sisu

Liljas fötter, tolv år senare känns de som en evighetshistoria. Men kanske kanske är vi klara nu. Vi får se. Blir det inte bra efter operationen hon gjorde nu i maj blir det steloperation av högerfoten. Hoppas inte.

 

Jag var med henne under operationen den 11 maj i år. Jag har varit med på alla hennes andra operationer och sövningar och inte påverkats alls känslomässigt. Jag har varit den där "lugna, coola" mamman som alla sköterskor på ortopedklinikerna i Västervik och Linköping berömde mig för under Liljas första, värsta, fot-år. Jag var alltid den lugna mamman, hon som inte grät när hon såg sin lilla flickas kämp mot de stora doktorhänderna, hon som inte blev skärrad för något, hon som lugnt smekte sin lilla dotters kind medan hon droppade i sockerlösning i den ledsna lilla munnen för att läkarnas tänjande av hennes fötter skulle göra ett uns mindre ont.

 

Och de hade rätt. Jag var den lugna, coola mamman. Det var jag. Det var som att jag gick in i något slags omvårdnadsläge, något slags koll-på-allt-läge när livet med Lilja startade. När hon föddes med sneda fötter till exempel. Mona nickar och står bredvid 8 timmar senare, nyförlöst, medan läkare gipsar de små benen. Mona helt oberörd. Lilja måste till sjukhuset en eller flera gånger per vecka, Mona packar in sig och Lilja i bilen och kör. Lilja skriker i bilen för hon börjar koppla ihop bilåkning med sjukhus och ont, men Mona kör. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Lite som en robot. Bara en gång minns jag att känslorna tog överhanden och jag grät. Det var när jag hade åkt 16 mil med en skrikande Lilja, tagit henne till ortopeden som tog bort gipset, bände och vred hennes fötter och gipsade dem, och Lilja hade just lugnat sig när vi satte oss i bilen för att åka de 16 milen hem igen - och sedan började hon skrika igen. Då var jag tvungen att parkera bilen strax utanför Linköping och gråta en stund.

 

Sedan torkade jag tårarna och körde hem. Lilja skrek hela vägen.

 

Och sedan har det ju varit ett gäng operationer av de små fötterna. Sövning av Lilja för undersökningar av den lilla hjärnan för att se varför hon inte var riktigt som de andra barnen. Blodprov, sjukgymnastbesök, läkarbesök efter misstänkta epilepsianfall. Jag har varit lugn, sansad och hållt huvudet kallt. En gång packade jag in Lilja och en nyfödd Eskil i bilen och åkte 11 mil till Västervik för att sedan bli hemskickade igen. Jag minns inte ens vad anledningen var. Halsfluss med uttorkning eller de där misstänkta epilepsianfallen. Nåt var det. Minnena liksom blandas ihop så här 8-9 år senare.

 

Men jag har hållt mig cool. Jag har inte tyckt att det har varit så jobbigt. Jag har VELAT vara med Lilja vid operationerna, och inte riktigt förstått när Robert har tyckt att det har varit obehagligt att se Lilja på operationsbordet, försvinna bort under sin mask med sovluft. Jag har gått på större delen av Liljas sjukhusbesök, för att det inte har påverkat mig, för att jag har velat ha kontroll, och så såklart för att jag har varit föräldraledig mer än Robert har varit. Men på det stora hela, jag har inte lidit av det. Jag har velat vara där.

 

Och åren har gått. År tenderar ju att göra det.

 

Idag var jag på sjukhuset med Lilja för att ta bort det gips hon har haft på högerfoten i 5 veckor. Och medan jag står där bredvid hennes stol, och tittar på när sjuksköterska tar fram den lilla men väldigt högljudda sågen för att såga upp gipset så kommer minnena över mig som en flodvåg. Inte en jättestor flodvåg, men ändock en flodvåg. Minnen av en liten liten Lilja på en stor stor sjukhusbrits i bara blöja och tröja kommer över mig, hon hålls fast av två till tre personer, medan hennes gips sågas up. Jag mindes plötsligt hennes skrik, och hur ledsen hon kunde vara och hur olyckligt hon kunde gråta. Jag mindes mig själv som 24-årig nybliven mamma med beskyddarinstinkter rasandes inom mig, men som jag tryckte undan fort som tusan, hur jag lutade mig fram mot Lilja och kysste hennes panna om och om igen medan jag viskade att det inte är någon fara, att det är snart över snart över snart över. Jag byggde upp någon slags vägg, mellan mig själv och känslostormarna. Inte gråta, inte vara rädd, inte påverkas, helst inte behöva någon. Jag finns här för dig gumman, ingen fara, mamma är här, snart ska jag krama dig, snart får du vara i min famn igen.

 

Jag drog några djupa andetag, på Ortopedmottagningen i Växjö, 35 år gammal, medan jag försökte le mot min fantastiska tjej som var så spänd på att få bort gipset, och jag hade just lugnat mig, när tången kom fram. Tången, den där liksom, bändtången, som fungerar som en tvärtom-tång på något vis. Man sätter den i sprickan man just har sågat upp, och sedan bänder man upp gipset. Minnena, minnena, minnena! Plötsligt såg jag Lilja 2 veckor, Lilja 2 månader, Lilja 6 månader, få sitt vita, tunga kalkgips uppbänt, jag mindes dofterna av gipset och sjukhus, jag mindes ljudet av gips som bryts upp och vadd innanför gipset som trasas sönder, jag minns SÅ VÄL doften av små svettiga bebisfötter som äntligen får andas en stund innan de ska paketeras in igen. Jag minns hur runda hennes små fötter var, hur hon sparkade sig ut ur sina gips, både planerat och icke-planerat, hennes mjuka små ben, och hur jag led för henne när hon gipsades om och om och om igen. Det kändes som att det var år 2004 igen och jag var en ledsen nybliven mamma med mjölkstinna bröst och trött huvud, som for mellan hem och sjukhus medan jag försökte hålla bort alla tecken på att inte riktigt orka.

 

Jag mindes plötsligt när en sjuksköterska kom med en balja vatten att tvätta av foten med, hur lycklig jag var när jag fick bada Lilja som liten bebis, hur bökigt det var att tvätta av henne under blöjbytena hemma och samtidigt låta bli att skvätta vatten på gipset. Jag mindes den enorma lycko- och tacksamhetskänslan i att kunna bada sitt eget barn utan att tänka på gips, och jag mindes avundsjukan och de svarta känslorna jag kände när jag tänkte på alla som badade sina barn i baljor och badkar som om det vore en självklarhet. Jag mindes hur arg jag blev, och fortfarande lite blir ibland, på folk som köper söta pyttesmå skor till sina nyfödda barn, därför att det för mig var en onåbar önskedröm att få se mitt barns fötter fria, inte instängda i något. För mig var det galenskap att stänga in de små fötterna, för alla andra var det bara gulligt. Jag var ledsen, arg och en aning avundsjuk.

 

Jag badade min vackra lilla bebis i den där vita baljan med doftfria tvålbubblor på ortopedmottagningen i Linköping och samtidigt som jag log åt hur ljuvligt det var att få se henne njuta av det varma vattnet, så tryckte jag undan gråten som ville fram, över att vi bara kunde få dessa fina stunder i ett sterilt rum på ett sjukhus alldeles för många mil hemifrån. Jag ville gråta när jag tog upp henne ur badet, jag ville gråta när jag lindade in henne i landstingets handdukar, jag ville gråta när jag torkade de små små tårna på de små runda fötterna. Jag ville ta mitt lilla barn och springa därifrån, jag ville låta henne njuta av att känna sig helt fri, som alla andra barn får.

 

Men jag svalde gråten, pressade undan tårarna och stannade såklart kvar på sjukhuset. Sedan hjälpte jag till att hålla i henne medan doktorn bände och vred de vackra små fötterna för att sedan linda in dem i gips.

 

Mycket gråt har antagligen pressats undan genom åren. Mycket sorg och mycket känslor av att vara ensam i det hela. Det blev rätt tydligt idag.