Har haft någon slags down-period de senaste dagarna... de senaste 2 veckorna kanske... Kan inte riktigt förklara det, har inte varit deppad på riktigt, utan det är mer att jag inte har kunnat vara sådär dunderglad som jag oftast är. Jag tycker själv att jag är en hejare på att se livets små ljusglimtar, hur små de än är, att jag är skitduktig på att njuta av mina barn, och att jag är rätt bra på att njuta JUST NU.

Detta har jag inte kunnat göra på sistone, och jag har känt mig lite vilsen på grund av det... Har saknat den där lyckokänslan, och dessutom varit frustrerande irriterad på att min älskade lille son är så väldigt närhetstörstande. Det dåliga samvetet har gnagt och jag har varit lite ledsen på något vis, över att känna så här.

Hatar att känna det dåliga samvetet gnagas på, avskyr den där pockande, petande, pirrande känslan av irritation, när man VET att ens barn bara vill ha sin mammas uppmärksamhet, och att ingen baktanke att ge mamma nervsammanbrott finns. Jag har tre fina barn, jag tycker att jag inte har någon jäkla rätt att bli irriterad på deras närvaro när jag och Robert i samförstånd har sett till att skaffa hit dem... men å andra sidan, jag är inte mer än människa. Down-perioder har väl alla (gissar jag, herregud?!) och det är bara att ta sig igenom dem och hoppas att de inte märks alltförmycket för barnen.

Idag var dock dagen då jag kände igen mig själv igen! Härlig känsla, att känna sig lycklig, lugn, fri och att älska sina barns närvaro. Det finns ingen bättre känsla än att vara NÖJD. Älskar den känslan, älskar känslan av att VILJA vara med sina barn, att VILJA ha dem på mig som små kardborrar, att VILJA och orka lyssna på allt allt allt som små barn kan tänkas vilja berätta...!

Jag är tillbaka igen, normalglada Mona är tillbaka och det är så jäkla skönt! =)