sisu

Jag vet inte om det är att jag bara blir äldre och äldre... eller om det är olyckliga omständigheter som sker på alldeles för många platser runt mig just nu.... men jag blir mer och mer medveten om att jag inte är odödlig. Inte så väldigt angenäm insikt. 

 

Jag och Robert åkte iväg en sväng förra helgen. Klev omkring på partaj massor av mil hemifrån, och Lilja var på korttids, och Eskil och Mira barnvaktades hos farmor och farfar Å. En liten liten men hemsk hemsk känsla drog igenom mig någon dag innan vi åkte, och jag fick för mig att jag aldrig mer skulle få se mina ungar efter den helgen. 

 

Japp. Ni har rätt. Det var en totalt vidrig känsla. Om ni tror att jag plötsligt började fundera på att skita i den där festen, och istället låsa in mig i vårt hus med make och barn och inte kliva ut NÅGONSIN, så tror ni alldeles rätt. 

 

Men.

 

Man kan inte tänka så. Man kan inte leva sitt liv så. Särskilt inte som barnen blir större och en vacker dag inte kommer finnas inom armslängds avstånd från mig, för de kommer att flyga ut, vare sig jag vill eller ej. 

 

Japp. Det är också en vidrig känsla. Men jag vet att folk har varit med om det förut och överlevt det, och de flesta lever faktiskt ett långt liv, dör före sina barn, och så vidare. Det är en lindrande vetskap. 

 

Men. 

 

Om jag skulle dö nu. Nu om en halvtimme, eller nu om 2 dagar, eller nu om 1 månad för att ett flygplan kraschar i huvudet på mig, då vill jag inte lämna mina barn med bara sina minnen. Minnnen kan ändras utan att man vet om det, minnen kan blekna och minnen är opålitliga. Jag vill ge dem något från MIG, mer än foton, och kläder som kanske doftar av mig, men som sedan långsamt långsamt till slut kommer att dofta bara.... kläder. 

 

Jag vill lämna dem med sakerna jag idag tänker mig att jag kommer att berätta för dem regelbundet under resten av deras liv, men, om jag inte finns kvar att långsamt portionera ut dem under resten av deras liv. Men nu i lite mer koncentrerad form, kan man säga. 

 

Jag vill lämna dem med en text. Som är fyllt med allt jag vill säga dem, allt jag tänker nu, allt jag kanske kommer att tänka, alla mina förhoppningar för dem, och allt jag önskar dem.

 

Jag kommer att skriva personliga brev till var och en också. Men dem får ni inte se. Det här är det allmänna brevet, de allmänna sakerna som jag tycker är så viktiga att ge mina barn i deras vardag. De saker som känns så självklara men som ändå känns så viktiga att upprepa om och om igen. 

 

Så, mina fina ungar, om jag inte finns med er under er uppväxt, snälla ha detta brev nära er.