sisu

1) Jag har en hemlig blogg. En blogg där jag skriver av mig allt jag behöver få ur mig men som jag inte vill att någon ska läsa.

 

Jag skrev ett inlägg i den bloggen idag. Och sedan skrev jag ett till. Och det tänker jag publicera här.

 

Det är därför det börjar lite underligt, men tänk då, att med "föregående inlägg" pratar jag alltså om ett inlägg ni aldrig har läst.

 

2) Intressant att föregående inlägg i DENNA blogg handlar om att jag måste gråta. Dock tänkte jag då att allt kanske handlar om Lilja och inte om min barndom, vilket det ju verkar göra ändå, men att jag iallafall tänkte mig att gråtandet äntligen behöver komma igång. Intressant.

 

3) Om du som läser det jag skriver nedan, känner ett behov av att säga "JAG SADE JU DET!!!" till mig efter att ha läst klart, var vänlig skriv det på en lapp istället, så många gånger som your teeny tiny little heart desires, och sedan viker du ihop lappen, sju gånger, för mer än sju gånger går inget att vika, och sedan äter du upp lappen ELLER så bränner den under inte några som helst ockulta former, utan det går bra att bara lägga den i grillen när ni ska grilla en bit aubergine.

 

4) Jag har börjat i KBT. Jag går och pratar med en människa på vuxenpsyk här i stan och det är lika jävla magiskt som de andra gångerna jag har varit tvungen att prata med prat-människor. Alla borde gå i terapi! Det är fantastiskt!

 

Tack på förhand.

 

Här kommer inlägget:

 

 

 

Okej, fun fact - jag hade nog behövt skriva mer i föregående inlägg men jag chickened out och lät bli. Min kurator säger att jag är jätteduktig på att stanna kvar i ångesten när jag pratar om skit jag egentligen inte vågar prata om, men nu när jag sitter i min ensamhet och skriver var det tydligen alltför lätt att banga och bara avsluta inlägget och posta och backa ut.

 

Men joke´s on myself - för nu öppnade jag upp ett nytt inlägg för nu ska jag fan stanna kvar i eländet!

 

Jag sade, till andra och till mig själv, för många år sedan, när mamma och pappa hade dött, att jag inte behövde gå till nån grav, vare sig det var tätt efter begravningen, eller om det var all helgona-afton eller whenever. "Om man vill hedra någon och saknar någon, varför ska man behöva nån jädra grav, det räcker väl att man minns och hedrar inom sig, i sitt hjärta, kanske tänder ett ljus hemma i vardagsrummet i något hörn?"

 

Så sade jag, så tyckte jag. Dels för att jag, de facto, bor 40 mil från mina föräldrars grav och det är tyvärr inte smidigt att bara åka dit en sväng och tända ett ljus, MEN, hej ångest, komsi komsi och stanna hos mig nu så att jag kan fight you off!!, och dels för att jag alltid har tyckt illa om allt som ska ske tvångsmässigt samtidigt, som att tända det där jävla ljuset just på alla helgona, eller äta den där jävla skinkan just på julafton eller ge den där förbannade jävla blomman bara för att det råkar ha gått 2 veckor in i februari. Jag är anti sånt, och det var en anledning. MEN. Även dels för att jag tror (tror! Jag vet faktiskt inte... men jag TROR...) att det är för att jag liksom har försökt undvika sorgen. För jag har inte tänt ett jävla litet ljus hemma heller. Jag har inte tänt något lite ljus what so ever för mina föräldrars skull.

 

Jag borde nog ha gjort det.

 

Jag flydde nog litegranna. Ifrån sorgen. Och ifrån känslorna, de där som jag nu måste stanna kvar i och känna, trots att det känns som att mitt hjärta kommer dunka sig ut ur bröstkorgen och att jag eventuellt kommer gråta ur mig alla tarmar i kroppen, och att eventuellt svimmar jag, om jag inte reser mig upp och viftar lite med armarna så att jag får mer syre.

 

Andas andas andas.

 

Än så länge, nu medan jag skriver, kommer inga tårar, och hjärtat håller sig lugnt. Men troligtvis och förhoppningsvis kommer allt våga visa sig och komma fram och komma ut hos kuratorn nästa gång jag går dit.

 

Jag har varit hos henne, min prat-människa tre gånger hittills, och jag har alltid gråtit där och jag har alltid gått ut därifrån lite lättare varje gång. Jag märker skillnader på mig själv också, på mitt beteende, saker och ting känns liksom enklare, jag undviker inte saker medvetet och omedvetet på samma vis längre.

 

Att ta sig till graven och tända ett ljus, och dessutom få dit en gravsten för mamma. Jag har verkligenverkligenverkligen undvikit detta... Hur får jag ur mig detta, utan att vara vid graven?? Jag VILL, men det är inte helt smidigt. Jag ska upp till Stockholm på konsert, om FEM månader. Räcker det, liksom? Eller ska jag ta någon slags soul-searching-resa helt på egen hand innan dess kanske? Ta en helg ensammen i mina hemtrakter? Vandra omkring i Solna som en osalig ande som söker något slags closure? Vandra upp på Backvägen, gå vid Kullaberg, vandra på gräsmattan vid vår balkong? Jag har alltid velat plinga på i lägenheten jag växte upp i, och presentera mig som tidigare hyresgäst och be om att få komma in och titta runt. Kan man göra sånt?

 

Jag tar mig en promenad upp på den lilla grusvägen med Friends Arena i ryggen, som inte låg där när jag var liten, kanske svänga vänster efter övergånsstället, och kika på bästisens gamla hus. Kanske fortsätta mot Hagalund, där min mamma jobbade. Hon var kokerska på ett dagis (för så hette det då) och så så väldigt uppskattad. Jag gick dit ibland och var med mamma på jobbet. Jag skulle kunna gå där och minnas hennes trakter, så att säga.

 

Ångesten är här nu. Det är som en dov gong-gong som vibrerar i kroppen. Och så tårarna. Förstås. Alltid tårarna. De som jag har så lätt för att släppa fram när det är "enkla" saker, som sorgliga filmer eller när någon säger något fint om mina barn, men när det är på riktigt, när det är tårar på allvar, då vill jag inte veta av dem, de måste bort, iväg, grävas ner djupt eller slängas i en sjö med betongklumpar kring fötterna.

 

Men tårarna får rinna den här gången. Gong-gongen får vibrera. Yrseln får vara här, och om jag bara andas så vet jag att jag kommer överleva.

 

Jag borde gå vidare. För från mammas Hagalund är det bara ett stenkast till kyrkogården. Lustigt hur det kan bli.

 

Jag behöver gå vidare. Ut från mammas jobb, förbi alla höghus och ner till platsen där mamma, pappa och farmor ligger begravda. Och farfar, som jag aldrig hann träffa, för han dog när pappa var bara 12 år. Undrar hur pappa tog sig igenom det. Om han gjorde det.

 

Jag behöver komma med ljus till graven och jag behöver tända dem. Jag behöver lägga en sten där, en som är mammas. För en gång blev jag uppringd av en vän till mamma som undrade om de kunde få lägga en sten där, för de ville att även hennes namn skulle få synas vid graven. För hon står inte med på stenen som är farfars familjegrav. Jag vet inte varför. Om hon inte FÅR ristas in under pappa och farmor och farfar eller om jag bara inte såg till att få det gjort.

 

Jag minns inte vad jag svarade. Om jag sade att "Men det är klart att jag ordnar en sten!" eller om jag sade att de kunde få ordna en, men jag tror inte det ligger någon sten där än. Så det var nog jag som skulle ordna dit en.

 

För jag ville verkligen ordna en sten. Verkligen. Om inte för mammas skull, så får att jag tycker att det hade varit roligt att pyssla ihop en fin sten som fick visa att det ligger en människa till där, inte bara familjen Pettersson som har blodsband, utan även Maija Pettersson, maka till Hans.

 

Men hon fick ingen sten, min lilla mamma. Jag fick inte ändan ur att ordna en.

 

Min lilla mamma. Jag har aldrig tänkt de orden förut. Eller för all del sagt dem. Däremot har jag sagt det om pappa, många gånger. Min lilla pappa som inte hade det så lätt. Min lilla pappa som mådde dåligt. Min lilla pappa som ville så väl.

 

Men mamma fick aldrig de ömma tankarna från mig. För hon var dum och jag tyckte inte om henne och jag vet att alkoholism är en sjukdom men barnet jag var och barnet jag fortfarande har i mig kan för sitt liv inte begripa hur någon kan sätta alkoholen före sitt eget barn på det viset hon gjorde gång på gång på gång.

 

Hon var aldrig "min lilla" mamma. Hon var bara mamma. Jag visste, och förstod här, och anade där, att hon inte heller hade haft det så lätt. Men hon fick aldrig mitt medlidande. Hon var bara dum. För hon borde ha varit tusen gånger mer mamma än hon var men det var hon inte, hon klarade inte av det. Så hon var aldrig lilla mamma. Hon var bara dumma mamma.

Att jag faktiskt ser på henne som lilla mamma nu är ett jävla framsteg. Och lite chockad är jag, för det kom lite plötsligt. Jag har alltid bara varit arg när jag har tänkt på henne. Eller likgiltig. Att jag nu känner några slags ömma känslor, det borde ju vara en bra sak, tänker jag.

 

Jag har gråtit medan jag skrivit detta om lilla mamma, och ångesten är fortfarande kvar i mig, som något slags fladdrande inuti, som liksom löser upp konturerna kring mig och gör att det känns som att jag ska ramla omkull. Men jag kämpar på, med min prat-människas ord i bakhuvudet stannar jag kvar här och tar mig igenom det och banne mig om jag inte kommer känna mig jävligt stolt efteråt.

 

Jag behöver göra allt jag vet att jag behöver göra, men inte har vågat. Jag ska göra det om det så innebär att jag sitter på en kyrkogård och fulgråter så att snoret sprutar. För jag har gråtit hos prat-människan och gick starkare därifrån och jag har gråtit nu och nog fan ska jag klara av att gråta på kyrkogården också.

 

Sjukt läskigt. Men jag kommer klara det.

 

Nu har jag skrivit klart. Orden är lugna för denna gång, de har fått komma ut, vartenda ett som ville hamna här i bloggen har fått lägga sig tillrätta. Ångesten är över. Jag tog mig igenom den. Jag backade inte, jag kringelikrokade mig inte förbi den och jag rusade igenom den som ett godståg, utan jag gick stadigt, steg för steg, igenom den och ÅH vad mina andetag är lätta nu.