sisu

Tio år och några månader har gått sedan min mamma dog. Min mamma hade en del issues, och jag hade en del issues med min mamma. På grund av hennes issues. 

 

Jag vill inte tala illa om de som inte längre finns med oss, men man kan säga att muggar och liknande prylar med texten "Världens bästa mamma!" var inget som någonsin kändes aktuellt för mig att köpa. Eller om det hade varit nu - poster på Facebook - "Gilla detta om din mamma är bäst i världen". 

 

Nope.

 

Näe, inget gillade från min sida. Inte det minsta. För det finns antagligen en miljard mammor som är bättre än min.

 

Ja. Typ så. Om ni hajar. 

 

Men så var hon ju ändå min mamma. Och hon lever inte längre. Och det är ju trist. 

 

Tio år har gått och med jämna mellanrum litegranna glömmer jag bort att hon inte längre finns. Det finns tiondels sekundrar, kanske hundradels, då det liksom flashar förbi en tanke i mitt huvud, om saker jag ska fråga mamma, eller pappa för den delen, en tanke liksom hinner skapas i hjärnan, om att ringa dem, kanske för att kolla en grej. Prata om nånting som jag kommer att tänka på.. Fråga om nåt från min barndom. Det blossar upp, sen BOOM, skjuts det ner av Jamenjustdet, deärjudödaju.

 

Och så nu ikväll blossade en sån tanke upp.

 

Jag har börjat rita. Teckna. Med blyerts eller med tunn svart tusch, eller med tuschpennor i alla möjliga färger. Det är otroligt kul, otroligt svårt ibland, och otroligt tillfredsställande när man lyckas få teckningarna att se ut som man vill! 

 

Och jag vet inte exakt hur tanken gick - som sagt, det blixtrar till, och sen körs den över av Den Grymma Verkligheten, men det var något med att jag satt och ritade, och jag tror jag klappade mig själv på axeln lite för jag tycker verkligen att det går bättre och bättre för varje ny teckning, och jag tror jag undrade nåt i stil med var min talang kommer ifrån (Nope, Jante är inte här idag heller), och då. SWISCH, krasch, wooosch, plötsligt var mamma där i mina tankar! 

 

Mamma kunde rita. Min mamma var jätteduktig på att rita, kom jag plötslgt på! Och där, då, i min hundradels sekunds tanke tänkte jag att "Jomen det är klart, det är mamma jag har fått det av!" och sen BOOM, nerskjutet "...och jag kan inte rådfråga om tips, för hon lever inte längre."

 

För trots att jag inte ens hann tänka tanken klart, visste jag ändå att det var så den HADE fortsatt. Att jag hade tänkt fråga henne om hon inte kunde rita något så fick jag se hur hon gjorde, hennes teknik, hennes ritstil. 

 

Men nope, avbrutet innan den ens hade hunnit bli klar.

 

Och då känner jag mig alltid lite... nedslagen. Lite tom. Ledsen. Lite övergiven på något vis. 

 

Och jag undrar varför det är så. Att tio år har dött och ändå har mina tankar inte riktigt hängt med.

 

Kommer tankarna någonsin komma ikapp?