sisu

För ett litet tag sedan hade jag ett samtal med en person som berättade att hon hade mediterat och kommit i kontakt med sitt 5-åriga jag. Hon såg det som en så fin upplevelse, och hon blev så glad över att fått möta den 5-åriga hon.

 

Det lät alldeles fantastiskt, och det riktigt lyste om den här människan när hon berättade, jag blev liksom alldeles varm i kroppen, det lät så fint!

 

...men samtidigt som jag satt där och fascinerades av hennes historia, ägnade jag en tanke på hur det skulle vara om jag fick möta mitt eget 5-åriga jag, och det blev ett snabbt och tvärsäkert NEJ, NOPE, absolutely not!!! på den och plötsligt kunde jag inte begripa hur någon skulle vilja träffa sitt 5-åriga lilla jag utan att vilja gråta!

 

Jag insåg att möta lilla Mona 5 år, skulle få mig att drunkna i sorg och moderskänslor och det skulle värka i hela kroppen vid tanken på att jag inte kan hålla om henne på det sätt hon skulle behöva bli omhållen.

 

Märk nu här, att jag egentligen tror inte att den 5-åriga lilla Mona hade ett särskilt eländigt liv. Jag har inte mycket minnen från den åldern, de flesta människor har väl inte det, men jag minns att jag satt på pakethållaren på mammas cykel och hon ropade "Håll i hatten!" medan vi susade Östervägen fram hem från dagis. Jag minns att hon borstade mina tänder och "råkade" slinta så att jag fick tandkräm på näsan, för att skoja. Jag minns att jag och mamma och pappa satt på en färja mitt i natten för att ta oss till slutdestinationen i Jugoslavien där vi skulle semestra en vecka och jag tyckte att det luktade så gott av bensinen.

 

Jag minns förvisso också att jag låg i husvagnen på somrarna och försökte sova medan mina föräldrar satt ute på campingen med sina kompisar, men det gick inte, för de eldade i ett sånt där halvt oljefat och jag var så orolig att Håkan som var full skulle ramla in i elden. Det var ju inte mina föräldrars fel att Håkan var full, men Håkan var ofta full och jag oroade mig för att han vinglade så mycket så ofta.

 

Nej, alltså, om jag nu inte förtränger tusen kilo elände jag upplevde som 5-åring, så var mitt liv som litet barn ett alldeles vanligt liv, lite fulla människor här och var men inget värre än så. Jag vet inte varför jag så starkt känner att mitt 5-åriga jag behöver få så mycket mer kärlek än hon har fått, men gissningsvis beror det på åren som skulle komma.

 

Jag var ett barn som om kvällarna fick ligga och lyssna på mina föräldrar när de bråkade (pappa var arg på mamma för att hon var full) och jag var ett barn som fick sitta ensam och äta min middag om kvällarna för mamma och pappa "hade ju ätit på jobbet och var inte hungriga". Jag var ett barn som även lagade sagda middag själv. Från 12-årsåldern eller så- vad jag kan minnas - åt jag micrade plättar några veckor i stöten, sedan bytte jag till fiskgratäng som jag värmde i ugn, jag hade även några perioder då jag åt Gräddad Längtan, delad på mitten och doppad i nyponsoppa. Även det några veckor, tills jag gjorde mig något annat att äta, och så fortsatte det.

 

Jag var även ett barn som tvättade min egen tvätt, och en tonåring som inte fick ha lås på sovrumsdörren och som inte tilläts vara ensam om helgerna när mamma och pappa åkte till husvagnen och som var tvungen att sitta med och spela Bingolotto varje lördag ända tills jag var i övre tonåren. Pappa tvingade mig/mutade mig med godis. Välmening gone wrong, tolkar jag sistnämnda som. Kontrollbehov och oro, som hade behövt tyglas lite mer, för jag kände mig otroligt begränsad och inte alls som att jag var att lita på, trots att jag helt ärligt kan ha varit den mest välartade tonåringen i världshistorien.

 

Utöver detta var jag ett barn vars mamma brände mig med en cigarett en kväll, troligtvis för att hon var full och knappt ens märkte vad som hände, vi möttes i hallen och hon började bråka med mig och sedan brände det till och så var det med det, och jag var en tonåring som blev dragen i håret och fick höra "Fan ta dig om du inte sätter igång och läser till provet nu!" av något som jag tolkar som en frustrerad pappa som vill att hans dotter ska lyckas i livet. Inte det värsta som kan hända någon, men definitivt inte det bästa. Jag har ju aldrig haft en 16-åring, lat, och ovillig till att läsa till ett prov, kanske blir man så provocerad till slut, att man vräker ur sig såna saker. Och rycker i hästsvansen.

 

Detta 5-åriga barn som en gång var jag, hade en mamma som genom åren blev fullare och fullare, och en pappa som blev mer och mer ledsen och arg över det. Även han blev fullare och fullare, men det märkte jag aldrig av. Detta barn som en gång var jag stod en vinterkväll och väntade på att bli hämtad efter festligheterna i skolans matsal, men föräldrarna kom aldrig, så en klasskompis föräldrar fick köra hem mig. Jag skämdes då, över att ha blivit bortglömd. Och jag liksom krympte en aning, när pappa klockan tio en lördagförmiddag sade att han inte kan skjutsa mig från A till B för att han har druckit öl. Som att ölen var viktigare än mig. Och när mamma bråkade och skrek i förtältet klockan fyra på morgonen på campingen skämdes jag och krympte och hatade hatade hatade. Den morgonen ville jag slå min mamma. Hon var den fulaste, äckligaste, vidrigaste mamman i hela världen och jag slet och drog i henne för att få upp henne från husvagnstrappen och in i husvagnen. Jag ville göra illa henne och om jag inte klarade det ville jag att pappa skulle göra illa henne. Hade han slagit henne där och då hade jag inte reagerat. Jag hade förstått hans frustration.

 

Men lika mycket som jag hade förstått hans frustration, lika lite förstår jag hur han kunde låta mig växa upp i den miljön. Och lika ledsen känner jag mig över alla vuxna som måste - MÅSTE! - ha sett eller förstått hur jag hade det, men inte gjorde något. Hur alla vuxenkontakter jag hade under min uppväxt måste ha blundat. Det finns inte en chans att mammas och pappas missbruk och beteende kan ha gått obemärkt förbi. Det finns så mycket saker som hade kunnat undvikas om bara vuxenvärlden hade gjort vad som är dess förbannade skyldighet. 

 

Mina barn hade kanske haft en mormor och en morfar kvar i livet. Jag hade kanske kunnat vara en normal förälder till mina barn istället för att vara en som ger allt av sig själv och lite till. Jag hade kanske sluppit sitta och gråta mer och mer hos en kurator för att hon ger exempel på situationer "När XYZ händer, reagerar du såhär då?", "När du hamnar i XYZ-situationer, känner du såhär då?" När du hör ljudet av XYZ, känner du såhär då?".

 

Jag har ju äldre jag blir mer och mer förstått att jag inte har haft en helt normal barndom, men jag har alltid tänkt att det finns de som har det värre. Jag har förminskat mina känslor lite. Jag hade ju liksom ändå tak över huvudet, mat varje dag, och pengar när jag ville ha det. Men när kuratorn radade upp exemplena med XYZ, så var det ett så tydligt betyg på att det jag har upplevt faktiskt genererar dessa reaktioner. Att det är sett hos så många som delar mina upplevelser att det går att se ett mönster. Och det var en väldigt fin insikt att få. Jag kände mig på något sätt bekräftad. Som att det är okej att vara ledsen över den barndom jag hade. Att minnena jag har, har rätt att ta tid hos en KBT-terapeut i vuxenpsykiatrin, trots att det är så många andra som mår dåligt. Jag är liksom inte bara en överkänslig dramaqueen med offerkofta - utan jag har faktiskt rätt i att reagera på dessa upplevelser.

 

Mitt 5-åriga lilla jag hade nog en fin barndom. En värre tonår. Och hon blev en riktigt fin vuxen. En lite trasig sådan, men ändock en fin.