eller någon förfärlig och hemsk människa. Inte heller är de unika, eller förfärliga och hemska människor. Visst finns det de som inte vacklar, som tycker att det är en gåva att ha fått ett barn med särskilda behov och som aldrig skulle byta bort sitt barns funktionshinder. Men tro mig - sådan är INTE jag och jag är inte ensam om detta.
 
Att ha ett barn med funktionshinder är inte en gåva! I mina ögon är det inte en gåva på nåt jävla vis! Det är en börda! Till 100 % en börda! Kunde jag göra min äldsta dotter normal så SKULLE JAG GÖRA DET UTAN ATT TVEKA!
 
För jag vill inte känna så här! Jag vill inte känna att vår familj är trasig, för det är exakt så jag känner! Jag skulle så hjärtans gärna vilja se ut över min fina familj och känna att den är perfekt! Men det är den inte! För vi har ett barn med mental ålder 5 år, som alltid kommer ha mental ålder 5 år, med allt vad det innebär. Jag vill inte ha det så. Jag är så ledsen över det, och jag är nere i en svacka just nu och det är tungt!
 
Svackan är dock inte djup. Men den är lång.
 
Jag har varit i min svacka i flera veckor nu, kanske månader. Det är som om min kropp känner att mitt äldsta barn ska börja frigöra sig. Hon fyller 10 i sommar. Hon ska börja sova hos kompisar, hon ska börja gå på disco, hon ska börja lyssna på musik och bli kär i sina idoler. Hon ska vilja ha en kram av mamma, men ibland ska hon tycka att mamma är pinsam.
 
Det är inte så. Mitt äldsta barn, som ska börja frigöra sig, vill fortfarande sitta i mitt knä, sova bredvid mig i sängen, hon slår mig fortfarande i frustration när jag inte förstår henne, och hon ritar fortfarande på möbler. Det är som att min biologiska klocka börjar backa ifrån henne, för det är så det ska vara. Men hon är kvar hos mig, och jag känner mig instängd.
 
Jag lever inte för mina barn, inte för något av dem. Jag är inte den sortens mamma. Mina barn är fantastiska (såklart) men jag vill ha ett liv som är så mycket mer än att bara fokusera på barn. Men just nu är mitt liv mycket barn, mycket det äldsta, och jag känner mig litegranna... kvävd? Ledsen? Kanske lite överrumplad? Jag är inte gjord för att ha ett barn som aldrig kommer att bli självständigt och det gör mig så sorgsen att det blev just så här. Att just JAG fick detta flickebarn. Det gör mig ledsen och jag undrar över syftet. Vad tänkte ödet?
 
Och så, ibland vacklar jag. När jag är arg på ödet. Ibland skapar min hjärna hemska scener. Otänkbara scener, sådant man inte får tänka. Jag ser framför mig att huset brinner och jag måste rädda alla barnen. Och jag tänker mig att... att... att jag väljer att rädda henne sist. Att jag medvetet väljer henne sist. Det är som någon slags skräckblandad sorg som får mig att tänka detta, utan att jag behöver jobba särskilt mycket för det. Jag bara ser det framför mig, min hjärna skapar tankarna själv. Det är hemska tankar, men samtidigt tror jag att jag BEHÖVER få tänka så här. Jag BEHÖVER få ventilera, även för mig själv.
 
För vet ni.
 
För vet ni, att när jag tänker på det, att jag kommer att välja ett av mina barn sist i ett brinnande hus - då går det kalla kårar uppför min rygg och det är som att någon slår mig med knytnäven i magen och jag inser att jag aldrig aldrig aldrig skulle kunna välja bort någon! Välja bort ett av mina älskade barn! För jag älskar ju även min äldsta unge så oändligt mycket!
 
Det är som att när jag vacklar och tror att jag inte älskar min förstfödda - då hoppar mitt undermedvetna in och skapar bevis för mig att - det gör jag visst! Alltid alltid alltid! Mitt undermedvetna talar om för mig att hon är en utmaning, men känslorna jag behöver ha för henne, de finns där! De finns ALLTID där, jag behöver bara ställa allt på sin spets ett par sekunder, så vet jag. Att svaret på frågan "How long will I love you?" är "As long as stars are above you, and longer if I can".
 
 
 

 
 
 
Denna text kom till efter att ha haft denna låt på hjärnan hela dagen, se länken. Låten är antagligen en kärleksförklaring till en partner, men i stort sett hela texten går att applicera på ett barn. När jag såg detta klipp för första gången blev jag oerhörd rörd över scenerna i mitten, som visade funktionshindrade barn med sina föräldrar, och jag kände att HERREGUD VISST ÄLSKAR JAG HENNE!!! SÅ FÖRBASKAT JÄKLA MYCKET...!!!!

Och det var faktiskt det detta inlägg skulle handla om.... men det blev lite mer, lite djupare än så... Men jag är nöjd. Och troll är alltid bra att tillintetgöra.