sisu

I juli 2009 såg jag Britney Spears i Globen. 

 

Britney sjunger inte live. 

 

Någonstans visste jag det, men någonstans hade jag glömt bort det. 

 

Herregud vilket antiklimax det var.

 

Britney i Globen. Så jäkla menlös konsert. 

 

Det bästa med den kvällen var antagligen faktumet att Roberts mormor skällde på mig och Veronica för att vi tänkte gå på konsert i Foppatofflor och således tvingade ner oss på Deichmann för att köpa nya skor, såna man kan gå i konsert med utan att se ut som en bondlurk.

 

Britney svek mig, men skorna använder jag fortfarande. 

 

 

 

 

 

 

Sedan blev det november 2010 och jag befann mig på Debaser Medis, tillsammans med 799 andra Adam Lambert-fans. 

 

Det var i det närmaste en religiös upplevelse. 

 

Herrejävlar. 

 

Jag saknar fortfarande ord över hur fantastiskt det var. När konserten var slut, och lamporna tändes, föll jag och Tina i varandras armar och jag var helt skärrad i flera dagar efteråt. Jag kan inte beskriva det. Jag tänker inte ens försöka. 

 

Det var magiskt.

 

 

 

 

 

Sen i juni 2014! Så var jag på min första One Direction-konsert! Men HÖRNI, vad härligt det var!! Jävlarimig, det var party en hel fredagkväll eller vad det var, jag och Jenny tog varandras 34-åriga händer och skuttade in i klungan av lättklädda 16-åringar och hade det jävligt roligt! 

 

Nästa kväll var det dags igen! Sittplatser, med Veronica! Alltså, WOW! One Direction, whohooo! 

 

 

 

 

 

 

Sedan. 

 

Sedan blev det november.

 

12 november 2104.

 

Ed Sheeran i Globen. Skulle ha varit på Fryshuset, sålde slut på en halvfis och blev flyttat. 

 

Till Globen. 

 

Jag... 

 

Alltså.

 

Det... 

 

Ed.

 

Hörni, Ed. 

 

Han. Alltså. Han. Ed. 

 

 

 

 

 

Om jag var skakad efter Adam. Och helt verklighetsfrånvänd ett par dagar senare. För att inte tala om tågresan hem då jag kände det som att jag aldrig skulle kunna känna lycka mer i hela mitt liv, eftersom jag inte längre hade Adam och bandet och låtarna och hela härligheten framför mig. Ja, om det var så efter Adam...

 

...så är det liksom inget mot vad jag känner nu.

 

Eller hur jag kände just efter konserten! 

 

Jag var inte hög på allt fantastiskt efter konserten, sådär som jag var efter Adam. Jag var inte lycklig och fånleende och svävandes på rosa moln. JAG VET INTE VARFÖR! Men jag var inte hög! Jag var bara TOM!? 

 

Jag var bara tom och lätt förvirrad och såg säkert lätt menlös ut där jag klev omkring bland utspillda popcorn och söndergråtna fjortisar och skulle hem till Eskilstuna med Jenny och Micke.

 

Dagen efter var jag arg. Inte längre så menlös, bara arg. För att det var slut. 

 

Och sisådär ett par dagar senare, fortfarande arg. Ologiskt jävla skitförbannad liksom. För, konserter tar slut, vare sig man vill eller ej. Det är ett faktum.

 

Men jag var så jäkla arg! 

 

HELVETE DET ÄR JU SLUT! Han kom, han sjöng och HAN ÅKTE DÄRIFRÅN IGEN! Ungefär så. 

 

Det är slut. Det gick så snabbt över! 

 

Jag stod där och hängde över min lilla staketsnutt! Och såg honom! Och hörde honom! Och såg honom skutta runt på scenen och mixtra med sin gitarr och loop-pedal och svettas och instruera oss i att sjunga högt och lågt och jag UPPLEVDE HONOM!

 

Och sen tog det SLUT! Pang bom, hejdå publiken, nu sticker jag, och SÅ STACK HAN! Jag såg hur han knatade iväg därborti korridorerna och lamporna tändes helt känslokallt och det var bara slut!

 

Och nu sitter jag här, som dumpad efter ett dysfunktionellt förhållande där det bara var jag som hade känslorna, och den andra parten knappt visste om jag tyckte om mitt te kokhett eller drickvarmt. 

 

Hajar ni? 

 

Och jag kan inte lyssna på hans musik längre, iallafall inte låtarna han sjöng på konserten, för då känner jag mig sorgset melankolisk och jag kan ABSOLUT inte titta på Youtubeklipp från konserten för då blir jag arg igen. 

 

Vad ska jag gööööra?! 

 

Alltså, jag hajar att det går över. Min förvirrade sorgsenhet över att Adam-konserten var slut gick ju över. 

 

Jag antar verkligen att denna känsla också går över. 

 

Men just nu är jag bara........ dämpad. Inte arg längre. Vilket ju är ganska skönt. 

 

Men, dämpad. Någonstans i bröstet känns det väldigt väldigt tomt.

 

 

 

 

Helvete Ed. Why did you have to leave me?!