Liljas förlossning!
Kategori: Allmänt
Hej kära blogg! Eftersom jag nyss fick reda på att saker och ting på FL ska stängas ner och man ska spara saker man vill ha kvar, fick jag halv panik eftersom jag inte hittar förlossningsstoryn med Lilja i den här bloggen, så den måste över!! NU!!
Så, denna story är alltså skriven i juni 2004, därav mitt något fåniga språk - jag har ju helt uppenbart mognat sjukt mycket, det märker ni som läser min blogg regelbundet (Vilket det för övrigt verkar som att folk gör!? Jag har inte skrivit något nytt inlägg på över ett halvår, ändå har jag runt 5 besökare på bloggen VARJE dag! Vilka är ni, folk som tittar in här?!? Tell me, jag blir så nyfiken!!
Men okej. Då kör vi. Lilja-förlossning!!
Nu sitter jag med älskade Lilja i knät och tar sats för att berätta om hur det var när hon kom till världen...!
Först lite små-relevant bakgrundsinfo: I vecka 33+1 hade jag gått med smärtsamma sd i en vecka, som bm sade var bäckenuppluckring.
Men de sd i kombination med en plötslig störtblödning visade sej på sjukhuset vara förlossningen som hade satt igång...
Jag fick bricanyldropp, sprutor och sedan åt jag tabletter, låg sex dagar på sjukhuset.
Jag ville sluta med de tabletterna men varken bm eller sjukhuspersonalen tyckte att jag skulle sluta innan 37 fulla veckor, då barn räknas som fullgångna.
En gång drog jag ut på att ta en tablett, för att se vad som hände... Ett och ett halvt dygn tog det innan jag vaknade på morgonen med smärtsamma sd...
När jag efter 37 fulla veckor tog min sista tablett var spänningen olidlig. Skulle det sätta igång efter ett och ett halvt dygn...?
Nej, det gjorde det inte... Det tog ganska exakt två dygn...
Jag vaknade på morgonen den 18 juni av att jag hade sd som var ganska smärtsamma...
Läste lite i mina hundra gravid-böcker om hur förlossning startar och så...
Tog tiden på dem, mellan 5-8 minuter emellan - inte regelbundna.
Tiden gick, jag klockade sd och tiden emellan krympte sakta men säkert...
Jag kände inte för att göra så mycket, gick mest hemma och hade ont men trodde junte att det var nåt på allvar...
Vid halvfyra kom Robert hem från jobbet och jag talade om att jag hade himla ont.... Han tyckte jag skulle ringa förlossningen, men nej, nej, det är nog bara falskt alarm, tyckte jag...
Istället hoppade jag in i duschen för att lindra där jag störtgrinade, för om det gjorde SÅ ont när det inte ens var dags, hur FAAN ont ska det då inte göra när det är på riktigt?? Och jag som ville klara mej utan smärtlindring, det går ju aldrig!! =(
Ute ur duschen letade Robert efter värktabletter till mej, men hittade inga jag som gravid kunde äta...
Ringde förlossningen som tyckte att jag kunde komma in om jag ville, men jag avböjde, det är ju elva mil till sjukhuset, snål-Mona... =)
Tiden mellan sd var då ca 4-6 minuter... Alltså inte regelbundna...
Vid 19 gick Robert till ett par kompisar o kollade på film... Jag låg i soffan blickstill i 40 minuter och konstaterade att det nu var 2-3 minuter mellan sammandragningarna... Jag kände att det kanske kunde vara aktuellt att möjligtvis ta sej till sjukhuset för att kolla läget....
20.30 skrevs jag in och fick ligga med ctg i 40 minuter. Remsan visade fina, jämna värkar med ca 2 minuter emellan.
Vid kontroll visade det sej att jag var öppen 6 centimeter.
Vilken lycka, att det hade gått så långt redan!
Dock var jag fortfarande tveksam - ÄR det verkligen på G? Joodå!
Med hopp i rösten frågade jag om det var försent med epidural? Och det var det, tur, då skulle jag inte kunna falla för frestelsen...! =)
Men jag bad om lustgas, för det gjorde ooont....
Istället fick jag ett lavemang som gjorde att jag kreeektes....... Och jag som hade hoppats att det inte skulle hända, hellre sket jag på golvet! hade jag sagt...!
Men då gjorde det mej såklart inget... =)
Jag var övertygad om att det var lavemanget som fick mej att spy, men både bm o Robert sade att det var för att barnets huvud stod vid den trängsta passagen...
Jag fick duscha, och efter ett tag där gick jag ut och tog på mej sjukhuskläder och fick komma in i förlossningssalen.
Lustgas!! ville jag ha...!!
Fick lägga mej i sängen och drog med ett djuuupt, förväntansfullt andetag in lustgasen och var spänd på hur det skulle kännas.
Den luktade illa.
Omedvetet höll jag andan.
Andas djuuupa andetag sade bm och jag tog trevande ett andetag till - och kreeektes. Eftersom i stort sett allt hade kommit ut en stund tidigare kom det bara galla.
Att kräkas upp galla mitt i en värk är inget jag direkt rekommenderar.... =/
Återigen var det, enligt bm o Robert, att barnets huvud stod vid den trängsta passagen som var orsaken, men ICKE sa nicke, det var lustgasen enligt mig, och det vidhåller jag fortfarande!
Och eftersom jag hatar att spy så vägrade jag befatta mej med den äckliga masken något mer, trots att bm försäkrade mej om att det inte var lustgasens fel att jag hade kräkts.
Jag erbjöds kvaddlar och Västerviksmetoden men de lockade inte.
TENS och akupunktur skulle inte funka på mej (Ontet på fel ställe och att jag var i fel skede)
Hon höjde huvudänden på sängen så att jag kunde stå mer upprätt, men efter en stund kände jag att det inte funkade bra alls, eftersom min filosofi var andning och avslappning, oct slappna av kunde jag inte alls vid den höjda huvudänden - var ju tvungen att spänna både armar o ben för att hålla mej uppe så efter en stund vände jag på mej o hasade ner och halvlåg, halvsatt lixom.
I den ställningen höll jag mej genom resten av värkarbetet, jag tog mej blundades igenom värk för värk, och tänkte på att slappna av i hela kroppen.
Gick igenom och slappnade av tårna, fötterna, benen, och hoppade sen upp till att slappna av i fingrarna, händerna, armarna, axlarna, nacken och ansiktet.
Om och om igen, magen hoppade jag helt över, den fick arbeta bäst den ville.
Den enda kroppsdel jag medvetet spände, var vänsterhanden, som hårt, hårt kramade om Roberts pek och långfinger i värkarna.
Ibland kände jag att Neej, aaajjj...!! och började krypa ihop i fosterställning, men då sade Robert till mej att slappna av, och genast lydde jag. Vad skulle jag gjort utan honom...! =)
Mot slutet (visste jag junte då, men det vet jag nu) kände jag, mitt i en värk hur nåt lixom exploderade mjukt i kussimurran på mej och ~SPLOOOSH~ ut forsade massa ljummet fostervatten - superläskig känsla!! Nästan så att jag ryser när jag tänker på det, huvva...!
Efter ett tag var det dags att krysta...
Jag fick lägga mej på sidan, med ena benet på en sköterskas axel, och så satte jag igång och trycka och trycka och trycka...!!
Bm sade till mej att lägga hakan mot bröstet för att på så sätt få ännu mera kraft, och då tyckte jag att när jag gjorde så, då var det nästan som att jag rullade ihop mej lite... Ungefär som en kaviartub... Så från det ögonblicket var jag en kaviartub som rullades ihop om och om igen så att kaviaren skulle komma ut i änden... =)
Efter 20 minuters krystande och en liten, läskig stund då det gjorde ganska ont, för då var huvudet mitt i och det kändes som att hela jag knakade, så kände jag hur det lixom lossnade och hur bebbens kropp sladdrade ut.
Då var klockan 23.43, och vi hade varit på sjukhuset i tre timmar och tretton minuter.... =)
Hon skrek direkt och när de tog henne och höll upp över mej sade jag Nämen OJ och sedan sade jag förvånat Men det är ju en flicka!
Jag hade varit så övertygad om att det skulle vara en pojke... =)
Nästa sak jag lade märke till, var fossingarna.
Fötterna är sneda påpekade jag och bm sade att de skulle titta på det.
Sedan lindades hon in i en filt och fick en ful mössa på huvudet och blev lagd på mitt bröst.
I början doftade hon choklad, sedan var det en klar doft av polkagris runt henne...!!
Efter 7 minuter fick vi ut moderkakan, och efter ytterligare några minuter blev jag sydd, två yttre och några inre stygn.
Efter många timmar kom de in till oss och frågade om jag vill duscha. Jag prövade att sätta mej upp och var alldeles yr....
Efter några försök att ställa mej upp gav vi upp, jag var svimfärdig...
Duschen fick vänta till nästa dag...
.........................
Mamsen hade rätt, fossingarna var alldeles sneda, så när Lilja var åtta timmar gammal gipsades hon upp till låren så att hennes klumpfötter skulle rätta till sej.
~SLUT~
Först lite små-relevant bakgrundsinfo: I vecka 33+1 hade jag gått med smärtsamma sd i en vecka, som bm sade var bäckenuppluckring.
Men de sd i kombination med en plötslig störtblödning visade sej på sjukhuset vara förlossningen som hade satt igång...
Jag fick bricanyldropp, sprutor och sedan åt jag tabletter, låg sex dagar på sjukhuset.
Jag ville sluta med de tabletterna men varken bm eller sjukhuspersonalen tyckte att jag skulle sluta innan 37 fulla veckor, då barn räknas som fullgångna.
En gång drog jag ut på att ta en tablett, för att se vad som hände... Ett och ett halvt dygn tog det innan jag vaknade på morgonen med smärtsamma sd...
När jag efter 37 fulla veckor tog min sista tablett var spänningen olidlig. Skulle det sätta igång efter ett och ett halvt dygn...?
Nej, det gjorde det inte... Det tog ganska exakt två dygn...
Jag vaknade på morgonen den 18 juni av att jag hade sd som var ganska smärtsamma...
Läste lite i mina hundra gravid-böcker om hur förlossning startar och så...
Tog tiden på dem, mellan 5-8 minuter emellan - inte regelbundna.
Tiden gick, jag klockade sd och tiden emellan krympte sakta men säkert...
Jag kände inte för att göra så mycket, gick mest hemma och hade ont men trodde junte att det var nåt på allvar...
Vid halvfyra kom Robert hem från jobbet och jag talade om att jag hade himla ont.... Han tyckte jag skulle ringa förlossningen, men nej, nej, det är nog bara falskt alarm, tyckte jag...
Istället hoppade jag in i duschen för att lindra där jag störtgrinade, för om det gjorde SÅ ont när det inte ens var dags, hur FAAN ont ska det då inte göra när det är på riktigt?? Och jag som ville klara mej utan smärtlindring, det går ju aldrig!! =(
Ute ur duschen letade Robert efter värktabletter till mej, men hittade inga jag som gravid kunde äta...
Ringde förlossningen som tyckte att jag kunde komma in om jag ville, men jag avböjde, det är ju elva mil till sjukhuset, snål-Mona... =)
Tiden mellan sd var då ca 4-6 minuter... Alltså inte regelbundna...
Vid 19 gick Robert till ett par kompisar o kollade på film... Jag låg i soffan blickstill i 40 minuter och konstaterade att det nu var 2-3 minuter mellan sammandragningarna... Jag kände att det kanske kunde vara aktuellt att möjligtvis ta sej till sjukhuset för att kolla läget....
20.30 skrevs jag in och fick ligga med ctg i 40 minuter. Remsan visade fina, jämna värkar med ca 2 minuter emellan.
Vid kontroll visade det sej att jag var öppen 6 centimeter.
Vilken lycka, att det hade gått så långt redan!
Dock var jag fortfarande tveksam - ÄR det verkligen på G? Joodå!
Med hopp i rösten frågade jag om det var försent med epidural? Och det var det, tur, då skulle jag inte kunna falla för frestelsen...! =)
Men jag bad om lustgas, för det gjorde ooont....
Istället fick jag ett lavemang som gjorde att jag kreeektes....... Och jag som hade hoppats att det inte skulle hända, hellre sket jag på golvet! hade jag sagt...!
Men då gjorde det mej såklart inget... =)
Jag var övertygad om att det var lavemanget som fick mej att spy, men både bm o Robert sade att det var för att barnets huvud stod vid den trängsta passagen...
Jag fick duscha, och efter ett tag där gick jag ut och tog på mej sjukhuskläder och fick komma in i förlossningssalen.
Lustgas!! ville jag ha...!!
Fick lägga mej i sängen och drog med ett djuuupt, förväntansfullt andetag in lustgasen och var spänd på hur det skulle kännas.
Den luktade illa.
Omedvetet höll jag andan.
Andas djuuupa andetag sade bm och jag tog trevande ett andetag till - och kreeektes. Eftersom i stort sett allt hade kommit ut en stund tidigare kom det bara galla.
Att kräkas upp galla mitt i en värk är inget jag direkt rekommenderar.... =/
Återigen var det, enligt bm o Robert, att barnets huvud stod vid den trängsta passagen som var orsaken, men ICKE sa nicke, det var lustgasen enligt mig, och det vidhåller jag fortfarande!
Och eftersom jag hatar att spy så vägrade jag befatta mej med den äckliga masken något mer, trots att bm försäkrade mej om att det inte var lustgasens fel att jag hade kräkts.
Jag erbjöds kvaddlar och Västerviksmetoden men de lockade inte.
TENS och akupunktur skulle inte funka på mej (Ontet på fel ställe och att jag var i fel skede)
Hon höjde huvudänden på sängen så att jag kunde stå mer upprätt, men efter en stund kände jag att det inte funkade bra alls, eftersom min filosofi var andning och avslappning, oct slappna av kunde jag inte alls vid den höjda huvudänden - var ju tvungen att spänna både armar o ben för att hålla mej uppe så efter en stund vände jag på mej o hasade ner och halvlåg, halvsatt lixom.
I den ställningen höll jag mej genom resten av värkarbetet, jag tog mej blundades igenom värk för värk, och tänkte på att slappna av i hela kroppen.
Gick igenom och slappnade av tårna, fötterna, benen, och hoppade sen upp till att slappna av i fingrarna, händerna, armarna, axlarna, nacken och ansiktet.
Om och om igen, magen hoppade jag helt över, den fick arbeta bäst den ville.
Den enda kroppsdel jag medvetet spände, var vänsterhanden, som hårt, hårt kramade om Roberts pek och långfinger i värkarna.
Ibland kände jag att Neej, aaajjj...!! och började krypa ihop i fosterställning, men då sade Robert till mej att slappna av, och genast lydde jag. Vad skulle jag gjort utan honom...! =)
Mot slutet (visste jag junte då, men det vet jag nu) kände jag, mitt i en värk hur nåt lixom exploderade mjukt i kussimurran på mej och ~SPLOOOSH~ ut forsade massa ljummet fostervatten - superläskig känsla!! Nästan så att jag ryser när jag tänker på det, huvva...!
Efter ett tag var det dags att krysta...
Jag fick lägga mej på sidan, med ena benet på en sköterskas axel, och så satte jag igång och trycka och trycka och trycka...!!
Bm sade till mej att lägga hakan mot bröstet för att på så sätt få ännu mera kraft, och då tyckte jag att när jag gjorde så, då var det nästan som att jag rullade ihop mej lite... Ungefär som en kaviartub... Så från det ögonblicket var jag en kaviartub som rullades ihop om och om igen så att kaviaren skulle komma ut i änden... =)
Efter 20 minuters krystande och en liten, läskig stund då det gjorde ganska ont, för då var huvudet mitt i och det kändes som att hela jag knakade, så kände jag hur det lixom lossnade och hur bebbens kropp sladdrade ut.
Då var klockan 23.43, och vi hade varit på sjukhuset i tre timmar och tretton minuter.... =)
Hon skrek direkt och när de tog henne och höll upp över mej sade jag Nämen OJ och sedan sade jag förvånat Men det är ju en flicka!
Jag hade varit så övertygad om att det skulle vara en pojke... =)
Nästa sak jag lade märke till, var fossingarna.
Fötterna är sneda påpekade jag och bm sade att de skulle titta på det.
Sedan lindades hon in i en filt och fick en ful mössa på huvudet och blev lagd på mitt bröst.
I början doftade hon choklad, sedan var det en klar doft av polkagris runt henne...!!
Efter 7 minuter fick vi ut moderkakan, och efter ytterligare några minuter blev jag sydd, två yttre och några inre stygn.
Efter många timmar kom de in till oss och frågade om jag vill duscha. Jag prövade att sätta mej upp och var alldeles yr....
Efter några försök att ställa mej upp gav vi upp, jag var svimfärdig...
Duschen fick vänta till nästa dag...
.........................
Mamsen hade rätt, fossingarna var alldeles sneda, så när Lilja var åtta timmar gammal gipsades hon upp till låren så att hennes klumpfötter skulle rätta till sej.
~SLUT~
