sisu

Vad är ett liv?

Kategori: Allmänt

Under en period för ungefär hundra år sedan jobbade jag i hemtjänsten. Jag var en av alla sommarjobbare som kommer och går bland alla de som har detta som varje-dags-jobb. 19 ynkliga år var jag första gången jag fick en klase nycklar i handen för att ta mig ut till gamla människor som behövde min hjälp.
 
Tre somrar har jag spenderat i andra människors hem, rört mig bland deras möbler, öppnat deras skåp, lagat mat i deras kastruller. Tvättat deras sängkläder, tvättat deras kroppar, skurat deras golv.
 
Tittat på gulnade foton.
 
Jag vet inte hur andra hemtjänstare gör. Men jag, jag kunde liksom aldrig ignorera fotografierna från när mina tanter och farbröder var unga. Speciellt bröllopsfotona hänger väldigt ofta väldigt synligt hos människor av den äldre generationen.
 
Det är som att den sentimentala och lättplågade sidan av mig MÅSTE titta på dessa foton, MÅSTE inse att de var unga en gång! De var släta i ansiktena, de skrattade mot den fotograf som tog bilden, de var unga och lyckliga och handen runt blombuketten var kanske nervöst svettig. De hade gift sig med den person de möjligtvis skulle få barn med, köpa hus med, bli gamla med - ta emot hemtjänst tillsammans med.
 
En gång var de unga! De har inte alltid varit gamla, darriga, olyckliga, med för långa tånaglar, för tunt hår och fläckig hud. En gång var de glada, hela livet låg framför dem! De var nyfikna på livet, kanske tog de hoppsasteg istället för att gå, de blev föräldrar - eller så blev de aldrig det! - och de reste kanske! De arbetade, mötte folk av alla de slag på sitt jobb precis som jag, hade vänner som de kramade precis som jag, handlade hem falukorv och potatis och några äpplen en onsdag, precis som jag.
 
De älskade! Känslomässigt och fysiskt! De har inte alltid varit gamla och ensamma, med personen de spenderade mer än halva sitt liv med borta sedan 10 år, de har inte alltid suttit orörliga i en säng, med minnet av sitt liv grumlat av sjukdom. Det fanns en tid - en lång tid - då livet var deras! Inte som nu, då inget längre känns bra, inget längre känns vackert. Det man faktiskt minns är över 40 år gammalt, och hur många gånger man än får höra det går det inte att få in att personen framför en är ens barnbarn. För man har aldrig sett personen i fråga förut, det kan man svära på. Och om ingen tror en, kastar man sin sopptallrik åt väl valt håll.
 
Min farmor var dement. Hon glömde bort. Hon glömde mat på spisen, mat i kylen, hon glömde bort att min mamma var hennes svärdotter. Det skrämmer mig. Att detta finns i mig. Jag är rädd för sjukdomar som förstör ens huvud på det viset. Som förstör minnen och personlighet. Jag är livrädd för det. Tänker mycket på det i perioder (mest perioder då jag inte sover så mycket. Sömnbrist kan trigga igång all möjlig skit...) och känner mig ledsen över att bli gammal. Inte "gammal", typ 50. Utan gammal på riktigt. Hemtjänst-gammal. För jag vet att alla har varit unga en gång. Många, förhoppningsvis väldigt många, har haft ett vackert liv, ett rikt liv. Man var ung, lycklig, hade hela livet framför sig. Men så tar det slut, livet är inte längre något man har framför sig. Man är på sluttampen. Man lever fortfarande men man har ont, man är ensam, man minns inte, man önskar att man får dö någon jävla gång. Man gråter mot en ung hemtjänstflickas arm, stilla och olyckligt, undrar varför man måste plågas så, varför man inte kan få dö.
 
Och när man tänker på sånt här. När man är en sentimentalt lagd människa som jag, som vet vad som finns i ens blod, och har barn som inte längre är nyfödda, då börjar man inse att man inte är odödlig. Att man inte alltid kommer att vara ung. Att en dag kommer livet att ryckas ifrån en, och kanske inte ens i form av ens egen död, utan i form av någon annans.
 
Då är det JÄVLIGT JOBBIGT att lyssna på Ed Sheeran.
 
Ed är 22 år. Han borde inte veta nåt om livet. Men helvetes jävla skit, när man lyssnar på hans nya skiva, och en av hans låtar handlar om när hans farfar blev dement och han sjunger:
 
"Things were all good yesterday
And then the devil took your memory"
 
...
 
"And my father told me, son
It's not his fault he doesn't know your face"
 
 
(Igår var allt bra
sedan kom djävulen och tog ditt minne
...
Och min far sade till mig
min son, det är inte hans fel att han inte minns vem du är)
 

då hugger det, på ett ovälkommet och alldelels för verklighetsrelaterat sätt i ens bröst.
 
Och när sedan refrängen är
 
my grandma used to say: He used to sing
Darling hold me in your arms the way you did last night
And we'll lie inside a little while here
I could look into your eyes until the sun comes up
And we're wrapped in light, in life, in love
Put your open lips on mine and slowly let them shut
For they're designed
to be together
With your body next to mine our hearts will beat as one
And we're set alight, we're afire love
 
(Min farmor brukade säga: Han brukade sjunga
Älskling, håll om mig som du gjorde igår
så stannar vi här inne ett litet tag
jag skulle kunna se in i dina ögon ända tills solen går upp
och vi är omringade av ljus, av liv, av kärlek
Öppna dina läppar mot mina och slut dem sakta
för de är skapta
att vara tillsammans
Med din kropp tätt mot min slår våra hjärtan som ett
och vi brinner, vår kärlek brinner)
 

då gör det ONT i mig. För denna farfar hade levt ett liv! Tillsammans med sin fru, som han alldeles uppenbart hade älskat på precis rätt sätt! De hade varit unga! De hade varit lyckliga! Och nu! Vad fanns kvar nu? Farmors minnen! Men det borde vara mer! Livet borde aldrig ta slut! Minnen borde aldrig få försvinna!! Och jag blir så ledsen och olycklig och rädd och lätt panikslagen när jag tänker på det!
 
Jag ska inte ljuga. Det föll några tårar. Jag gråter lätt, så givetvis föll det några tårar när jag hörde dessa ord för första gången.
 
Sedan kom andra versen.
 
And things were all good yesterday
Then the devil took your breath away
 
Och igår var allt bra
men sedan tog djävulen dina andetag

och det var som att jag blev slagen rakt i magen! Utan förvarning, mitt i mina tårar och min sorg över liv som försvinner, hör jag detta. Han dör. Farfar dör. PANG! Jag ska fortfarande inte ljuga. Jag satte handen för bröstet som för att fånga upp mig själv, för det var som att luften gick ur mig. Den lätta panikkänslan byttes ut mot någon slags dödsångest. Farfar dog! Jag ska dö! Robert ska dö! Våra barn ska dö! En vacker dag finns inget av detta längre! Allt som finns kvar är minnen, men ÄVEN DE KOMMER EN DAG VARA BORTA! Vem bär våra minnen när vi inte finns kvar?!
 
Jo, jag grät, mina kära bloggläsare. Jag grät för sexårige lille Eds skull, jag grät för hans farfars skull, för hans farmor och alla deras nära (för givetvis sjunger pojkspolingen om begravningen också), jag grät för min farmors och alla mina dödas skull, jag grät ut hela min rädsla över att detta liv snart ska vara över och allt som finns kvar är - inget. Jag torkade mina tårar och tänkte att jag måste skynda mig hem till Robert, förklara att jag älskar honom, att jag är så fruktansvärt lycklig med honom, jag tänkte på att kärlek är en jävla viktig grej och har man hittat den ska man hålla hårt i den!
 
Sedan tog låten slut. En inte lika förfärlig låt kom istället. Min gråt tog slut och dödsångesten var över. Men jag är fortfarande skakad! Livet KOMMER ATT TA SLUT! Och vad var det livet? Vem minns mitt liv om 100 år? Ingen! 
 
Jag vet inte hur man infogar ett Youtubeklipp sådär snajdigt så att man ser hela rutan liksom... Men klicka på länken så får ni höra låten, Afire love.