sisu

Hej mamma och pappa.

 

Idag är det den 23 december 2019, dan före dopparedan. Du mamma har varit borta i lite mer än 15 år, och pappa lämnade oss för 17,5 år sedan.

 

Det känns som att knappt någon tid alls har gått sedan ni dog, men när jag tänker på alla år av mitt liv som har gått utan att ni har varit i dem, så känns det så galet länge.

 

Snart har jag varit utan er i halva mitt liv.

 

I min värld, när jag tänker på er, är ni fortfarande i 50-årsåldern. Ja, i den åldern ni var när ni dog. Inte så konstigt kanske.

 

Men pappa skulle ha fyllt 75 nästa år. Mamma skulle fyllt 70. Två svindlande höga åldrar som känns så långt bort från min mamma och pappa som det bara går. Ni hade varit pensionärer, sedan flera år. Troligtvis levt ett liv i stillhet efter att ha jobbat och slitit sedan barnsben. Ja, jag vet ju inte så mycket om er barndom förstås, jag hann liksom aldrig fråga innan det var för sent. Men jag tänker mig att ni har haft rätt så slitsamma liv, på olika sätt, era barndomar inräknade.

 

Mamma och pappa, ni borde ha fått vila nu. Ni borde ha fått se världen som pensionärer, och som mormor och morfar. Men det tog slut innan det hann börja. Ni har dock barnbarn som vet att ni en gång fanns. Vår minsting är ibland så ledsen över att hon aldrig fick träffa sin mormor och morfar, hon tycker att det är orättvist, alla andra har ju sina morföräldrar i livet. Och jag kan inte säga så mycket. Jag har ju vetat så länge att ni inte kommer finnas med i mina barns liv, att för mig är det knappt ett tomrum, även om det alltid har varit en sorg. För släkten är viktig. Ens historia är viktig. Känslan av att finnas i ett sammanhang, är viktig. Och för mina barn, och då särskilt minstingen, finns det helt uppenbart ett tydligt tomrum där er plats skulle ha varit. En lucka i hennes släktträd.

 

På radion spelas det jullåtar dygnet runt. Jag har lyssnat på jullåtar sedan november, jag minns inte om ni någonsin märkte att jag älskade julen när jag var liten, men för mig är den perioden magisk. Jag minns fortfarande så väl känslan av att smyga upp först på morgonen som liten, kolsvart ute och mörkt inne, nästan treva sig fram genom lägenheten, för att till slut nå fram till granen som stod inne i vardagsrummet. Efter det känna sig fram längs de sticksiga barren, för att tills slut hitta den glödlampa som kvällen före skruvats ur, och skruva i den igen, så att vardagsrummet lyses upp av granens lampor. Jag kan verkligen inte beskriva det med något annat ord än magi. Jag kan fortfarande känna den varma, hemtrevliga känslan i kroppen från min barndoms decembermorgnar.

 

Jag har så många fina minnen från min barndom.. Jag har massor av överjävliga också. Minnen som ingen människa borde behöva ha, men det var minnen ni gav mig.

 

ABBA:s låt Happy new year spelas oerhört mycket i år. Eller, jag vet inte om jag lägger märke till just den just i år, eller om den kanske spelas för att vi står inför ett sekelskifte, precis som i sången. Men det är den låten som har fått mig att skriva det här blogginlägget. Den har pockat på mig, pockat på att jag ska få ur mig dessa ord. Litegrann lirkat ut dem. Talat om att det är dags att få ut lite till, för nu var det längesedan. Jag har sagt till mig själv, till låten, till universum, saker som "Om Happy new year kommer på denna resa till ICA, då ska jag skriva av mig." "Om Happy new year kommer efter den här låten, då ska jag skriva." Och gång på gång på gång har den kommit. Vid ett tillfälle spelades den samtidigt på tre av fyra radiokanaler.

 

Jag känner att jag inte har mycket att sätta emot. Och det är nedanstående fyra rader som allra allra mest har pockat, lirkat och lockat.

 

 

Den biten gör mig så sentimental på något vis. Låten släpptes 1980, borde alltså rätt så rimligt ha skrivits under 1979. Den är med andra ord precis lika gammal som jag. Mamma, hur var ditt liv då? Under 1979? Då du under årets sista månader väntade mig? Du har berättat för mig att du var lycklig. Jättelycklig.

 

Jag låg trygg i din mage under sekelskftet 1979-1980. Du var lycklig. Du älskade mig troligtvis redan i magen. Det gjorde nog pappa också.

 

Men sedan då? När var det det började gå snett? "What lies waiting down the line
In the end of eighty-nine" Visste du, eller kände på dig, att "om 10 års tid, kommer jag tycka att ölen är viktigare än det efterlängtade barnet som ligger i min mage"?

 

En osannolik tanke.

 

Så vad kan du ha tänkt då? "Om 10 års tid kommer jag vara en frisk och stark mamma som tar hand om mitt barn på ett hälsosamt sätt."

 

Man kan ju hoppas att det var mer åt det hållet.

 

Men med historien i min hand tänker jag att de 10 åren mellan min födsel och min 10-årsdag var år då du förändrades. Samma för dig, pappa.

 

Och åren mellan 10 och 20 var ännu värre.

 

Jag var alltid älskad av er. Jag hade aldrig anledning att tvivla på er kärlek till mig, och absolut inte över er stolthet över mig. Ni var tydliga med den. Men det räcker inte så långt som man kan hoppas.

 

Ni tappade mig. Vi var en familj, vi tre, men jag var så ensam, så ensam. Det var ni två på ena sidan, och så var det jag, ensam, någonstans på andra sidan.

 

Senare blev det pappa mot dig, och jag var någonstans där ute i periferin. Ingen av er tänkte på mig, ni hade så fullt upp av att överleva själva.

 

Varför skilde ni er inte bara? Pappa, varför lämnade du inte mamma? Såg du inte att ni skadade mig? Vi hade haft det bättre allihop om ni inte hade varit tillsammans.

 

Ni tappade mig. Och det har satt spår, såklart. Tack och lov för terapi dock. För efter några samtal med en fantastisk människa kunde jag känna medkänsla för dig mamma, istället för enbart avsky, ilska och hat.

 

Och mamma, vet du, terapeuten jag träffade hjälpte mig att känna att du faktiskt hör hemma i min familj, oavsett hur illa du gjorde mig. Jag vet inte om du tittar ner på mig från himlen och är ledsen över hur det blev. Du var en jävligt envis människa. Men jag tror att du är ledsen. Och pappa, jag är jätteledsen över hur ditt liv blev. Jag hade velat ha dig i mitt liv lite längre. Du hade behövt finnas i mina barns liv. Du hade varit en så bra morfar.

 

Jag har fortfarande inte kunnat acceptera att alkoholism är en sjukdom. Det har ni förstört mig för mycket för. Men jag jobbar på det.

 

En vacker dag hoppas jag kunna se att det som hände var inte så mycket val, som det var en drös jävligt olyckliga gener och omständigheter.

 

Mamma och pappa, jag har det bra idag. Ni gav mig inte en så jättebra uppväxt, jag vet inte varför det blev som det blev, men det jag kan se är att mitt liv blir bara bättre och bättre. Jag hoppas att jag en dag helt och fullt kommer kunna acceptera hur min uppväxt var. Den går ju inte att ändra på, så acceptans är det enda som finns kvar som alternativ. Och en vacker dag kommer jag kanske kanske kunna förstå att det var inte ni som valde att förstöra både mitt och era egna liv, utan det var sjukdomen.

 

Det ligger nog en tid framåt. En rätt lång tid till och med. För medan jag skiver dessa rader fnyser jag i princip åt hur orimligt det låter. Att en så kallad sjukdom ska kunna orsaka de skador ni och alldeles för många människor i världen har orsakat för de människor de älskar mest av allt i hela världen.

 

Men, ett steg i taget. Babysteps. Acceptans. Och kanske ännu mer kärlek, så når jag nog dit en dag..

 

God jul mamma och pappa. Tack för att ni gav mig livet. Jag älskar er.