sisu

Förra året vid den här tiden minns jag som i ett töcken.

Jag var trött, sliten, stressad, tom på något vis, liksom avdomnad. Jag var konstant sömnig, allt jag ville göra var att sova. Jag fick yrselattacker och hjärtklappning så fort något stressande hände (typ att jag fick extra uppgifter på jobbet, att barnen bråkade hemma, att jag inte visste vad vi skulle äta), jag hade minnessvårigheter så stora att jag uppsökte läkare, livrädd för tidig demens. Jag började även känna mig en aning folkskygg, så pass att om jag gick ut för att handla började jag känna mig rädd för att träffa någon jag kände för tanken på att stanna och prata med någon gav mig andnöd. Allt i mitt liv kändes övermäktigt. Jag orkade inte med något. Jag avbokade två rätt så stora saker som jag i normala fall hade sett fram mycket emot och fortfarande ett år senare är mycket ledsen för att jag inte orkade med.

Kort sagt, jag mådde skit. Jag fann mig själv vandrandes på liten eländig stig, som skulle leda mig rakt in i utbrändhet, har en kurator förklarat för mig.

Men, saker och ting ändrades. Saker på jobbet ändrades, saker hemma lättadesupp, livet blev lättare att leva. Det var inget jag själv påverkade särskilt mycket, utan det var mest yttre omständigheter som ändrades och jag är väldigt tacksam över det. Jag försökte sjukskriva mig när det var som värst, men jag hann vara hemma i 2,5 dag, sedan blev det VAB och sedan var det något på jobbet som kändes viktigare och så var jag inne i karusellen igen. Jag var dock ändå på väg bort från stigen, fast kände fortfarande kraftigt av direkt när något stressade mig, som ett brev på posten kom yrseln och minnesluckorna och T-R-Ö-T-T-H-E-T-E-N (den vidriga, förlamande, mördande) men under detta år som har varit har jag tack vare snälla yttre omständigheter, tack vare en make som har tagit massor av ansvar för hem och familj så att jag har kunnat vila vila vila, tack vare att jag själv har kommit till kurator för att prata, långsamt rest mig igen.

Och nu mår jag bra. Jag mår som jag ”alltid” har gjort, tycker jag. Jag måste inte längre gå och lägga mig och sova bara för att barnen bråkar med varandra, eller för att jag har haft mycket att göra på jobbet, och jag känner en sådan tacksamhetskänsla över att få ha ett ”normalt liv” igen! Märk väl – jag har inte ens varit nära att bli utbränd ”på riktigt” tror jag! Jag kan inte föreställa mig hur det är att faktiskt ha gått in i väggen, och sedan påbörja vägen tillbaka! Detta samhälle förstör människor, är min bestämda åsikt! Det är ett prestationssamhälle som vi inte är skapta för!

Men! Så! För ett år sedan mådde jag skit. Nu mår jag bra! Och det jag skulle komma till innan jag råkade ordbajsa om allt detta härovan, var att jag ska avge ett nyårslöfte! För att fortsätta må bra, eller kanske till och med för att må ÄNNU bättre!

Nyårslöften håller aldrig, det vet ju alla och envar, men kanske kanske håller det ibland?? För mig? Just i år? Kanske?

För - det finns en hashtag som är #yogaeverydamnday, och den tänkte jag anamma! För yoga kan vara den roligaste, mest givande hobbyn jag vet!  Och i somras spenderade jag 5 veckor med krigaren, trädet, kråkan och dess vänner, samt en hel massa tid upp och ner, och inte nog med att jag kände mig euforisk av att se framsteg, jag började även se muskler! Mina stackars armar som aldrig har fått känna ett motstånd i hela sitt liv (eftersom att trötta ut sig på gym kan vara det värsta och mest menlösa jag någonsin har varit med om och bara vägrar göra det!) började faktiskt visa upp små skuggor av något som inte kan komma ifrån något annat än att muskler börjar kliva fram i ljuset…!!

Och även magen! Ingen annan än jag ser det, men små små antydningar till att det inte bara är tarmar där under skinnet började jag se, där efter min sommar!

… men så försvann de igen, lika fort som de kom fram, nu när hösten kom, och vardagen, och jag inte längre kan slänga mig upp i handstående 20 gånger per dag på en solvarm gräsmatta. Men jag vill fortsätta! Även om det är vidrig vinter ute och även om Sverige har icke-sommar 10 månader per år!

Och – vem är jag, att förneka mig själv att faktiskt för första gången på 35 år se muskler på min svaga lilla kropp?! Nej, precis!

Så jag tänker yoga every damn day, och för att peppa mig själv tänker jag även instagramma det, och försöka få till ett foto per dag! 

Än så länge händer kanske inte jättemycket där, vi får se, men från och med 1 januari, så jäklar! Jag ska behandla min kropp som det tempel det är! Jag ska utnyttja min kropp för det den är gjord för – rörelse! Och jag ska göra det på det sätt jag trivs med – yoga!

(Also – hur fanken får man till bra ljus när man som sagt bor i ett land med skitårstid 10 månader om året?? Alla mina foton blir så jäkla grumliga och mörka!! )