sisu

Ikväll vid nattningen var Lilja bekymrad över några saker, och under tiden hon pratade blev hon mer och mer ledsen och jag tröstade. Medan hon låg där i sin säng och grät (något hon mycket sällan gör, så det tog mig väldigt hårt) så kände jag att ju mer upprörd hon blev, desto lugnare blev jag. Det var som att jag gick baklänges; från en normal Mona bredvid Lilja, med normala känslor och normalt tonläge, blev jag den avtrubbade Mona, den jag känner igen från Liljas småbarnsår med alla läkarbesök och gipsningar och operationer, den som blir svalare och svalare, med sänkt tonläge och röstläge, och sakliga svar på alla Liljas påståenden, istället för att reagera med känslor och bli ledsen själv.  

 

Det är en bra sak, det är det, att kunna sänka tonläget när man pratar med ett upprört barn, men egentligen bara till en viss gräns. Sedan blir det mer åt det otäcka hållet. Som att jag blir en robot. En sån där i den där barnfilmen, en omvårdnadsrobot liksom.

 

Jag vill inte vara en omvårdnadsrobot. Jag brukade inte vara en omvårdnadsrobot. Ju mer sällan vi behövde besöka läkare, desto mer kom mina känslor fram igen. Jag brukade känna allt så fruktansvärt mycket, och när jag gjorde det, skrev jag ofta blogginlägg om det, eller gjorde en Facebook-status om det, eller så skrev jag till någon som jag visste kunde känna igen sig i mina känslor, eller så pratade jag med Robert om det.

 

Men någonstans på vägen mitt i allt mitt kännande och uttryckande, tystnade jag. Jag märkte det inte själv, men jag inser det nu, när jag är på väg att känna saker, då sätter jag lugnt och kontrollerat, med ett artigt leende på läpparna, upp tre meter tjocka skyddsväggar runt mig. Jag här, känslorna där. Lugn och fin.

 

Så idag när jag låg inne hos Lilja och funderade på hur och när jag någonsin skulle våga släppa fram hela mig själv igen, började jag undra om man kan se ett mönster i min blogg. Om antalet inlägg kunde stämma samman med att jag gick in i väggen (brände ut mig, blev dödstrött, blev sjukskriven och fick börja äta antidepressiva, all that jazz), att inläggen minskade i takt med att mina känslor stängdes inne.

 

Och banne mig, det gjorde det! Saker och ting hade varit mycket under många år, men det började bli riktigt jobbigt under årsskiftet och våren 2015-2016 och från att ha skrivit några inlägg per månad, glesades det plötsligt ut till något inlägg mer sällan än varannan månad. I långa perioder var det alldeles tyst. Det fanns liksom inte tid, varken att känna eller att skriva. Jag lade all min energi på jobb (jag var bara halvtidssjukskriven), familj och att sova. Gud vad jag sov. Det fanns inte en minut i världen som jag orkade lägga på något jag brukade tycka om - när barnen sov, sov jag.

 

Vägen upp från min utbrända grop har tagit lite tid, men har tack och lov inte varit väldigt jobbig. Jag har ändå orkat med mitt liv på en okej nivå och  jag känner mig normal igen nu, 3 år senare. Jag har hela tiden gått framåt och det är jag otroligt tacksam över. Nu känner jag dock att det är dags att ta tag i det här med att våga och orka känna igen. Jag var så öppen förut, jag sade exakt hur jag kände, det var min ventil. Nu bär jag det inom mig och jag vill inte det! Jag vill få ut det!

 

Jag är hoppfull till att denna dåliga trend kan vända nu, för dels vågar jag känna saker lite mer, eller i alla fall acceptera att jag BORDE känna det som pyser upp till ytan och trycks undan igen, och dels för att jag orkar bry mig om att blogga.

 

Framtiden ser ljus ut! :D