sisu

Ibland tänker jag på hur jävla synd det är om oss som fick Lilja. Och när jag tänker på det tangerar jag känslor som är som att stå på kanten till ett enormt stort jävla slukhål, som inte bara är ett slukhål, utan som även är något slags bakvänt vattenfall, där vatten forsar ner i hålet från alla håll.

 

Och ni hajar förhoppningsvis att det (iallafall i detta inlägg) inte är synd om oss för att det är jobbigt att ta hand om en flicka som alltid kommer vara 4 år gammal, utan för att oron för detta barn alltid kommer att finnas med oss. Det är oron och de förtvivlade känslorna ni är välkomna att tycka synd om oss för. Andra ungar växer och tar sig ur boet och startar egna liv och tar hand om sig själva. Vi kommer aldrig att uppleva det med Lilja. Och det är en jävligt svart tanke att ha, när den helt ovälkommet men nödvändigt kliver in i ens huvud.

 

Att behöva lita på att andra människor tar hand om ens barn. Så som vi själva och de som älskar henne skulle ta hand om henne, efter att vi inte finns längre.

 

Jag vet inte om ni med normalstörda barn har hört den här frasen "Jag önskar att mitt barn dör före mig." men jag känner mig rätt säker på att en jävligt stor del av mina vänner med knasbarn har hört eller läst den frasen. För ja. Så tänker man. Alla kanske inte gör det, och man kanske inte gör det jämt. Men tanken existerar.