sisu

Under en period för ungefär hundra år sedan jobbade jag i hemtjänsten. Jag var en av alla sommarjobbare som kommer och går bland alla de som har detta som varje-dags-jobb. 19 ynkliga år var jag första gången jag fick en klase nycklar i handen för att ta mig ut till gamla människor som behövde min hjälp.

 

Tre somrar har jag spenderat i andra människors hem, rört mig bland deras möbler, öppnat deras skåp, lagat mat i deras kastruller. Tvättat deras sängkläder, tvättat deras kroppar, skurat deras golv.

 

Tittat på gulnade foton.

 

Jag vet inte hur andra hemtjänstare gör. Men jag, jag kunde liksom aldrig ignorera fotografierna från när mina tanter och farbröder var unga. Speciellt bröllopsfotona hänger väldigt ofta väldigt synligt hos människor av den äldre generationen.

 

Det är som att den sentimentala och lättplågade sidan av mig MÅSTE titta på dessa foton, MÅSTE inse att de var unga en gång! De var släta i ansiktena, de skrattade mot den fotograf som tog bilden, de var unga och lyckliga och handen runt blombuketten var kanske nervöst svettig. De hade gift sig med den person de möjligtvis skulle få barn med, köpa hus med, bli gamla med - ta emot hemtjänst tillsammans med.

 

En gång var de unga! De har inte alltid varit gamla, darriga, olyckliga, med för långa tånaglar, för tunt hår och fläckig hud. En gång var de glada, hela livet låg framför dem! De var nyfikna på livet, kanske tog de hoppsasteg istället för att gå, de blev föräldrar - eller så blev de aldrig det! - och de reste kanske! De arbetade, mötte folk av alla de slag på sitt jobb precis som jag, hade vänner som de kramade precis som jag, handlade hem falukorv och potatis och några äpplen en onsdag, precis som jag.

 

De älskade! Känslomässigt och fysiskt! De har inte alltid varit gamla och ensamma, med personen de spenderade mer än halva sitt liv med borta sedan 10 år, de har inte alltid suttit orörliga i en säng, med minnet av sitt liv grumlat av sjukdom. Det fanns en tid - en lång tid - då livet var deras! Inte som nu, då inget längre känns bra, inget längre känns vackert. Det man faktiskt minns är över 40 år gammalt, och hur många gånger man än får höra det går det inte att få in att personen framför en är ens barnbarn. För man har aldrig sett personen i fråga förut, det kan man svära på. Och om ingen tror en, kastar man sin sopptallrik åt väl valt håll.

 

Min farmor var dement. Hon glömde bort. Hon glömde mat på spisen, mat i kylen, hon glömde bort att min mamma var hennes svärdotter. Det skrämmer mig. Att detta finns i mig. Jag är rädd för sjukdomar som förstör ens huvud på det viset. Som förstör minnen och personlighet. Jag är livrädd för det. Tänker mycket på det i perioder (mest perioder då jag inte sover så mycket. Sömnbrist kan trigga igång all möjlig skit...) och känner mig ledsen över att bli gammal. Inte "gammal", typ 50. Utan gammal på riktigt. Hemtjänst-gammal. För jag vet att alla har varit unga en gång. Många, förhoppningsvis väldigt många, har haft ett vackert liv, ett rikt liv. Man var ung, lycklig, hade hela livet framför sig. Men så tar det slut, livet är inte längre något man har framför sig. Man är på sluttampen. Man lever fortfarande men man har ont, man är ensam, man minns inte, man önskar att man får dö någon jävla gång. Man gråter mot en ung hemtjänstflickas arm, stilla och olyckligt, undrar varför man måste plågas så, varför man inte kan få dö.

 

Och när man tänker på sånt här. När man är en sentimentalt lagd människa som jag, som vet vad som finns i ens blod, och har barn som inte längre är nyfödda, då börjar man inse att man inte är odödlig. Att man inte alltid kommer att vara ung. Att en dag kommer livet att ryckas ifrån en, och kanske inte ens i form av ens egen död, utan i form av någon annans.

 

Då är det JÄVLIGT JOBBIGT att lyssna på Ed Sheeran.

 

Ed är 22 år. Han borde inte veta nåt om livet. Men helvetes jävla skit, när man lyssnar på hans nya skiva, och en av hans låtar handlar om när hans farfar blev dement och han sjunger:

 

då hugger det, på ett ovälkommet och alldelels för verklighetsrelaterat sätt i ens bröst.

 

Och när sedan refrängen är

 

då gör det ONT i mig. För denna farfar hade levt ett liv! Tillsammans med sin fru, som han alldeles uppenbart hade älskat på precis rätt sätt! De hade varit unga! De hade varit lyckliga! Och nu! Vad fanns kvar nu? Farmors minnen! Men det borde vara mer! Livet borde aldrig ta slut! Minnen borde aldrig få försvinna!! Och jag blir så ledsen och olycklig och rädd och lätt panikslagen när jag tänker på det!

 

Jag ska inte ljuga. Det föll några tårar. Jag gråter lätt, så givetvis föll det några tårar när jag hörde dessa ord för första gången.

 

Sedan kom andra versen.